Publicerat

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.

Publicerat

Man vänjer sig… inte.

Energin försvann. Igen. Kanske för många dagar utan rätt närhet och beröring. Kanske lite för många tankar och för få känslor. Eller rättare sagt för många tankar som skapar jobbiga känslor istället för sköna känslor som skapar bra tankar.

Konflikter här, konflikter där. Och en röd tråd är att min svaghet provocerar.

Jag är så oerhört trött på att vara högkänslig i en okänslig värld. Det funkar så jäkla dåligt i det långa loppet. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det där loppet alla verkar springa. Jag kommer aldrig att köpa det där förhållningssättet om att säga en sak för att sen göra tvärtom.

Det lönar sig inte att göra som jag gör. Men, jag kan inte göra på något annat sätt. Men utsikten om en framtid där det fortsätter att vara så här känns inte så lockande. Så om alla bara blir lite känsligare så vore det fint.

Publicerat

Överkörd

Blev överkörd av nån slags vardagsvägg. Igen. Känner mig som den där kulan i ett fllipperspel. Försöker att få nån slags kontroll, men jag bara studsar hit och dit. Samtidigt har något hänt inne i kroppen och jag vaknar varje morgon med en stark smärta uppe i ryggen.

Hej april.

Publicerat

Det här med åldrandet

Var med Ella i kyrkan idag. Obligatorisk högmässa för konfirmanderna. Blev berörd när prästen läste upp namnen på de i församlingen som dött under veckan. En kvinna var 49 år gammal.

Jag fyller 48 om fem månader. Men känner i kroppen att jag åldras väldigt snabbt just nu. Min kropp håller på att rusa ikapp min inre gamling. Kroppen liksom börjar tappa sugen i ytterkanterna.

Den djupare innebörden i detta är nog ganska glasklar. Livet är inte för evigt.

Publicerat

November i en bild

November är en riktig jäkla skitmånad.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är blött.

Och det händer massor av dåliga saker. Så den här bilden får sammanfatta läget.

Publicerat

Prata om att vara steril

Maria Sveland frågade mig om jag ville vara med i RFSU Dokumentär och berätta om min vasektomi. Det ville jag. Nu är avsnittet publicerat och i den här  viktiga podden kan du lyssna på något viktigt.

Jag pratar aldrig om det här. Kanske mest för att jag tröttnat på att kokettera med min egen godhet. Eller för att ingen frågar. Jag identifierar mig inte som steril. Det är bara något jag valt att bli för att livet blev så mycket enklare och rimligare så.

Samtidigt så inser jag att om vi pratar mer om det här lilla ingreppet så kan vi bespara mängder av kvinnor ett onödigt hormonexperiment och ställa en av alla obalanser mellan kvinnor och män lite till rätta.

Så lyssna på det här avsnittet av RFSU Dokumentär. Och jag berättar gärna om min vasektomi. Varför jag gjorde den, hur det gick till och vad som hände efteråt.

Jag är glad och tacksam över att Någon och jag fattade det här beslutet. Jag kommer att skämmas resten av mitt liv för att jag inte tänkte på det tidigare. Det är en skuld jag bär på gentemot C. För alltid.

Publicerat

Tillsammans

Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.

Hon är mitt barn.

Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.

Jag är hennes pappa.

Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.

Vi måste vara tillsammans.

Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?

Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.

Publicerat

Försöker

Alltså. Jag försöker vara lugn. Försöker inte tjura ihop. Men, gud vad det är svårt. Det här förbannade mörkret. Vindarna, fukten, regnet, kylan. Omgiven av människor som rör sig som maskiner genom staden. Eller staden? Just nu känns den mest som en förvuxen och likriktad by igen. Som rör sig i en riktning jag inte vill röra mig i.

Tänk om jag nån gång skulle få prova att leva mina dagar på en plats där mångfald inte är så svårt. Där den kritiska massan människor gör att olikheter är själva normen och samexistensen inte kan ifrågasättas. Finns den platsen överhuvudtaget?

Har blivit drabbad av Bildas poddcast Livet på jorden. Några av samtalen där är fantastiska. I all sin enkelhet. Livet är i grund och botten ganska enkelt. Men, fasen vad svårt det är att praktisera det där enkla livet när den så kallade vardagen helt och hållet är byggd på svåra saker. Normer och regler, krav och förväntningar, tillväxt och ohållbarhet.

Jag är i något slags läge där allt går rakt in i mig igen. Bara hundpromenaden genom city tar massor av energi. Stressade människor i trafiken behandlar varandra illa. Känner mig mest i vägen.

Imorgon ska jag leda samtal på scen inför en ganska stor publik. Ganska viktiga samtal. Sen ska jag bli intervjuad för en dokumentär om sterilisering. Tidig morgon. Lång dag.

Försöker ta det lugnt. Försöker ha någon slags tro på att allt håller på att bli bra. Men omgivningen signalerar inte riktigt det. Och min egen ryggrad är inte så stark.

Publicerat

Sjuk och missmodig

Fått ett surt virus i övre luftvägarna. Fått en sur insikt om den lokala politikens dysfunktionalitet – ända in i mitt eget parti. Läst de senaste uppdateringarna om läget för klimatförändringarna. Det är en sur måndag med ett sånt där regn som inte ens riktigt regnar, utan mest ligger som en tjock, trött och fuktig vattenridå över allt färglöst.

Vill mest ge upp. Sätta ned fötterna och skrika: FUCK THIS SHIT!

Samtidigt tänker jag på vägar framåt. Och känner lite lust att ta mig vidare åt det hållet. Bort från kamp och kramp och tomma ord. Bort från självcensur och rimlighet. Till en ärligare och mer aktivistisk plats.

Publicerat

Måndagslåg

Sitter i ett väntrum. Måndagslåg. Trött och på något sätt ledsen. Kämpar på med saker jag inte vill kämpa med. Jag är tunnare än glas och känner mig som ett akvarium. Fyllt av tårar. Jag vet inte om det är det förflutna. Eller samtiden. Kanske bara hösten som kommer och tar med sig deppet med det där mörkret.

Lyssnar på Johannes Räihäs fina ”Glas”. Vill gå hem och lägga mig. Att Någon håller om mig och säger att allt ska bli bra. Det där jäkla mantrat jag själv går och upprepar hela tiden.

Men äsch, vi kör väl en klassisk måndag istället. Upp med mungiporna.