En ganska vanlig torsdagmorgon. Ella gnäller om sina myggbett. Jag sitter och jobbar i morgonrock eftersom jag inte kunde låta bli att kolla jobbmailen. Försöker få Ella att äta frukost samtidigt. Går så där, men snart är vi nog där.
Situationsanpassad produkt
Jag har köpt en Asus Eee PC 901. Det är den tredje riktigt situationsanpassade teknikpryl jag köpt. Den första var en iPod, den andra en iPhone. Den här lilla laptopen väger ett kilo, är pytteliten och har ingen CD/DVD och 16 GB flashminne istället för hårddisk. Skärmen är 9 tum. Den går helt på Open Source och kör Linux som operativsystem. Den är gjord för att resa med. Och för att koppla upp trådlöst mot nätverk.
Mail, webb, ordbehandling, kalkylering, presentationer och alla vardagliga behov tillfredsställs av den lilla maskinen som inte kostade mer än 2900 kronor. Open Office, Firefox och andra kända program var förinstallerade. Varför betala för massa onödig funktionalitet jag inte behöver? Varför bära runt på onödig vikt?
Känns som att vi kommer få se många liknande produkter framöver. Less is more.
I vårt hem ska den användas för det den är avsedd för. Och för att lagra barnens blodsockervärden. Så nu kan jag ha min Mac ifred.
Reclaiming myself
Jag har fått en dålig start på hösten. Det har jag fått de senaste åren. Efter några veckors sömnproblem i varm och fuktig luft med rastlösa ben har världen utanför trängt igenom mina försvarslinjer och tagit över det enkla livet. Jag har lagt alldeles för mycket energi på att blir förbannad på orättvisor som är utanför min påverkan. Låtit alldeles för många okontrollerbara saker göra slut på mina krafter.
Därför ska jag ägna mig åt lite kvalificerad terapi iform av läsning. Tre (förmodat) goda böcker ligger på sängbordet och väntar:
- Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn
- En dold Gud av Stefan Einhorn
- De nya uppenbarelserna av Neale Donald Walsch
Jag behöver lite kloka tankar istället för trams mellan öronen.
Saft till frukost
Ella är nöjd. Hon får dricka saft till frukost. Nu är väl saft till frukost knappast någon bra idé, men i vårt hem är det ok när man är förkyld och behöver dricka mycket.
Energitjuvar, finns dom?
Jag funderar lite på det här med energitjuvar. Finns dom eller är dom ett hjärnspöke och en undanflykt för mig som inte riktigt är motiverad att slåss för det jag tror på tjugofyra timmar om dygnet. Ända sedan jag började plugga kommunikationsvetenskap för sjutton år sedan har jag varit omgiven av människor som jag uppfattar som energitjuvar. Långt ifrån alla, men ganska många.
Ibland tror jag att vi som arbetar med information är världens jobbigaste.
Människor som arbetar kreativt, med fotografi, skrivande, design eller något liknande är ofta trygga i sig själva. De vet vad de kan och vad de vill. Men många informatörer är generalister. Kan lite om mycket. Arbetar med ganska abstrakta insatser, strategier och principer. Jag tror att det kan skapa ett ganska knasigt gruppklimat där bekräftelse blir ett självändamål. Där jakten på kvitton på att informatören tänker rätt lätt går över styr. Där gränsen mellan kollega och energitjuv är väldigt fin.
I mitt arbetsliv är det viktigt med ärlighet, öppenhet, prestigelöshet och lojalitet. Till hundra procent. Det är lätt att säga, mycket svårt att leva. Jag måste göra det. Annars bränner jag ut mig igen. Det har jag lärt med den hårda vägen. Men det gör också att jag har lätt för att ställa för höga krav på att de jag arbetar med ska göra samma sak.
Jag är inte alltid så lätt att arbeta med. Är det för att jag blir tjuvad på energi eller är jag i själva verket energitjuven som inte får nog med energi från informatörerna längre?
