Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
Ledmotivet
Ledmotivet just nu. Golven sjunger igen.
Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen ikväll
Du kommer aldrig mer hitta hem
Vill ge dig allting ikväll
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Lyssna
Håll mitt hjärta
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta
Håll min själSom jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själHåll mitt hjärta
Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Håll min själ
Jag är så fruktansvärt trött. Det känns som att jag aldrig kommer att vakna igen, om jag somnar.
Biter ihop och håller käft
Har hamnat i ett gammalt tillstånd igen. Som jag provat så många gånger. Någon slags uppgivenhet. Därför biter jag ihop och håller käft. Försöker hitta vägar ut, uppåt och framåt. Utan att fly. Försvinner bort från de sociala medierna. Orkar inte riktigt ta del av allt som kommer i de kanalerna. Det går för fort och händer för många saker samtidigt. Jag måste pausa och hitta ett sätt att hänga med i det ohållbara tempot igen.
Men, det lämnar mig lite tom och värdelös. För prata, skriva och tycka är ju typ det enda jag kan. Ibland känns det som att jag byggt mitt 45-åriga liv som ett korthus. Det står fortfarande, men stabilt är det inte.
Alla dessa selfies
Vad är grejen med alla dessa självporträtt egentligen? Jo, jag backar ibland och går igenom min egen tidslinje. Genom att parkera de här bilderna längs den där tidslinjen kan jag se mig själv utvecklas och åldras. Och påminnas om vad som får mig glad och avspänd. Nu är iofs de bilderna inte så jättemånga, men ändå… de är små markörer.
Ikväll? Mest frustrerad. Eller kanske förbannad. Det är en sån tid just nu. Igen.
Flyktsoda
Varenda liten flyktcell i min kropp (och tro mig, de är ganska många) jobbar hårt just nu. Min tro på att saker kommer att bli bra sviktar. Jag tror inte att staden jag lever i kommer att bli rimligare. Jag börjar tvivla hårt på att det jag gör för att få lön gör någon som helst skillnad. Jag är trött och vill bort. Starta om, reboota, stänga av.
Men, det går förstås inte. Jag måste ju ha en inkomst för att kunna bo någonstans. Jag har ett barn kvar hemma som måste få tak över huvudet, mat och värme. Hon, och den kärlek jag känner till S och några vänner, är det enda i mitt liv som känns värt något just nu. I övrigt är jag mest ägd.
Jag är tillbaka i flyktläget. Igen. Vad gör jag den här gången?
Känner för mycket
Något som borde kännas kul och fint känns bara stressigt och jobbigt. Att så inför situationer där jag måste göra någon annan ledsen och besviken är något av det värsta jag vet. Jag har fått en högkänslighet att leva med. Det finns inga sätt för mig att INTE känna vad andra människor känner inför olika situationer när vi är i samma rum. Min magkänsla är det starkaste verktyg jag har i min kropp. Den styr nästan alla mina beslut.
När det är bra är det fantastiskt. När rörelsen är framåt/uppåt och det handlar om framtiden. När det är dåligt är det riktigt dåligt.
Just nu är jag trött på den här egenskapen. Den tar massor av energi och jag hinner inte vila ikapp. För de flesta människor är detta rent svammel. Några förstår. 2016 är ett intensivt och väldigt krävande år.
RIEN
Hon har just gått. Och jag känner mig så tom. Det finns så mycket mer att säga, att göra. Det är som att vi aldrig riktigt hinner. En del små avsked smärtar. Liksom skaver. Igår var vi på bio tillsammans. Den blå filmen av Kieslowski. Med en fullkomligt fantastisk Juliette Binoche. Har inte sett den på tjugo år. Den här gången kändes den på ett annat sätt. Vacker och väldigt jobbig samtidigt.
Julie säger med eftertryck i en scen ordet RIEN. Hon får frågan vad hon gör och vad hon är. RIEN, säger hon med kraft. Ingenting. Hon försöker göra sig fri från sorg.
Jag känner igen det så starkt. Friheten har ett pris. Just nu är det priset oerhört högt och att försöka att leva med det är inte så lätt. Allt kommer att bli bra, men nuet och den närmaste framtiden känns väldigt utmanande. Som att dyka ned i ett kolsvart, mörkt och kallt vatten. Jag måste i för att hämta något viktigt där nere på botten. Men, jag vet inte vad som finns där i vattnet. Jag vet inte hur djupt det är eller hur länge jag måste hålla andan.
Jag vill inte ha något. Vill bara leva, i kärlek, lugn och ro. Finnas till hands för de som behöver mig, när det behöver mig. Jag ber bara om att världen utanför ska stilla sig lite.
En pojke från förr är tillbaka
Gick till psykologen för första gången på två månader. Reflekterade lite över den tiden. Eller kanske mest om den senaste veckan. Som innehållit livet plus extra allt. Ett mail som skakat om mig mer än jag velat erkänna, mitt livs första kirurgiska ingrepp (blev steriliserad), insikten om att ekonomin snart är usel, nya tatueringar, skolstart och fullt ös medvetslös på jobben redan andra veckan. Plus lite annat jag inte kan skriva om. Och all idioti som fortsätter att prägla den del av världen jag lever i. Västvärldens förfall, liksom.
Kände energin liksom rinna ur mig medan jag satt där. För första gången på länge fick jag den där hjälpen att tänka klarare igen. Det gjorde mig trött. I en tid när jag egentligen behöver vara lugnare, klokare och bättre än någonsin så känner jag mig plötsligt pytteliten och rädd i ett stort mörkt och totalt oförutsägbart universum.
En pojke från förr är tillbaka igen
Han bara står där och stirrar mig rakt ned i själen
Igår ritade jag in ett antal av Håkan Hellströms allra finaste textrader på min arm. Alla i svart, utom en. Raden ”Det kommer aldrig vara över för mig” fick bli djupt blodröd. Från låten kommer också citatet här ovanför. Ungefär så känns det just nu. Jag är liten och rädd, men också jäkligt övertygad och motiverad.
Men just nu, den här fredagen är jag trött. Oändligt trött.