Det har ju varit lite lyxrabalder efter Grammisgalan eftersom såväl artister och arrangörer inte tycker samhället ska lägga sig i deras (ibland) illegala vanor. Idag läser jag att Ifpi:s VD Lars Gustafsson tycker att polisen valde fel tillfälle att göra sin insats.
Notera att organisationen Lars är VD för har satsat stora resurser på att få våra folkvalda att stifta hårdare lagar och mer kontroll av vanliga människor. Allt för att skivindustrins vinstmarginal ska fortsätta vara god. Ifpi tycker att integritet och medborgerliga rättigheter inte är så viktigt i vardagen. Ifpi tycker att polisen ska jaga ungdomar som fildelar.
Men Lars tycker inte att polisen ska agera när skivbranschen och dess företrädare bryter mot lagen. Vad gör det att några knasbollar röker på och säger knasiga saker i teven när min tolvåring tittar? Egentligen inget. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men när en organisation som vill kriminalisera vardagen säger att vi ska ge fan i att störa dem när de sätter sig över lagen själva då blir jag lätt upprörd. Och konstaterat än en gång att nöjesindustrin i allmänhet och musikbranschen i synnerhet inte har någon som helst förankring i verkligheten.
En lite för pårökt bransch kanske?
Att TV4 tycker polisen borde hållit sig ifrån galan är liksom självklart. De vill ju att artisterna ska bli skitfulla och lite stenade eftersom det är bra teve. Skapar mycket bra uppmärksamhet efteråt. Som bloggar exempelvis.
Trött på
Jag är så in i helvete trött på människor som underpresterar systematiskt. Lika trött på undermåliga tjänster och varor. Sverige är ett mentalt U-land fullt av proppmätta människor.
Jag vill börja om. På en bättre plats.
(skrivet i emfas efter 24 timmar i Uppsala. Just sittandes i ett sunkigt lekland som knappt gick att hitta. Människorna runt om i lokalen ser ut som en uppsättning celler. Inget mer.)
Ibland ruttnar jag helt. När jag ser klart och tydligt hur människor inte gör sitt bästa. När jag betalar dem för en halvhjärtad insats. Eller när jag ser människor dröna runt utan riktning. Då blir jag frustrerad. Då känns det som om jag simmar motströms i en flod av hudfärgade barbafigurer som inte kan förändra sig till något annat än oformliga varelser med öppna munnar som glosögt stirrar framför sig.
Då känns det verkligen som att samhället blir allt dummare. Som om det enda människor vill ha är skit. Billigast skit vinner. Ju mer ointressant desto bättre. Stick inte ut, stick inte upp. Be inte om för mycket. Ifrågasätt inte…
Jag hör hur säkringen i mig brister och min tidsinställning börjar ticka nedåt. Mot explosionen.
Jag är ingen snobb men jag förväntar mig att människor jag betalar för en vara eller tjänst ska anstränga sig lite. Jag betalar nämligen inte för skit.