Det är onsdag. 14 november. En Sverigedemokrat får lämna några av sina uppdrag inom partiet för att han agerat (på fyllan) som hans ideologi enligt all rimlig logik måste leda honom att göra. Han uttrycker hat och överlägsenhet mot ett par män med annan hudfärg/etnisk bakgrund och en ung kvinna. Kallar dem för fula saker. Etcetera. Fångat på film och uppvisat. 2,5 år efter att det hände.
Jag ser hatet i hans ögon. Han är så jäkla arg. Bitter. Förtvivlad. Allt går åt helvete och det är någon annans fel. I det här fallet männen som han kallar några av de vanliga rasistiska sakerna. Och några nya. Den unga kvinnan som lägger sig i och kallas för hora.
Straffet han får är gatloppet. Uthängd och avklädd. Hånas offentligt. Utsparkad av sina partikompisar. Grabbgänget. Bara för att han tror på sin egen ideologi. En ideologi som på inga sätt är ny. Nu övertagen, utvecklat och putsad av en ny generation. De kallar sig Sverigedemokraterna och är det tredje största partiet i mitt land nu.
Jag tror den här incidenten kommer göra partiet större. Och att Erik Almqvist sitter kvar i Sveriges riksdag.
Har just läst ett par hundra kommentarer till den här händelsen på Facebook, twitter och några dagstidningars webbplatser. Där uttrycker ungefär samma människor ungefär samma saker som alltid. Det handlar om vänsterjournalister och etablissemangets förtryck. Om felaktiga tolkningar och klipp.
Bla.
Bla.
Bla.
Det är lite bittert och världsfrånvänt. Kunskapsföraktande. Om det kan jag, andra tyckare och ledarskribenter fortsätta tjata. Eller försöka hitta en annan ingång. Men, jag ser inget nyhetsvärde i att en Sverigedemokrat som agerar som en Sverigedemokrat straffas för det genom att avgå från några uppdrag. Vem granskar ideologin? Argumenten? De som är i det där utanförskapet. De bittra. Gör vi dem lite gladare, vänligare och mer välkomnande genom att förlöjliga dem igen? Under hela 2000-talet har de etablerade partierna och tankesmedjorna försökt ägna sig åt härskarpraktik och trott sig kunna ignorera eller håna Sverigedemokraterna till döds.
Resultatet är inte fint. Det tog oss hit. Ett gäng främlingsfientliga lajvare i kostym och skjortor med färgglada knappar har blivit landets tredje största parti. De har fått journalister anställda av SVT att fråga hur mycket invandring Sverige tål. De har fått normalt funtade personer att imponeras över att SD-partiledaren gör sig jäkligt bra framför tevekameran.
Det tog ganska lite tid och ännu mindre förnuft för Sverigedemokraterna att bli etablerade i mittfåran.
I en tid när klyftorna mellan människor växer allt snabbare. När 200 av 290 kommuner saknar tillväxt. När världen växer jättefort, men de flesta delarna av vårt land krymper och föråldras. Då växer ett parti som vill sluta Sverige från omvärlden snabbare än alla andra. Ja, jag tror också det handlar om en havererad integrationspolitik. Av någon anledning har upplysningens idéer och tankar om utveckling inte integrerats i tillräckligt hög grad i Sverige. Alldeles för många människor står utanför den kunskap som gör att människor utvecklas. Att sociala sammanhang och människor som hjälps åt för generna vidare. Inte de som stänger in sig. Stora delar av landet jag lever i har fastnat i någon slags urmanlig brukarkultur som tappat fokus och inte utvecklats i takt med omvärlden. De har isolerat sig i geografiska områden och vill inte integreras med omvärlden.
Som det var förr. När allt var bättre.
I de här delarna av landet är det alltid någon annans fel. Ofta invandrarnas. Att bruket lades ned. Att Systembolaget stängde. Att hålen i gatan blir allt större och allt fler. Sorgligt, eftersom felet är utvandrarnas. De som lämnade en plats för att få andas och utvecklas. De som invandrade någonannanstans för att kunna gå framåt. Åkte bort för att skapa. När hemmajorden sluta vara bördig nog.
Vi är inne i en nattsvart nedåtgående spiral här. Ungdomar som behöver kunskap får den inte för att en kommunal skolbudget inte håller. Människor som borde välkomna att det kommer andra för att leva på orten möter dem med stenar, brandbomber och fula ord. Den där blicken. Som nästan aldrig fastnar på film. Jag är helt övertygad om att det händer hundratusentals liknande incidenter varje vecka i Sverige. Där en bitter, kunskapstörstande ung man utan framtidsförhoppningar slår nån annan på käften, kallar en kvinna för hora och skyller på invandrarna. Eller stockholmarna. Eller politikerna. Eller Djurgården. Eller bara dom andra.
