Publicerat

Måndag, februari, country

Sanningen finns i countryn. Allt oftare faktiskt. Så av någon anledning kommer den här låten flygande och landar som ett skavsår i magen. Men är det jag som står kvar på marken eller är det jag som flyger?

You got to leave me now, you got to go alone
You got to chase a dream, one that’s all your own
Before it slips away

When you’re flyin’ high, take my heart along
I’ll be the harmony to every lonely song
That you learn to play

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dare
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down

I’ll keep lookin’ up, waitin’ your return
My greatest fear will be that you will crash and burn
And I won’t feel your fire

I’ll be the other hand that always holds the line
Connectin’ in between your sweet heart and mine
I’m strung out on that wire

And I’ll be on the other end, to hear you when you call
Angel, you were born to fly, and if you get too high
I’ll catch you when you fall
I’ll catch you when you fall

Your memory’s the sunshine every new day brings
I know the sky is calling
Angel, let me help you with your wings

When you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dareI’ll still be there
When you come back down
Take every chance you dare,
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down


Publicerat

2018 får gärna ta slut

Jag känner mig ganska färdig med det här året nu. Jag känner mig ganska färdig med den här fasen av livet. Allt försvinner eller flyter eller förändras. Nu känns det som att det måste hända något nytt, för snart finns det liksom inget kvar. Inget alls.

Måndagsselfien. Inte världens piggaste.

Publicerat

Vi borde sluta backa Greta

När en femtonårig flicka med Aspergers blivit framtidens ledare. När vi låter henne slåss för oss. Istället för att göra det själva. Då har nånannanismen gått väldigt långt. Vi är ganska många nu som förstått att det är på allvar det här med framtiden och mänsklighetens överlevnad. Att vi inte har obegränsat med tid på oss att det högst troligen redan börjat rinna ut. Vi hyllar den här flickan (och det är förstås rättvist, eftersom hon förtjänar det) men kommer liksom inte längre än så.

Vi borde sluta backa Greta.
Vi borde vara som hon istället.
Vi borde göra som henne.

Istället för att utnyttja henne. Använda henne. Hoppas på henne.

Förändringen måste komma inifrån. Av lust och vilja. Den kan vi aldrig överlåta till någon annan. Då blir det mest underhållning av alltihop.

Publicerat

I ett konstigt rum i Malmö

I Malmö. Sitter i ett konstigt rum och jobbar. Eller försöker jobba, åtminstone. Huvudet och magen är fulla av känslor och intryck. Världen utanför rasar samman. I Malmö blåser en iskall vind och kyler ned oss effektivt. Nyhetsflödet hjälper till. Samtidigt hanterar jag något. Tillsammans med andra. Utan att riktigt klara av att göra det tillsammans.

Försöker styra upp en konferens jag ska moderera om ett par veckor. Mail ska skickas. Frågor ska formuleras. Människor ska förstå.

Själv förstår jag allt. Och inget.

Publicerat

Tillsammans

Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.

Hon är mitt barn.

Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.

Jag är hennes pappa.

Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.

Vi måste vara tillsammans.

Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?

Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.

Publicerat

Väntar

Jag väntar. Nästan hela tiden väntar jag på något. Oklart varför. Men oftast väntar jag in andra människor. Inte sällan innebär det att jag väntar förgäves. Det gör väl egentligen två saker med mig. För det första så gör det mig lite mer uppgiven, grå och resignerad. För det andra så gör det att jag exploderar ibland.

Det känns bättre att explodera än att resignera. Och jag har ganska många anledningar att göra det. Men det finns oskrivna regler för hur det där får gå till. Jag försöker att lära mig de reglerna. Och sakta men säkert så resignerar jag inför dem. Också.

Moment 22. Väntar.

Nu är jag så trött på det här. Att jag känner att jag måste fly ifrån hemstaden några dagar. Komma bort ifrån den dysfunktionella relationen vi har, staden och jag. Kollar tågbiljetter och inser att det är för dyrt att ta mig dig jag vill. Eftersom jag borde bokat tidigare i så fall.

Så nu väntar jag på inspiration. På fredag sticker jag. Frågan är bara vart?

Publicerat

Intervallträning jag gärna slipper

Ryckigheten i livet. Perioder av hets, stress, kramp och kamp. Som följs av väntan. De har avlöst varandra länge nu. Det blir nästan aldrig någon längre period av lugn där jag kontrollerar vad som sker. Eller åtminstone kan förutse vad som sker.

Det här är en typ av intervallträning jag gärna slipper. Eftersom livet inte är någon tävling. Det är inte någon övning jag håller på med. Livet, alltså.

Nu möts mörkret, kylan, fukten i det yttre och tröttman i mitt inre. Igen. Vi kan väl kalla det höstdepressionen. Eller något.

Kämpa? Nej.
Jag vill vila.

Publicerat

Haverist

Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.

Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.

Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.

Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.

Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.

I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.

Därför behöver vi hjälp.