Publicerat

Likgiltigheten

Trött på stan. Väggarna kryper närmare. Tar bilen ut till fälten som får vara nån slags substitut för det där havet jag längtar till. Försöker släppa ut några känslor och tankar här. Men, idag går det inte. Himlen är tung och regnet faller. Inget flyger fritt. Allt tyngs ned av nån slags likgiltighet.  Jag åker ut för att känna mening. Lite desperat. Idag fanns den inte där.

Så jag startar bilen igen. Åker tillbaka till skrivbordet och presterandet. Autopiloten är på och jag känner ingenting. Eller kanske samma likgiltighet som himlen.

Publicerat

Ensam blir ensam

Efter en lång tid av utmaningar, ångest, oro, en känsla av att inte riktigt funka, passa in, att bli överväldigad. Efter en tid av utredning så fick vi reda på något viktigt idag.

Mitt lilla, fina, särskilda barn. Nej, hon har efter tester, intervjuer och utvärderingar inte fått någon diagnos. Det finns inte någon neuropsykiatrisk diagnos att ställa på henne. Ändå kommer hon att behöva extra stöd och anpassning i skolan. Och hon kommer att behöva lära sig andra sätt att skapa ett liv där hon får vara lycklig istället för orolig.

Hon är särbegåvad.
Hon är högkänslig.

I en tid och en kultur som gör det utmanande för henne att vara sig själv. Det vandrar vidare längs generationerna. Jag vet hur det är. Att känna sig som en trehundrafemtioåring som söker förståelse hos människor som inte förstår. Hur svårt det är att hitta andra som funkar på liknande sätt.

Vi har haft svårt att knyta an till varandra ibland. Hon och jag. Eller det kanske mest är jag som haft det. Men idag sades det några saker som fick mig att förstå något.

Om henne. Om mig själv.

Nu får vi liksom ta hand om varandra och den insikten. Mitt lilla barn och jag.

Publicerat

Lördag 14 september

Någon är i stugan med två barn. Jag är kvar i stan med två barn. De senaste veckorna har varit extra allt. Känslor överallt. Vägen vi går på är inte rak någonstans. Men, jag älskar att gå på den. Även om det kostar.

Femtonåringarna ligger och sover. Jag har bakat frallor, tvättat och fortsätter att göra iordning vår nya arbetsplats. Våra kroppar behövde bättre ergonomiska förutsättningar så nu gör vi en kontorsarbetsplatser i sovrummet.

Vaknade med en intensiv längtan efter Någon. Kroppen liksom värker. Det är skönt. Så när hon kommer hem efter dagens städdag i fritidsområdets förening (!!!) blir det skönt att famnas. Det händer så mycket i våra liv. Så mycket som är större än något jag varit med om tidigare. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.

Vi är på väg. Länge har vi liksom gått igenom mörka skogen. Det har regnat, stormat och varit kallt. Men, någon gång kommer vi fram. Om vi bara fortsätter gå och stöttar varandra när det behövs.

Jag vet att jag vill det.
Jag måste bara lita på det.
På oss.

Publicerat

Fokusera på DIG

Ibland känns det som att varenda människa jag ber om hjälp för att förstå varför livet blivit så komplicerat har samma svar: DU MÅSTE FOKUSERA PÅ DIG.

Jag förstår att det finns värme och omtanke i det. Att jag måste ta hand om mig och se till att mina behov också tillfredsställs, istället för att bara tillfredsställa andras. Jag förstår det. Men tänk om mina behov inte är några andra än att vilja få se naturen och människorna runt om mig leva. Och få se och känna det medan jag väntar på att få dö i fred, liksom.

Tänk om det bara är det jag vill. Varken mer eller mindre.

Publicerat

Utsikter för sommaren

Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.

Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.

Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.

I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.

Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.

I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.

Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.

De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.

Publicerat

One more light

Plötsligt förstår jag Linkin Park. Eller så händer något i mig. Känner mig hemma i den där underströmmen som drog med sig Chester Bennington. Känner igen mig i kampen mot den. Inser plötsligt att fler av de där skitarga tatuerade unga männen från samma generation befinner sig i den. Kollar intervjuer. Hör berättelser.

Depressionen. Ensamheten. Meningslösheten. Ser liveklipp och publikbilder där människor liksom vrålar med i de där känslorna. Det ser så aggressivt ut, men är så skört.

Livet vi skapar kan inte bara handla om att varje enskild liten människa ska förverkliga sig själv eller bara överleva. Visst har vi alla ett eget ansvar, men det här samhället vi skapar tillsammans då? Det där samhället som skördar känsliga och sköra människor på löpande band? Vem har ansvar för det?

Det måste vi nog ta gemensamt. Men jag har svårt att orka. För jag passar inte in. Hela min kraft går åt till det. Att passa in. Jag försöker att ta min fyrkantiga kloss och tvinga in den i det där runda hålet.

Livet borde vara större än så.

Det är nog en levling i både depression och insikt att jag inser att jag nått Linkin Park-nivån.

Publicerat

Våren blir sommar

Vinter blev vår som ska bli sommar. Är inte så pigg som jag skulle vilja. Löpningen har gått och skogen den här våren på grund av fot- och lårproblem. Magen är trasig och rent allmänt känns kroppen minst 48 år gammal. Själen är ännu äldre och åren som går just nu går kräver lite för mycket mest hela tiden.

Jag har en gammal målsättning. Att överleva till 50. Allt annat är en bonus. Jag lämnade den ett tag och satte ett högre mål. Nu är jag nog tillbaka här. Så länge som livet präglas så mycket av kamp har jag svårt att se längre än så.

Jag behöver mer musik. Mer foto. Mer liv. Mer vila. Framför allt behöver jag känna nån slags jäkla tillit nån gång.

Publicerat

Man vänjer sig… inte.

Energin försvann. Igen. Kanske för många dagar utan rätt närhet och beröring. Kanske lite för många tankar och för få känslor. Eller rättare sagt för många tankar som skapar jobbiga känslor istället för sköna känslor som skapar bra tankar.

Konflikter här, konflikter där. Och en röd tråd är att min svaghet provocerar.

Jag är så oerhört trött på att vara högkänslig i en okänslig värld. Det funkar så jäkla dåligt i det långa loppet. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det där loppet alla verkar springa. Jag kommer aldrig att köpa det där förhållningssättet om att säga en sak för att sen göra tvärtom.

Det lönar sig inte att göra som jag gör. Men, jag kan inte göra på något annat sätt. Men utsikten om en framtid där det fortsätter att vara så här känns inte så lockande. Så om alla bara blir lite känsligare så vore det fint.

Publicerat

Nacken

Det är inte skitenkelt att raka nacken ren från några månaders fluffvit utväxt av gubbhår när en saknar nackspegel. Men med mobiltelefonen och känsla så löste det sig ganska bra. Börjar för övrigt bli trött på långt hår. Meningslöst när en måste sätta upp det i tofs hela tiden.