Söndagsbluesen

Söndagar. Bluesdagar. Eller kanske inte blues, ändå. Snarare dödsmetall, grindcore eller kängpunk. Det är ju så att söndageftermiddagar är bytesdagar och då river det liksom loss. En får vara tänjbar. Eller krockkudde. Eller bara hålla sig undan.

Men, nu blir det visst middag snart. Jag har ju hämtat mat. Och med lite tur får jag hem min egen tonåring också. Efter att hon varit självständig och försökt skolka från dans, hängt med kompis och ätit middag på eget bevåg utan att kommunicera.

Jag väljer den här vägen.

”Sell me the infection, it’s only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me
No need for sympathy, it’s only for the weak
On bleeding knees I accept my fate”

Lagom söndag.

37 kilometer


På ett jäkla löpband. Mitt i natten. Där sätter jag mitt distansrekord. 37,5 kilometer på 4 timmar. Den djupare innebörden i detta är högst oklar.
Timme 1: 11 kilometer
Timme 2: 10 kilometer
Timme 3: 9 kilometer
Timme 4 7,5 kilometer
Kunde inte somna när jag kom hem vid 5-tiden. Ont överallt och mådde illa. Det blir en spännande dag på kontoret och en fantastisk start på en helg med fyra barn.

Allt hänger ihop och rädda människor fattar dåliga beslut

Det går liksom inte att blunda längre. Förbereder vi oss för konflikt, då får vi konflikt. Förbereder vi oss för glädje och lugn, då får vi glädje och lugn. Konflikter gör oss människor rädda. Rädda för att förlora något. Rädda för våld. Rädda för att tappa ansiktet.
Det är så enkelt att konstatera.
Ändå verkar det vara omöjligt att göra.
Min värld krymper. I samma takt som jag drar mig undan konflikterna. Men det finns konflikter jag inte kan dra mig undan. De tar all min energi. Min vakna tid och till och med den tid jag borde sova. Det är värdelöst. Men, jag trodde jag försökte förbereda mig för lugnet. För det harmoniska. För meningen, lyckan och glädjen.
Det vara bara det där med något som skulle lösas först. Just det, konflikten. Det känns som att den aldrig försvinner. Aldrig blir löst.

Kvar finns inga sommarbarn



Så var den lediga tiden över för den här gången. Tre korta, intensiva veckor. Extra allt. Men, nu är det över. Ikväll spelar jag både ”Den öde stranden” och ”Autumn leaves”. Jag hatar den här kvällen. Den är min födelsedag. Ett år till har gått. Och nej, jag lyckades inte vila den här sommaren heller. Nu är Österlen långt borta igen och livet i Kylarköping fortsätter.


















Ny lägenhet, nya insikter


Omlokaliserad. Från Öster till City. Från Oskarsvägen till Trädgårdsgatan. Fem dagar intensivt slutligt nedpackande, flyttande och uppackande. Alla fyra barn på plats från dag ett. Om det fungerar friktionsfritt? Nja. Inte riktigt, men det funkar. Tror jag. Nya insikter om olikheter och likheter. Om svarta hål och svårigheter med att röra sig mellan olika verkligheter.
Och det är väl kanske hela grejen. Vi rör oss mellan verkligheter som borde vara en och samma. Eftersom våra kroppar liksom är begränsade på just det sättet. Hela den här grejen med att både barn och föräldrar efter en separation lever olika liv beroende på vilken vecka det är. Den är liksom ganska knasig.
Och just det, det är väldigt fint att få förvalta ett jättegammalt svart piano. Det ska stämmas, vårdas och spelas på. Det blir fint.

Pressa kroppen


Efter jobbet. Sprang 18 kilometer. Utan näring i magen. Pressa kroppen. Varför? Därför att det är så sjukt skönt att ha kontroll över något. Åt lite när jag kom hem istället. Om än motvilligt.

Pannan


Det har varit soligt i kungariket i ganska många dagar nu. Min trasiga hy visar upp sig i all sin prakt. Solskyddsfaktor 50 hjälper inte riktigt. Jag ser gammal ut. Kanske lika gammal som jag är. Någonstans mellan 6 och 794 år.

