fredrik welander i ett långt samtal
Två veckor in i december slog den stora tröttheten till. Nu är det svår att gå upp ur sängen på morgonen. Svårt att motivera nästan varje handling. Jag läser, läser och läser. Promenerar med hunden. Försöker finna mig i alltet. Vilket är svårt den här tiden på året.
Andas.
Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att behärska bilkörningens konst. Jag förbereder också författarsamtal till Bokmässan i Göteborg. Dessutom ska jag lämna in en uppgift till min kursansvarige på teologprogrammet vid Umeå universitet om drygt en vecka. En liten uppgift som handlar om att svara på två frågor. Den första handlar om hur jag ser på mig själv den akademiska kontexten för tolkningar inom Exegetik och teologi: Betyder detta en förändring av hur jag förhåller mig till bibliska eller andra religiösa texter? Kommer jag att studera texter från olika religioner på andra sätt? Vilka utmaningar och möjligheter ser jag för att studera i detta akademiska sammanhang? Den andra uppgiften handlar om att reflektera över frågan om Jesus var vegan (jo, det är en fråga som diskuteras en del av människor).
Livet. Ganska gott ändå. Trots att jag oroar mig djupt för samhällets utveckling. Det är så uppenbart för mig att så länge jag ser livet som en tävling så kommer jag att förlora. Jag tror att livet just nu handlar om att kliva av det där loppet.
För första gången på åtta år har jag inte någon bokat tid till psykologen. En lång relation är avslutad. Ett fint avslut. Den har varit livsviktig för mig. På många olika sätt. Känner mig tacksam på ett sätt som saknar ett språk. Åtminstone så saknar jag ett rimligt ord för den tacksamheten.
Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Vi är på vandring hemåt tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.
Det är lite segt nu. Flera dagar av magproblem. Monumental huvudvärk. Kanske är det värmen? Kanske månader av oklarhet i det världsliga? Alltså att byta liv och att göra det i pandemi. Jag vet inte, och det spelar ingen större roll. Det är bara att möta tiden. Om och om igen.
Om två veckor kommer antagningsbeskedet. Fram till dess är det fullt upp. Skriver två olika näringslivsstrategier i juli. Avvecklar partnerskapet i bolaget som ska vara min försörjning även de närmaste åren. Läser och skriver.
I mitten växer något nytt. Något fint. Jag behöver sova bättre och måste sluta klia på alla de där ställena där myggorna bitit mig.
Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.
Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.
Det är en urkraft.
Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.
Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.
Men, jag hörde aldrig ett förlåt.
Ute och träffade en annan människa. Nämligen lilla barnet för en kort introduktion till övningskörning och dragläge. Det negativa testet och den totala pollenkänningen just nu gör att COVID är avskrivet.
Det är ju bra.
Tog test. Fick tillbaka ett negativt resultat. Så att jag nu sitter och nyser och är supertrött verkar inte vara något annat än vårallergin. Men, ett par dagar till i karantän måste det bli. Inkubationstiden sedan det där mötet är inte över.
Balanssinnet. Vem vet?
Skönt att inte ha viruset i mig. Än. Men förvirrad av helgens symptom och hur jag mår. Det kanske bara är våren med pollen och allt annat som hänt.
Ingen förändring. Känns som en influensa. Huvudvärken, kroppen, ja allt är liksom lågintensivt molande. Inga tydliga symptom från andningssystemet. Balansen fortfarande inte helt bra, men bättre. Lukt och smak funkar utan problem.
Igår kväll känns det som att kroppen och viruset började bekanta sig med varandra. På ett lite oväntat sätt. Förlorade balanssinnet. På allvar. Kunde inte röra huvudet utan att allt snurrade. Livet blir lite för utmanande i krypläge. Efter ett par timmar så fick jag evakuera hunden till annan plats och inse att det är dags att ligga ned. Tog den här bilden då. När det var som snurrigast, innan jag släckte.
Sov djupt och vaknade med tryckande huvudvärk, ett högt öronsus, ont i halsen och en känsla av att vara väldigt torr i hela andningssystemet. Känner mig varm, men har inte feber. Balansen bättre, kan gå upprätt men vill hålla mig i något.
Så det var rimligt att ställa in igår. Och den närmaste tiden. Kylen och skafferiet håller mig närd i veckan. Jag har människor jag samtalar med.
Väntar in allvarligare symptom innan jag testar. Varför? Jo, jag är ju ganska säker på vad det är och kommer inte att utsätta någon annan för risk ändå.
Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.
Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.
Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.
Slumpen.
Eller nej. Snarare meningen.