Läs kommentarerna. Stanna upp ett tag och fundera. Vad var det som hände?
Det går inte så bra nu. Att Erik Almqvist offras gör knappast någon skillnad. Jag tror att vi behöver lyssna. Försöka förstå. Först då kan vi börja diskutera. Vi har försökt härska bort de här tramsiga, arga, okunniga och ignoranta grabbarna ganska länge nu. Det har gjort dem större än Folkpartiet. Miljöpartiet. Vänsterpartiet. Centerpartiet. Kristdemokraterna. Jag läser miljoner tecken text om det amerikanska presidentvalet. Initierade texter om grekiska nynazister. Stänger av och loggar ut. Samtidigt som allt fler unga män tycker tjejer är horor, skiter i skolan och tycker att allt är någon annans fel.
Snälla, kan någon starta om mig? Jag behöver energi. Hopp och tro på någon slags framtid. För just nu känns det som jag fått pyspunka på en väg som kantas av bittra, arga, unga män som kommer slå ihjäl mig om jag stannar. Eller kalla mig hora.
Jag mot världen mot mig
Det här med att vara självständig. Först trodde jag att det var jag mot världen. Sen kändes det som att det var världen mot mig. Jag har lärt mig från barnsben att klara mig själv. Tröstat mig själv. Prata med mig själv. Det har gjort mig stark och självständig. Fått mig att ta ansvar. Gjort mig mogen.
Trodde jag.
Familjen var aldrig ett sammanhang när jag växte upp. Den var mer ett tomrum. Eller ett krig. Fotbollslaget blev det inte heller. Liksom tonårskärleken, klasskompisarna. Inte heller jobbet. Trots att jag försökte. Laget jag tränade? Nej. Grannarna på gatan? Tyvärr. Grabbgänget? Jag är rädd för män i grupp.
Nu står jag här med en egen familj. En kvinna som jag tror vill vara med mig. Två barn som är beroende av just mig, men som har svårt att visa att de tycker om mig. De vet inte hur jag reagerar eller vem jag är. Känner att det finns någon slags klyfta mellan oss. Allt jag gör är jobb. Jag har aldrig lärt mig att umgås med människor som människor gör. Aldrig lärt mig att lita på någon. Trösta, älska, skratta, leva. Jag är självständig. Vet inte hur jag ska göra det tillsammans med någon.
Det enda jag vet är hur jag briljerar med mitt intellekt och min kunskap. För att få bekräftelse.
Fyrtioett år gammal har luften blivit tung. Surfuktig. Jag är inte självständig. Ensam är ordet. Utan sammanhang. Människor som tycker om mig och vill vara med just mig. För att jag betyder något. På något sätt måste jag lära mig hur det känns. För jag vet inte. Just nu känner mig jag ensammast i världen. Kan inte sova. Mår illa. Är trött och känner mig jagad. Blir aldrig färdig med något. Jag vill vara med någonstans. Dela mål med någon eller några. Vara jag med världen. Först då kan jag nog lära mig att vara den pappa jag vill vara. Så att det jag ser hos mina barn, det där med att vara självständig utan andra, kan nyanseras lite. Vill lära dem att lita på människor.
Min tankar snurrar ganska mycket kring det här nu. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Samtidigt som jag jobbar på och gör bra saker åt mina uppdragsgivare.
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Livet i november 2012. Frågan hon ställde för någon vecka sedan. Den växer.
Dags att stänga Tidssparkassan
Vad är egentligen tid? Jag lyssnar på Vanna Rosenbergs uppläsning av Michael Endes klassiker ”Momo eller kampen om tiden” i bilen. Någonstans mellan Nykvarn och Södertälje börjar kapitlet där frisören Fusi möter agent XYQ/384/b från Tidssparkassan. Vanna läser intensivt och kapitlet hinner inte riktigt sluta innan jag parkerar bilen på personalparkeringen vid kommunhuset i Huddinge.
Tankarna snurrar. De sista tjugo minuterna har en skådespelare som läser upp en text som är snart fyrtio år gammal sammanfattat hela samtiden. Eller åtminstone min upplevelse av den. Det här med hur vi tror oss spara tid genom att stressa. Klämma in mer produktion under den korta tid vi faktiskt lever. För att någon gång i framtiden kunna ta ut den i något annat. En fåfäng jakt på något omöjligt.
