Kategori: Friskt och sjukt

Jag vill på inga sätt sjunga den farliga kemins lov… eller jo, förresten. Sättet jag somnade på igår var fantastiskt. Sättet jag sov på minst lika bra. Sättet jag vaknade på ännu bättre. Med sju timmars oavbruten sömn i kroppen känner jag mig som Stålmannen idag.
Tack snälla doktorn. Och tack till mig själv som vågade ta mig an ännu ett tabu.

Camilla tog med Ella och Hanna till diabetesmottagningen idag. Lite uppföljning. Båda barnens hba1c, dvs det långsiktiga blodsockervärdet, hade stigit. För dålig blodsockerkontroll av Camilla och (jag som tycker att vi inte gör något annat än sticker våra barn, injicerar insulin och kommer med förmaningar klädda i tjat). Snart ska de tillbaka för årskontroll. Det innebär venprov och att Ella kommer behöva lustgas. Så de fick med en mask hem för att träna. Sen ska vi få gå på studiebesök med Ella till narkosen för att prata med en snäll sköterska.

Själv bet jag ihop och gick till doktorn idag. Kom hem med en remiss för diverse prover som ska tas samt ett recept på sömnmedel. Efter en alldeles för lång tid av sömnstörningar (kan inte somna, kan inte somna, kan inte somna, förbannade ben som hela tiden vill springa när jag vill sova) ska jag försöka bryta ett mönster. Känns som ett nytt lågvattenmärke på något vis. Men sömn är viktigt.
Magen är fortfarande upp och ned, men de akuta symptomen borta. När jag hörde min egen röst beskriva hur jag mår i kroppen insåg jag saker som är ganska trista. Som att ambition och arbete fortfarande är något jag har alldeles för svårt att hantera.

Trettio sekunder innan kvällens avsnitt av Dexter tar slut börjar jag känna mig illamående. Trettio sekunder efter att eftertexten börjat rulla är det ett faktum. Jag blir sängliggande något dygn.

Jag har råkat få i mig cashewnötter. Åt en pesto med cashew i, så nu har jag fruktansvärt ont i magen. Fruktansvärt ont. Fascinerande en en så liten koncentration av ett ämne kan medföra sån smärta.

Läget har varit helt ok sen vi kom hem. Ella äter små men tillräckliga mängder. Blodsockret är ok efter omständigheterna och medicinvåldet blir allt mildare. Om sex dagar är kuren över. Livet börjar anta vardaglig form igen.

När vi får beskedet av Doktor Svante att vi får åka hem vill jag nästan grina av glädje. Men, istället packar jag med Ellas hjälp ned allt vi ska ha med hem samtidigt som Camilla springer ned till Apoteket för att hämta ut medicin. Sen kommer sjukhusclownen Rutan precis när vi är klara och blåser roliga såpbubblor på oss. Såpbubblor som inte spricker, utan går att fånga och lägga på hög. De var ganska klistriga, så när vi fått tillräckligt många i håret tackar vi för oss.
För den här gången.

Julfirandet i bild. Två sängar, fem virussmittade människor.

Blodsockret har stabiliserats med hjälp av droppet. Lunginflammationen har börjat läka med hjälp av antibiotika. Ketonerna (svältsyrorna) i hennes blod har neutraliserats. Det enda som fattas nu är att hon blir hungrig och börjar äta igen. Idag har hon faktiskt mumsat i sig en glass och ett par Risifrutti. Doktor Svante har sagt att vi ska prova att koppla ur droppet i morgon. Äter hon mer då och får tillbaka ännu lite mer färg i ansiktet kan vi med lite god vilja få åka hem redan i morgon.
Annars får vi stanna kvar hos de fantastiska människorna på B88 ett tag till.

Ella har varit lite hängigare nu på förmiddagen, igen. Äter och dricker dåligt. Hostar fortfarande. Blodsockret hålls stabilt med hjälp av dropp (glukos och insulin) med jag har en känsla av att varken hon eller vi kommer vara redo för hemfärd idag heller. Penicillinkuren är dock påbörjad. Just nu väntar vi på ronden och att Ellas diabetesdoktor – doktor Svante – ska komma förbi.
Resten av familjen, dvs Camilla, Hanna och jag själv, har också tagit del av viruset.