Jag har sprungit en mil för första gången i mitt liv. Tio kilometer. Det gick inte fort, det var inte särskilt snyggt, men det gick. Nu en vecka senare har jag fortfarande en del känningar i benhinnorna (mest på grund av en för ambitiös fyrakilometerslöpning ett par dagar senare) men jag är sjukt peppad.
För att par månader sedan trodde jag inte att jag orkade springa. Det har varit ett bra halvår på det sättet.
Hösthelvetet och världens bästa låtar
Mörkret. Jag hatar det här förbannade mörkret. Det fuktiga, tysta ovänliga mörkret. Sex månader av död. Idag slog det mig att jag är där nu. I den där långa vandringen i mörkret. Det gör ont i magen. Som att falla lite fritt i sig själv. Den här känslan som jag pratat så mycket med min psykolog om. Som funnits i mig sedan jag var liten. Det där som känns när jag slår en frivolt in i min egen mage och bara faller.
Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara jag. Allt jag vill är att det ska blir vår och sommar igen. Att fåglarna ska komma, istället för att lämna. Att löven ska spricka ut, inte falla döda ned. Men, istället får jag pyssla lite med min lista över världens bästa låtar. Inser att den behöver fyllas på.
Vaknat på fel sida
Jag har vaknat på fel sida den här terminsstarten. Något gick fel när ledigheten tog slut. Jag har rivstartat och är redan helt slut. Känner mig osäker, tom på energi och har tappat sugen. På jobbet, hemma och lite överallt. Det är något med det kalla och mörka klimatet i kungariket. Eller med skavsåren inuti mig. Kanske bara en cyklisk vandring och nu har de svarta hålen öppnat sig.
Jag vet inte. Men jag måste få tillbaka sömnen. Hitta nån slags ryggrad i vardagen igen. Om ett par veckor träffar jag min psykolog för första gången på två månader. Innan dess ska jag försöka skala bort allt onödigt som fångar mina tankar.
Men den eviga frågan är, vad är det där onödiga? Och varför? Det verkar som att jag aldrig kommer att förstå det.
Fem kilometer
Fem kilometer. Det kanske inte är så mycket. Men, fem kilometer kan betyda mycket. Ikväll sprang jag den sträckan för första gången i hela mitt liv. Och för första gången känner jag den där euforin så många har pratat om efter löpning.
Det tog 39 minuter. Min snittpuls var 179 slag per minut. Jag hade orkat en bit till. Och det är det mest hoppfulla av allt. Eftersom jag har bestämt mig för att behandla kroppen lite bättre. Få lite mer fart på hjärtat (på ett bra sätt) och lugna ned hjärnan en aning. Förhoppningsvis lossnar det med löpningen nu.
Jag är glad och tacksam. Inte minst för alla fina hejarop på Facebook och Instagram. Människor bryr sig om mig. Vi bryr oss om varandra. Det är bra.
Tack Ulla för brevet!
Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke. Från en kvinna som inte känner mig. Brevet är en berättelse om tillit och vikten av att inte oroa sig. Åtminstone mellan raderna. Jag känner att hon inte vill läxa upp mig eller berätta för mig hur jag ska leva mitt liv, men ändå vill hjälpa mig genom att berätta något viktigt.
Och det blev viktigt.
Jag är 44 år nu. Mina barn har haft diabetes i 11 respektive 9 år. Hon som skrivit till mig är mycket äldre än så och berättar om hur hennes föräldrar hjälpte henne när hon som barn fick diabetes. I en tid när medicinsk teknik knappt fanns för att kontrollera blodsockret. Hon skriver om en tid när dagens överkonsumtion av allt – som godis, chips och snabba kolhydrater – inte fanns. En kort stund tänker jag att dagens kost och den tidens bristfälliga diabetesbehandlingar skulle leda till snabb katastrof, men sedan kommer jag tillbaka till det som står mellan raderna.
Oroa dig inte i onödan.
Lita på det du gör och dina barns omdöme.
Ta till dig den kunskap ni får.
Samtidigt utvärderar vi de första månaderna med CGM. Tioåringen har haft den och jag har äntligen fått de där kurvorna jag längtat efter i många år. Hej då gissningar och spekulationer, hej fakta. Men hej då också till att sova på nätterna. Hej istället larm och vibrationer flera gånger varje natt. Högt glukosvärde! Lågt glukosvärde! Från att ha varit ganska lugn och rutinerad känner jag mig om en nybörjare igen. Mer orolig, mindre tillitsfull. Jag måste lära mig att hantera den kunskap som den här nya tekniken ger mig. Den oro jag känner går rakt ned till mitt barn.
Som för länge sedan. I början.
Ulla såg den där stressen. Hon läste både på och mellan raderna om mig. Kanske också de krönikor jag skrev. Jag tror att hon förstod. För plötsligt landar ett brev på mitt hallgolv som är som en vänlig klapp på axeln. Orden i det där brevet tar sig in i mig. De som står tydligt och de som står mellan raderna.
