En dag kommer jag att fortsätta. Bort. Någonstans finns det. Havet.
fredrik welander i ett långt samtal
En dag kommer jag att fortsätta. Bort. Någonstans finns det. Havet.
Efter ett dygn på sjukhus. Röntgen, ultraljud, dropp och lite annat. Nu är hon hemma igen. Ligger i parken. Hungrig, eftersom magen inte fått ned näring på en vecka. Hon är med mig. Vi hänger tillsammans idag. Jag kommer att ge henne små portioner av ris och fisk under dagen. Och kärlek.
Jag var livrädd för att förlora henne. Hon är så viktig. Kärleken jag känner till henne är riktig.
Sitter på kontoret. Väntar på ett samtal. Från ett djursjukhus en bit bort. Där har den fina varelse jag kallar Vilda varit sedan igår kväll. Något är fel i hennes mage. Jag är rädd för att det är något allvarligt. Vill att de ringer och säger att allt är bra. Och att jag kan hämta henne.
Inget får hända henne.
Ella och jag tittade på en smetig amerikansk film. Regisserad av Lasse Hallström. Den handlade om meningen med livet. Med en hunds liv. Jag tror att vi grät så mycket för att den handlade om oss också. Om människan.
Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.
En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
Det har gått ett år nu. Ganska precis ett år sedan Vilda flyttade in i våra liv här på Hamnplan. Utan tvekan ett av mitt livs bästa beslut. Trots kiss, kompoststaket och allt det där andra som egentligen redan är glömt. Hon tvingar mig att gå ut, hon blir glad när jag kommer hem och hon fick oss att skaffa ett hem också utanför staden. Jag tycker att vi alla lär oss jättemycket genom den här hunden.
Och så är hon ju världens finaste. Hurra för Vilda.
Det är något med Sommarro. När jag går runt i den lilla skogen slår mitt hjärta långsammare och den vanliga oron och ångesten liksom tystnar. Dofterna påminner om något. Stående och liggande träd, mossa och utsikt mellan träd och sly. Ljuden från skolan, skratt, skrik och liv. Långt borta i bakgrunden hörs det svaga bruset från staden. Det känns varmt, skönt och tryggt här. Människorna jag möter stannar alltid och säger några ord. Blickarna är inte jagade här. Det finns tid att stanna en stund.
Sommarro är mitt eget Narnia. Jag kommer tillbaka till min egen barndom på något sätt. Den tiden framkallar inte alltid fina minnen, men i den här skogen släpps bara de fina sakerna fram. Därför älskar jag att gå här. Med eller utan hund. Jag undrar om alla människor har en sådan här plats. Eller är det bara rotlösa jag?
I vilket fall som helst har Sommarro blivit en viktig plats för mig igen. 35 år senare.