Lunginflammation
Diagnosen är ställd. Ella har lunginflammation. Nu väntar tio dagars penicillin. Men först en natt till på sjukhuset för att blodsockret ska bli stabilt och vi vet att Ella äter och dricker igen. Idag har hon med förhållandevis god aptit mumsat i sig nästan två mackor, två potatisar och ett äpple, samtidigt som hon druckit en halv festis. Inte så mycket, men mer än de senaste dagarna. Svältsyrorna är på väg ut ur kroppen och i samma takt stiger aptiten.
Mellan varven tvingar vi i henne medikamenter för att göra det lättare för henne att andas. Då får hon panik. Annars trivs vi ganska bra här. B88 är liksom ett skönt ställe att vara på. De tar hand om oss bra. Det är andra gången för Ella och tredje för mig. Så vi är lite kändisar.
Intressant kombination förresten, diabetes och lunginflammation. En erfarenhet rikare.
Sjukare ställe
Några minuter efter tio nu ikväll lämnar jag Ella och Camilla på avdelning B88 på det stora sjukhuset i Huddinge. Vandrar mot garaget genom ett nästan helt stilla sjukhus. Korridorena som brukar myllra av liv är helt öde.
Detta har hänt:
Strax efter klockan sex på kvällen håller Ella på att krascha. Hon har slutat äta och dricka och efter två dygn nästan helt utan mat och dryck har hennes kropp fått nog. Det går förhållandevis raskt igenom akuten på HS eftersom hon när vi åker inte varit över 4,0 mmol på en timme. Hon vägrar till och med peta i sig Dextrosol, vilket är en katastrof. Men tack vare att vi lyckas lura i henne ett par hallonbåtar stiger blodsockret och hon håller sig vid medvetande. Nu blir hon kvar på sjukhuset över natten åtminstone, tillsammans med Camilla. De ska sätta närings- och insulindropp på henne. Sedan väntar lungröntgen nån gång under natten/morgonen eftersom läkaren tyckte hon lät dålig på ena lungan.
Således kommer den senaste veckans symtom med magont, feber, krupphosta och matvägran att börja nystas upp på riktigt nu. Vad är det för elakt virus som bosatt sig i hennes system? Har hon fått lunginflammation? Varför kräks hon? Kommer hennes feber att brytas efter fyra dygn?
Förhoppningsvis stabiliseras hon snabbt. Jag vill ha henne hemma med resten av familjen under den spillra av julen som är kvar. Men oavsett vad som händer känner jag mig trygg och lugn. Hon är tillsammans med sin mamma. Under beskydd av världens bästa sjukhusänglar. Både med och utan vingar.
I morgon är jag tidigt på sjukhuset.
Dagens bild 25 december 2007
Efter att ha spenderat någon timme på närakuten åker jag till jourapoteket Sheele i centrala Stockholm för att hämta ut hostmedicin, Alvedon och nässpray. På Apoteket är det ännu fler människor än på akuten. Jag står utanför och röker i väntan på min tur. Det är femtio personer före mig i receptkön.
Sjukt ställe
Till slut hamnar vi här ändå. Närakuten. Tillsammans med det övriga avskrädet sjukvården helst inte vill ta emot. En sorglig plats med väntrum breddfyllda av inbillat sjuka och riktigt sjuka. Gamla och unga. Uttröttad personal och bistra väktare. AT-läkare som fått ta skitpassen i julschemat.
Ella sänka är låg. Vi går hem med recept på hostmedicin.
Jag, en bortskämmare
Tanken var att vi skulle strypa tillgången på julklappar i år. Vi har nämligen dränkt våra barn i paket tidigare år. Inte nödvändigtvis dyra klappar, men många. Liten familj, många klappar. Får se om det lyckats i år. Återkommer med svaret när jag vet. Vi måste slå in klapparna först.
Dock kämpar jag med en inre konflikt här. Mitt intellekt säger mig att jag behöver lära mina barn att konsumtion inte leder till lycka. Även mig själv. Men samtidigt vill jag skämma bort mina barn. Jag vill att de ska ha tillgång till de nödvändiga saker de vill ha. Att deras liv ska vara en mångfald av upplevelser. Även nöjen. Det lutherska tänkandet att det ska vara vadmal och kottdjur är inte riktigt min melodi. Framför allt drabbas jag den här tiden på året av den stora sentimentala tanken om att min stackars barn som får försaka många av julens smakupplevelser förtjänar lite extra klappar.
Jag är en bortskämmare. Mina barn ska få lika många prylar som de får kärlek. Men, inga onödiga krimskramsprylar.
Kvällen före
Lagom till nu borde den fromma friden infunnit sig i min kropp. Det brukar den. Men, eftersom Ella fortfarande inte mår bra känner jag mig lite trött. Hostan har mildrats en liten aning, men febertopparna är fortfarande höga. För någon timme sedan 39,7. I köket står Camilla och hennes mamma och kokar risgrynsgröt till morgondagens frukost. På laktosfri mjölk eftersom Ella konstant sedan någon vecka tillbaka har ont i magen.
Trots att jag inte har några illusioner om, eller ens tror på, den perfekta julen skulle jag bli så himla tacksam om vi någon högtidsdag om året kunde få vara friska. Vi i sjuka familjen.
Ellas kruppiga virus
Ella har landat ett rejält virus. Två nätter med krupphosta. Riktigt elak sådan. Dessutom nu med feber. Hög sådan. Förhoppningsvis klingar det av under morgondagen. Det är hemskt med krupphosta. Hon vaknar efter fyra till fem timmars sömn med panik. Hostar som en hund och har svårt att andas.
Men det värsta av allt är ångesten och paniken. Hon är rejält rädd när lungorna inte får det syre de vill ha.
Krupphosta
Grus i maskineriet. Camillas och min semesterdag med julhandel har kryddats av att Ella började krupphosta inatt. Därför kan hon inte vara på dagis. Men farmor har lovat att ställa upp ett par timmar.
Jens Schollin
Jens Schollin är mannen som tros bli Örebro universitets nya rektor. Det blir nog bra. Jag har mött dr. Schollin ett antal gånger. Han var Hannas barnläkare när hon var nyfödd och var den som lyckades förklara på ett bra sätt för hennes oroliga föräldrar vad blåsljudet på hennes hjärta innebar. Han var också den som gav oss det lättande beskedet när hon fyllt ett år att det lilla hålet i hjärtat vuxit igen.
Jens Schollin betyder godhet för mig.