De här sakerna är inte alltid så lätta att göra. Framför allt inte för mig som levt mitt liv utan att våga be människor om hjälp, utan som effektivt tar livets motgångar, sväljer ned dem och går vidare. Med en mage som värker lite mer hela tiden. En klok man sa till mig en gång: Det går inte att lita på någon som aldrig behöver hjälp. Det är snällt att be om hjälp. Någon gång kanske jag själv blir så klok att jag förstår allt det där. Som Ulla. Kvinnan som generöst sträckte ut en hand till mig genom att berätta om sitt liv. Under tiden ska jag försöka förstå och lita på tekniken samtidigt som jag ska låta bli att leva i en ständig reaktion där varje insulindos är en korrigering eller en konsekvens av något tidigare värde. Det här flipperspelslivet som kommit tillbaka är inte särskilt bra för någon av oss som hamnar i det. Vi glömmer det som är viktigt.
Det krävdes ett brev för att jag skulle komma ihåg det. Tack Ulla!
—
Den här krönikan publicerades i tidningen Diabetes, nummer 3/2015.
ÄGD
Går det att äga saker? Nej, de äger dig. Du jobbar för att ha råd att köpa sakerna. Jobbar ännu hårdare för att ta hand om dem och ha plats för dem. Till slut måste du ta lån för att få plats. Du köper ett hus. Eller hyr ett lager.
Min pappa går igenom den här processens baksida just nu. Han ska lämna en stor villa han bott i väldigt länge. Märker när vi pratar att han är stressad och frustrerad. Och jag ligger i sängen och känner samma ska. Har lagt hela dagen på att flytta runt saker jag äger. Runt på vinden, i vardagsrummet. Nu har de, precis som vanligt, blivit för sent för att åka till återvinningscentralen för att lämna bort något.
Runt, runt, runt går det. Med den lilla skillnaden att mitt skrivbord har rationaliserats bort så att mitt kontor nu består av tre papperskassar. Min garderob gick samma väg, så nu ligger mina kläder i en jättehög på golvet i sovrummet.
Jag växlar ned och bort. Lämnar nog bort nästan alla mina kläder. Behåller några svarta tröjor, ett par kavajer och några jeans. Jag trött, lite ledsen och lite förbannad. Är så oerhört trött på att vara så ägd av sakerna jag varit med om att skaffa och inte lyckas göra mig av med. Tänker att jag någon gång i framtiden ska försöka leva utanför ekonomin. För att göra något annat. Trött på att kämpa för de här prylarna hela tiden.
Att ha ont i magen
Mitt lilla barn, tioårigen, har problem med magen. Jag har just hämtat henne från skolan. Hennes magont ger mig magont. Jag oroar mig. Blodprover tagna men visade inget. Nästa vecka ska vi prata med kurator OCH göra ett ultraljud. Det senare känns så oerhört läskigt.
Sjuk mage
Ella har ont i magen. Nästan alltid kvällen före skoldagar. Eller morgonen när det är dags att gå iväg till skolan. Vi har försökt ta reda på om det är något i skolan som gör henne stressad, rädd eller på något annat sätt placerar det där onda i magen.
Nej. Hon upprepar nej.
Min magkänsla säger något helt annat. Men, jag når inte fram. Alltså får vi göra en sur magutredning på henne. Frågan är bara var, via skolsköterskan? Vårdcentralen? Barnmedicin där hon redan är patient?
Ryggen, magen och ögat
Ligger på rygg och jobbar. För fyra dygn sedan rasade ryggen. Ett ryggskott i form av en inflammation där nerverna möts i ryggslutet. Kvällen innan jag skulle leda höstens första frukostmöte för företagare i Huddinge. Går inte att ställa in. Hundra personer i publiken, jag ska leda på scen. Ingen kan ta över. Tog mig fram och tillbaka. Sedan dess har jag försökt ligga på rygg så mycket som möjligt. Med hjälp av Alvedon, ett fårskinn och värmeplåster blir ryggen sakta bättre.
Magen har rasat samtidigt. Den Voltaren-kur som skulle hjälpa ryggen dödade magen. Har fruktansvärt ont i skov. Känner igen smärtan. Försöker dämpa den med Losec, Actimel och Proviva.
Men tråkigast av allt. Ögat. I mitten av förra veckan tog jag ett par snabba bilder av några personer. Med kort skärpedjup. Tittade som jag brukar på bilderna i kamerans stora display. Men ögat funkade inte. Väl hemma på stor skärm såg jag att fokuspunkterna hamnat knasigt på några av bilderna. Det såg jag inte på kamerans display när vi tog bilderna. Jag kan alltså inte riktigt lita på mina egna ögon längre.
Det här året är ganska påfrestande när det gäller hälsan. Att tappa så mycket funktion i ett öga på sex månader känns rätt värdelöst faktiskt. Kämpa!
Sex minuter
Det är dags nu. Peppad av Sara Dahl har jag bestämt mig att försöka komma igång med någon slags motion. Mitt liv blir onödigt kort annars. Så alla knas är bortskalat. Jag börjar på noll.
Jag ska springa. Det är inte distans som är viktigt. Det är tid som är viktigt. Jag ska försöka hitta ett sätt att lära mig att springa utan att gå i väggen. Så jag gör som Martina Haag. Börjar på noll och ser hur långt jag kommer.
Igår sprang jag sex minuter. Idag ska jag försöka springa sju.