Det blir så uppenbart i beskrivningen. Skaver. Som om hela bankväsendet, kapitalismen, demokratin och allt det där andra mitt samhälle liksom vilar på har frilagts i all sin ordning. En ordning som inte leder till något bra överhuvudtaget.
Sysselsättning? Ja.
Inkomster? Ja.
Tillväxt? Säkert.
Innehåll?
Beskrivningen av hur frisören Fusi gör sig av med allt innehåll i livet, effektiviserar, lägger in sin mamma på ålderdomshem och tar in ett par lärlingar till som han kontrollerar stenhårt – den beskrivningen får mig att tänka på alla de här insatserna som går ut på att göra mig och mitt arbete snabbare, större och mer avtalat. Lånen jag förväntas ta, kunskapen jag ska göra mig beroende av för att växa och anställa någon. För att effektivisera.
Jag väntar med spänning och förhoppning på att Momo ska komma in och göra det hela lite bättre. Vetskapen om det här är iskall och skaver. Den här berättelsen är maskerad som en barnbok. Men är mycket större.
Ensam, själv, egen och ovan
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Ungefär så sa hon. Oj, vad det fick mig att tänka. Först gjorde det ont. Sen lättade något. Jag har aldrig riktigt lärt mig att trösta, hjälpa och göra saker tillsammans med andra. Min vana av att göra det är inte så stor. Om det beror på att jag inte blivit det eller märkt att jag blivit det låter jag vara osagt. Det känns inte så viktigt just nu. Men konsekvensen är att jag istället är jag helt fantastisk på att jobba, fixa och lösa problem. En kreativ karaktär. Jag tänker alltid utanför ramarna. Det är ju liksom så jag får den där uppmärksamheten och respekten. Jag är personligt opersonlig. Därför blir allt jag gör jobb. Även sånt som är större, som att vara pappa.
Det där är en ganska jobbig insikt.
Jag pratar med mig själv. Igen.
Jag har återtagit en gammal blogg. Behöver fortsätta ett fem år gammalt samtal jag för med mig själv. Tappade tråden i det under ett par år då jag lärde mig andra kanaler. Men, nu tar jag tillbaka min blogg.
Det här är inget för dig som inte gillar privat tjafs. Som skäms av navelskådande. Den här bloggen är nämligen bara till för en läsare, mig själv. När jag skriver de här texterna händer något. Jag tänker och känner. Att jag valt att lägga det i en blogg istället för en dagbok beror mest på att jag vill vara öppen med hur jag tänker och vem jag är. Jag tycker om att få råd, hjälp och tips av andra.
Men, jag skriver inte för någon annan i det här sammanhanget. Därför har jag också stängt kommentarsfunktionen. Det kommer ändå mest spam där. Vill du mig något, hittar du sätt att kontakta mig.
Nu ska jag njuta av att låta saker ta lite längre tid. Inga 140 tecken eller maniska statusuppdateringar längre. Inte för att det är något dåligt, men jag behöver sakta ned och se mig omkring.
Jag pratar med mig själv. Igen.
En bra fråga
Idag fick jag en fråga. Ungefär så här:
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Kanske inte formulerad som en fråga, men ändå. Frågan riktades mot mig. Jag går och pratar med en kurator på barnkliniken för att försöka hitta rätt i sånt som gått fel. Det handlar om kärlek, mitt sätt att vara pappa och diabetes. Plus ganska många lager till. Skönt att vara igång med något som jag behövt i många år. Men, det gör ont att inse en del saker. Tröttande.
Åh vad vi grät
Åh vad vi grät. Nästan hela tiden, jag allra mest när fjärilen flög ett varv runt flickan och hon grät efter pappa. Bakom solglasögonen rann tårarna. Hon bredvid mig satt och hulkade. Snart också barnen i baksätet. Någonstans på vägen mellan Arboga och Eskilstuna.
Vi lyssnade på Monika Nyströms sommarprat idag. Så känslosamt och sorgligt, men ändå hoppingivande. Jag blev alldeles tagen. På sin korta stund lyckades hon sammanfatta varför tiden är så viktig. Att livet kan förändras och allt bli svart. Innan något nytt händer.
Tankarna på mannen som plötsligt fick cancer och inte fick se sina barn växa upp fick mig att tappa fotfästet i bilen för en kort sekund. Tankarna på barnen som förlorade sin pappa. Jag vill inte att det ska hända mig. Jag älskar mina barn så hårt att det gör ont. Ofta. Men jag visar det inte på det sätt jag vill. Av helt fel anledningar.