Ska nog läsa den här boken och se om jag kan få någon vägledning i mina tankar.
Okul dag
Jag somnade inte som ett barn. Vakade igenom nästan hela natten innan jag slumrade till och inte vaknade av mobilen. Så tjugo nio vaknar jag av att den fasta telefonen i rummet ringer eftersom kollegorna väntar på mig. Flyger upp ur sängen, snabbgår till restaurangen och kastar i mig två kokta ägg och två glas juice. Fem minuter senare sitter jag i ett möte som jag kommer in helt fel i. Sen fortsatte dagen i samma stil. Samtidigt jobbar jag med dubbelkommando eftersom jag ska hinna med att läsa ett par korrektur och lämna klartecken innan dagen är slut.
Så jag känner de andra uppfattade med som en tokprovokativ asocial idiot idag. Som försov mig och kom försent efter varje paus eftersom jag var tvungen att ta samtal om de annonser som skulle gå iväg idag. Som tjuvade på alla andras tid.
Nu är det kväll. Fredag kväll. Nu ska vi se Hanna spela fotboll, sen väntar påsen-i-lådan. På måndag kommer det bli en bra dag på jobbet igen.
Insomni
Inatt gjorde jag ett återbesök i de sömnlösas värld. Det är inte kul. Måste nog försöka gå till botten med mina sömnproblem. En timmes sömn mellan fem och sex. Nu är jag krossad och ska åka på konferens i två dagar.
Många som känner mig kommer nu ropa: Stress! Byt liv! Men grejen är den att jag mår toppen. Inte ett dugg stressad, vare sig i jobbet eller hemma.
Fel i huvudet
Jag har något fel i huvudet på riktigt. Hela semestern har jag haft fruktansvärda sömnproblem som kulminerade för ungefär två veckor sedan med två helt sömnlösa dygn. Nu när vardagen är tillbaka sover jag igen.
Terapi? Analys? Lobotomi?
Jobba hemma med sjukt barn
Tack och lov att jag kan jobba hemifrån nu. Ella är pigg, men får inte gå till dagis förrän nästa vecka igen. Jag har jobb att göra. Måste få klart en annonsplan och kontakta en byrå som ska göra annonserna till höstens Bo i Huddinge-kampanj. Så skönt då att jag jobbar i en organisation där det är ok att jobba hemifrån. Och som försett mig med tekniken att kunna göra det.
Nu kan jag jobba hemma och få betalt för det. Till skillnad från tidigare i mitt arbetsliv.
Doktor Fredrik
Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare. Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare.
OK, hör ni det mamma och pappa? Jag ångrar att jag inte försökte bli läkare.
Era jobbiga arbetstider skrämde mig. Att ni alltid verkade vara uppslukade av jobbet. Att ni aldrig verkade få sluta vara läkare eftersom vänner och grannar också behövde råd och hjälp hela tiden. Nu ångrar jag det.
Jag älskar människor. Och att hjälpa människor att få ett lättare liv. Jag älskar sjukhusmiljön. Det finns en värme och godhet i den som gör att jag vill stanna kvar varje gång något av barnen skrivs ut, eller är klara med en undersökning. Jag skulle bli en bra läkare. Engagerad, men inte självutplånande. Kapaciteten finns där och jag vet att jag skulle kunna gå igenom utbildningen.
Men det finns några problem:
- Jag skulle aldrig komma in på läkarutbildningen eftersom jag för det första inte har några betyg i naturvetenskapliga ämnen sedan högstadiet och för det andra har bränt alla mina CSN-perioder på min nuvarande utbildning.
- Jag skulle vara mellan fyrtio och femtio innan jag kan börja praktisera medicin.
- Jag intensivt misstror den svenska landstingsorganisationen och vill att sjukvården ska förstatligas OCH privatiseras. (Finns med i programmet för min diktatur.)