Vi som blev kvar

Läser om människor som hoppade av livet. Som inte vill, orkade eller klarade av det, livet alltså. Läser om de som blev kvar, deras känslor och frågor. Det är otroligt jobbig läsning. Svårt att ta in. Fyra personer i Sverige väljer den här vägen – VARJE DAG.
Expressen har skrivit ett antal fina artiklar om de här människorna.
Det finns ett politiskt samtal om suicidprevention. Det samtalet befinner sig på en annan planet än de här berättelserna och samtalen. Krocken mellan det djupt mänskliga, känslan av ensamhet, uppgivenhet, de egna demonerna och politiska poänger om system är total.
Det är nog där en stor del av problemet ligger. Vi försöker på något välmenande sätt att lösa enskilda människor ensamhet med just det som gör dem ensamma. Pratar OM dem istället för MED dem.
Jag känner igen berättelserna. Många av dem känns som min egen. Funderar över mig själv och det mörker och vemod som är mitt landskap. Vad har fått mig att fortsätta? Då kommer känslan ganska starkt. Den där förbjudna och vidriga, men samtidigt hoppfulla, att det inte skulle göra någon skillnad om jag försvann. Kanske att det till och med skulle bli lite bättre på sikt för människorna runt omkring mig. Det senaste året har jag börjat agera självdestruktivt ibland. Jag har gjort det tidigare också, men nu på ett mer konkret sätt. Främst genom att jag svälter mig själv. I perioder.
Jag vill inte dö. Har mycket att leva för. Två fina barn som kallar mig pappa. Två fina flickor som slåss mot sina egna demoner. Demoner som jag tror att mina gener förde vidare till dem. Ångesten, ensamheten, oron och rädslan. Och så den där stora livskärleken som kom från ingenstans, när jag givit upp på att någonsin hitta den. Någon. Människan jag hör ihop med.
Men, allt i min vardag handlar för mycket om kamp. Det är så många yttre omständigheter jag inte kan kontrollera, som ändå påverkar och styr mitt liv. Det händer att mina inre tvivel möter de här yttre grejerna och då skapas en total känsla av….. FUCK IT! Det är då jag känner igen mig alldeles för mycket i de där berättelserna om de som valde den andra vägen. Det är då det blir så uppenbart att det finns ett ingenmansland mellan att inte vilja leva och att vilja leva fullt ut med lust och fägring stor. I det landet hamnar jag lite för ofta. Vi kan kalla det jag-orkar-inte-landet. En plats där en inte vill dö, men inte riktigt heller vill leva.
En plats jag inte vill besöka för ofta.

Det kan vara svårt att tänka klart i allt det här bruset


”När gruppen ställs mot individen
Kanske lite mer för att inte mista sin kontroll
När ska man välja att fly och när man ska ta striden
Jag kan inte se klart på min egen roll
Det är lätt att tappa fokus på för nära håll
Jag vill inte leva mitt liv som en hund och passa in
Jag vill bara känna tanken, jag tänker att den är min
Jag vill inte leva mitt liv som en slav på knä
Jag vill bara känna mig fri att vara som jag är”
Där startar jag den här dagen. Eller startar om den.

Statusuppdatering


Det här med psykisk ohälsa. Att inte må bra. Så många ord och begrepp. Så få riktiga samtal. För mig började det för länge, länge sedan. Ängslan, ångest, depression. Skapat av ensamhet. Leder till ensamhet. Jag har svårt att lita på andra. Kan inte knyta an. Så är det. Jag är nog ganska bra på det jag gör, men känner i stort sett aldrig att jag delar känslor med andra. Meningslöshet är en vardaglig nivå.
Timmar har blivit till år av samtal hos psykologen. Vi har nått fram till någon slags klar insikt om det bakomliggande problemet, eller kanske snarare varför det blev så här. Om det nu är viktigt. Vi har också pratat väldigt mycket om nuet. Att leva i det. Men, hela tiden längtar jag till någon slags diffus framtid. Det är där jag har planterat min illusion om livet.
Allt ska bli bra.
Nu försöker jag hjälpa ett barn till som slagit in på samma väg. Arvet förs vidare. Försöker finnas där. Lyssna, kramas, bekräfta. Och samtidigt fortsätter världen snurra allt fortare. Gränser stängs hårdare, murar byggs hårdare och berättelsen om ett land och en värld som gått sönder går på repeat.
Att känna hopp och mening just nu är en aning utmanande. Men, Någon och jag åker till Berlin om ett par dagar. Det ska bli varmt. Vi ska springa, vila, leva. Längtar dit.
Allt ska bli bra. Så är det.