Åh vad vi grät. Men vad viktigt det var att jag fick höra det här just nu. De här sista veckornas slit blir lättare. Avslutningen av det ohållbara livet utan tid och utan energi. Det är dags att stänga igen det. Låsa och kasta bort nyckeln. Livet är för kort och för viktigt. Mina barn förtjänar mer. Jag gör det. Mina syskon, föräldrar. Alla. Den senaste veckan har åter kastat om världen och fått mig att förstå varför det är så viktigt att jag gör den här förändringen.
Jag vill leva med mina barn och de jag älskar här och nu. Inte senare.
Fjärilen flög från rum till rum. Min dotter sprang efter den och ropade: Pappa!
Fjärilen flög runt i huset. Landade ibland, och vid ett tillfälle satte den sig rakt i min dotters öppna hand. Efter en stund öppnade jag ett fönster och sa att vi skulle släppa ut den. Då flög fjärilen ett tydligt varv runt min lilla flicka och sen ut igenom fönstret. Min dotter stannade upp, tittade efter den och ropade: Men jag vill ju vara med pappa! Sen sprang hon i min famn och började gråta.
Åh vad ont det gjorde att lyssna på det här. Ett uppvaknande, en påminnelse. Life ain’t no rehearsal. Fint.
Fatta det ofattbara
En man mördar kallt och metodiskt i Oslo. Ganska många andra av oss blir djupt berörda. Visar känslor på olika sätt. Många undrar hur, var, varför och massor av annat. Ofattbart är ett vanligt ord.
Men, det är inte ofattbart. Inte alls, tänker jag. Tvärtom, det är ganska lätt att fatta. Mördaren, terroristen, gärningsmannen – Anders – har nämligen beskrivit sitt motiv. Det finns i ett omfattande dokument. Jag har läst igenom delar av det. Känner igen det mesta av innehållet från andra dokument som sprids av människor som ogillar mångfald, socialism, islam och annat.
Skillnaden är förstås vad Anders valde att göra. Han valde att mörda. Tog sig rätten att gå ut i krig mot världen. Tog livet av många andra människor för att uppnå ett politiskt mål och sprida sin idé. Varför? Rimligtvis för att försöka förändra världen på ett sätt som han trodde på. Galet? Mördandet, absolut. Oförlåtligt? I min värld, ja. Men, det är viktigt att komma ihåg att det Anders gjorde tyvärr inte är något unikt. Det händer dagligen. Människor vill något. Gör det utan att ta hänsyn till att några andra kanske inte vill samma sak. Som när länder förklarar varandra krig på grund av naturresurser. När en självmordsbombare utlöser sin laddning. När en samling unga män i fotbollströjor slår och sparkar en annan man i en annan tröja, trots att ingen av dem egentligen bryr sig om fotboll. När en man tvingar till sig sex i en lägenhet någonstans i Sverige. Eller något annat.
Det är tyvärr inte ofattbart. Snarast ett normalt sätt som vi människor fungerar när vi låter oss ledas av andra istället för att tänka själva. I chocken och det känslomässiga vågsvallet efter de här fruktansvärda dåden har jag noterat människor i mina flöden på facebook och twitter som:
- hatar och hetsar mot SVT för den usla bevakningen av det hemska i Oslo
- bannar människor som inte skrev att de sörjde utan fortsatte skriva sina vanliga uppdateringar
- bannar människor som inte klär sin profilbild i den norska flaggan
- först hatar muslimska terrorister och senare den ensamma norske terroristen
Det är just detta som är problemet, tänker jag. Att ganska många av oss människor har alldeles för lätt för att ta ställning mot. Mot andra människor, mot företeelser, företag, politiska partier, fotbollslag eller vad som helst. Vi sluter oss samman i led och grupper som tar ställning mot andra led och grupper. Motstånd, hets och hat är lätt, särskilt när vi gör det tillsammans mot andra. Tänk om fler av oss valde att vara för något istället. Valde att bejaka. Bjöd in istället för att döma ut.
Anders var mot. Ganska tydligt. Han tog all sin motvilja och sitt motstånd och mördade skoningslöst och kyligt. Det skulle de allra flesta av oss aldrig ens drömma om att göra. Därför finns det ingen poäng i att ta ställning mot våldet, dumheten, Anders, främlingsfientligheten och galenskapen. Jag utgår ifrån att du, liksom jag, är mot sådant. Det är liksom självklart.
