Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.
Över havet
En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
Ett år med Vilda
Det har gått ett år nu. Ganska precis ett år sedan Vilda flyttade in i våra liv här på Hamnplan. Utan tvekan ett av mitt livs bästa beslut. Trots kiss, kompoststaket och allt det där andra som egentligen redan är glömt. Hon tvingar mig att gå ut, hon blir glad när jag kommer hem och hon fick oss att skaffa ett hem också utanför staden. Jag tycker att vi alla lär oss jättemycket genom den här hunden.
Och så är hon ju världens finaste. Hurra för Vilda.
Hamnplan-Naturens hus
Ett år idag
Hon fyller ett år idag. Vår fina Vilda. Men, den riktiga festen håller vi när det gått ett år sedan hon flyttade in hos oss. Kalaset idag blir mer stilla. Hurra för valpen!
Den magiska skogen
Det är något med Sommarro. När jag går runt i den lilla skogen slår mitt hjärta långsammare och den vanliga oron och ångesten liksom tystnar. Dofterna påminner om något. Stående och liggande träd, mossa och utsikt mellan träd och sly. Ljuden från skolan, skratt, skrik och liv. Långt borta i bakgrunden hörs det svaga bruset från staden. Det känns varmt, skönt och tryggt här. Människorna jag möter stannar alltid och säger några ord. Blickarna är inte jagade här. Det finns tid att stanna en stund.
Sommarro är mitt eget Narnia. Jag kommer tillbaka till min egen barndom på något sätt. Den tiden framkallar inte alltid fina minnen, men i den här skogen släpps bara de fina sakerna fram. Därför älskar jag att gå här. Med eller utan hund. Jag undrar om alla människor har en sådan här plats. Eller är det bara rotlösa jag?
I vilket fall som helst har Sommarro blivit en viktig plats för mig igen. 35 år senare.
En fin dag
Känner att hunden måste få ut och springa. Känner att jag måste andas. Så vi åker ut till landet hon och jag. Jag hinner jobba i lugn och ro. Lite läsning, lite frågeformulerande och lite annat. Vi tar en lång skön promenad ned till den nu tomma stranden. Där möter vi en gammal kvinna och en nästan lika gammal liten pudel. Pratar lite. Busar lite. Solen kommer fram och värmer mitt ansikte. På eftermiddagen sitter jag och jobbar på altanen med laptopen i knät. Tjock stickad tröja och septembersol. Väntar nu på att en hantverkare ska komma och kolla stugan för att kunna lämna offert på installation av luftvärmepump.
Jobbar, lyssnar på radio, leker med hunden. Samtidigt. En fin dag. Älskar att vara på landet.
Saker min hundvalp tuggar på
Vi rör oss i några kvarter på Öster i Örebro. I Oskarsparken, utanför lilla barnets skola och på Kanalvägen vid Svartån. Här är en slags topplista över vad valpen Vilda tuggat mest på under de här två veckorna hon bott hos oss under våra små utevistelser:
1. Sten/grus/kvistar/löv
2. Cigarettfimpar
3. Cigarettpaket
4. Godis-/glasspapper
5. Rödvinsspyor
6. Tunna latexhandskar
7. Glasbitar från krossade flaskor med spånk
Punkten 1 känns helt okej. Det är organiskt material som inte lär skada henne särskilt mycket. Punkterna 2-7 är en skamlista. Skabbiga människor som använder staden som soptunna. Bor i mina kvarter.
En vecka med hundvalp
1. Det är fantastiskt skönt att få vara ute så mycket. Solen skiner hela tiden.
2. Jag kan inte jobba längre, för Vilda tuggar på allt när hon är vaken. Kan bara jobba när hon sover eller någon av de andra familjemedlemmarna är hemma.
3. Ensamheten. Har aldrig varit mer påtaglig. Men några fina jobbmöten har ändå gått att ha här hemma på Hamnplan.
4. Hund-Jobb 3-0
5. Nöjd med beslutet? Ja.
6. Nöjd med min planering? Nej.
7. Hur får jag energi att vara vaken längre på kvällarna så jag kan jobba?
8. Det är kul att ha hund. Men, kräver fokusering.
Vilda flyttar in
Hon heter Delaweres Venice enligt registreringen. Vi har valt att kalla henne Vilda. Idag flyttade hon in i våra liv. 29 mars 2013. En bra dag. Det kommer vara #EPIC att ha hund. Några bilder från första dagen finns på Facebook.