Kategori: Friskt och sjukt

När Ella vaknat till och tröttnat på teven åker vi till IKEA för kortare rehab. Det lyckas. Patienten äter en halv korv med bröd. Dessutom får hon åka i en stor tunna jag ska ha aska i. Efter detta är allmäntillståndet bättre.

Måndag. Ella är fortfarande sjuk. Börjar tro på influensan. Hon låter tjocktäppt i över luftvägarna och har feber. Tack och lov verkar kräkningarna vara över, men å andra sidan vill hon inte äta. Något av en repris av julhelgens episod som slutade på sjukhuset. Än så länge lyckas vi truga i henne lite nyponsoppa då och då, vilket gör att blodsockret än så länge ligger lågt, men ok.
Idag är det jag som vabbar. Vi ligger i tittar på dåliga barnprogram på teven.

Ella ha slutat kräkas. Hon har mer färg, men nu också feber. Vill inte äta, men dricker. Blodsockret vill sticka iväg uppåt. Alltså balanserar vi mellan matvägran och infektionsblodsocker. Jag lägger till två punkter till på checklistan:

1. Influensan (årets Asienvirus)
2. Lunginflammationen från julen kanske spökar

Hopp om livet.

Ella har haft skyhögt blodsocker hela dagen. Vi tredubblar hennes insulin, men det hjälper inte. Nu på kvällen börjar hon klaga på att hon har ont i kroppen. Vill inte äta. Sen börjar hon kräkas. Plötsligt sjunker då blodsockret blixtsnabbt. Efter varje kräksejour försöker vi få i henne lite söt saft. Samtidigt går jag igenom checklistan:

1. Ketoner/syror – blodketonerna visar 0,1.
2. Senaste veckans sega förkylningsslem har letat sig ner i magen?
3. Vinterkräk?

Natten blir uppstyckad i små bitar.

Blodfetter – för höga.
hba1c – för högt.
Jag är en stressad, fet rökare med sömnbesvär. Runt hörnet väntar hjärtbesvär, lungcancer och diabetes typ 2 på mig. Om jag inte skärper mig. Doktorn meddelade att nu gäller diet och en timmes rask promenad tre gånger i veckan. Nya tester i maj. Det börjar bli dags att älska livet igen. Vända ansiktet mot solen.
Ska bara göra en grej först…

Goda nyheter på diabetesfronten. Det handlar om stamceller och gener, men ännu viktigare – ett steg närmare lösningen som ska ge mina barn en bättre framtid.

Jag vill på inga sätt sjunga den farliga kemins lov… eller jo, förresten. Sättet jag somnade på igår var fantastiskt. Sättet jag sov på minst lika bra. Sättet jag vaknade på ännu bättre. Med sju timmars oavbruten sömn i kroppen känner jag mig som Stålmannen idag.
Tack snälla doktorn. Och tack till mig själv som vågade ta mig an ännu ett tabu.

Camilla tog med Ella och Hanna till diabetesmottagningen idag. Lite uppföljning. Båda barnens hba1c, dvs det långsiktiga blodsockervärdet, hade stigit. För dålig blodsockerkontroll av Camilla och (jag som tycker att vi inte gör något annat än sticker våra barn, injicerar insulin och kommer med förmaningar klädda i tjat). Snart ska de tillbaka för årskontroll. Det innebär venprov och att Ella kommer behöva lustgas. Så de fick med en mask hem för att träna. Sen ska vi få gå på studiebesök med Ella till narkosen för att prata med en snäll sköterska.

Själv bet jag ihop och gick till doktorn idag. Kom hem med en remiss för diverse prover som ska tas samt ett recept på sömnmedel. Efter en alldeles för lång tid av sömnstörningar (kan inte somna, kan inte somna, kan inte somna, förbannade ben som hela tiden vill springa när jag vill sova) ska jag försöka bryta ett mönster. Känns som ett nytt lågvattenmärke på något vis. Men sömn är viktigt.
Magen är fortfarande upp och ned, men de akuta symptomen borta. När jag hörde min egen röst beskriva hur jag mår i kroppen insåg jag saker som är ganska trista. Som att ambition och arbete fortfarande är något jag har alldeles för svårt att hantera.

Trettio sekunder innan kvällens avsnitt av Dexter tar slut börjar jag känna mig illamående. Trettio sekunder efter att eftertexten börjat rulla är det ett faktum. Jag blir sängliggande något dygn.