Jag vill vara för istället. För kärlek, respekt, öppenhet, mångfald, demokrati, engagemang, jämlikhet, jämställdhet och tron på att jag är bra – liksom du. Jag vill leva ett bra liv där jag tar hänsyn till andra samtidigt som jag utvecklas och växer. Jag vill prata med andra. Byta kunskap, känslor och erfarenhet. Jag vill göra det utan flaggor. Utan partisymboler, logotyper och slagord. För jag är bara en människa. Som ingen annan kan ta som gisslan och förminska till ett argument för sin idé. Jag tar ansvar för mitt sätt att tänka, vara och göra. Vill låta dig ta ansvar för ditt. De gånger du inte tycker, är eller gör som jag tänker jag respektera dig. Inte naivt och dumt, men med respekt för dig som människa. Det enda jag kräver är samma respekt tillbaka.
Jag tänker inte bli medlem. Inte klä min profilbild i en flagga, ett band eller något annat. Ingen annan talar för mig, tack. Det gör jag själv. Mina känslor trivs inte i grupp. Men, för dig som tycker att det är ett bra sätt att agera är det förstås både viktigt och bra. Vi fungerar olika.
Det som hände i fredags var hemskt. Vidrigt och fruktansvärt. Men, inte ofattbart. Så länge som en majoritet av de människor som påverkar vår världs utveckling gör det genom att vara motståndare till olika saker snarare än förespråkare för bättre saker är det tyvärr sådana här saker som händer. Som att en förvirrad ung människa låter sig inspireras av andra och odlar ett hat under många år som slutar i att han begår handlingar som i all sin vidrighet ändå framstår ett resultat av ett logiskt och stringent tänkande. Ett tänkande baserat på hat och motstånd.
Jag är trött på fördömanden och uteslutning. Nu om någonsin är det dags att bjuda in. Öppna dörren och prata. Tydligen går det runt uppmaningar just nu till journalister att inte rapportera vad Anders (terroristen och mördaren i Norge) kommer anföra när han ställs inför rätten. Argumenten ska vara att hans idéer inte ska få större spridning. Det är knasigt att argumentera så.
Det hemska försvinner inte för att jag blundar. Jag vill veta. Försöka förstå. Människor med konstiga idéer – fundamentalister i alla riktningar (politiska, religiösa, idéburna) – försvinner inte för att jag låtsas att de inte finns. Först när jag försöker förstå kan jag möta de här människorna. Diskutera. Visa respekt för att deras åsikter finns. Jag är inte mer värd bara för att jag tror på det jag tror på.
Ta ett djupt andetag. Läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Börja ta ställning för. Människor. Jag tror att det ofattbara blir lättare att fatta om jag lyssnar och respekterar. Innan jag försöker påverka och övertyga.
Men, först en tyst minut för de oskyldiga offren. 12:00 idag.
hemma
Magen och hjärtat är fulla av känslor. Först en bröllopsfotografering med ett par jag tycker mycket om. På en plats jag saknar. Sen ett bråddjupt samtal om känslor tillsammans med nya fina människor jag bryr mig om. Och så en snabbtitt på lägenheten min lillebror och hans familj flyttat in i som nya stockholmare. Sist en skön fika och promenad i Vinterviken med vänner.
Jag letar. Försöker känna mig hemma. Fortfarande. Kanske kommer jag aldrig göra det. Men jag börjar tröttna på att söka. Kanske drabbar den stora insikten mig imorgon när jag tillsammans med mina kollegor börjar planera 2011 års verksamhet. Kanske inte.
Gonatt.
musik, glädje och feber
SM för gatumusikanter i Mariefred. Ett perfekt tillfälle att samla ihop fyra sköna snubbar och lika många sköna snubbor plus ännu fler sköna stora och små barn en helg för att prata, grilla, spela musik och hänga. Ett grymt initiativ. Mitt i tropik-chocken. Dessvärre lyckades jag landa den traditionella rötmånadsförkylningen precis samtidigt. Feber, lätt andnöd och yrsel gjorde mig rätt slak vilket dämpade min glädje en aning och gjorde att jag och min familj fick korta vår tänkta helg till en kväll och en dag. Men, ett heltrevligt dygn blev det. Finfinaste sällskapet, svängig musik och en silvermedalj i SM för gatumusikanter till en kvartett som aldrig spelat på gatan förr.
Jag gör gärna om det. När som helst, men utan feber.