Publicerat

Ledmotivet

Ledmotivet just nu. Golven sjunger igen.

Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen ikväll
Du kommer aldrig mer hitta hem
Vill ge dig allting ikväll
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll

Publicerat

Håll mitt hjärta

Håll mitt hjärta
Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta
Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta
Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Håll min själ


Jag är så fruktansvärt trött. Det känns som att jag aldrig kommer att vakna igen, om jag somnar.

Publicerat

Biter ihop och håller käft

Har hamnat i ett gammalt tillstånd igen. Som jag provat så många gånger. Någon slags uppgivenhet. Därför biter jag ihop och håller käft. Försöker hitta vägar ut, uppåt och framåt. Utan att fly. Försvinner bort från de sociala medierna. Orkar inte riktigt ta del av allt som kommer i de kanalerna. Det går för fort och händer för många saker samtidigt. Jag måste pausa och hitta ett sätt att hänga med i det ohållbara tempot igen.
Men, det lämnar mig lite tom och värdelös. För prata, skriva och tycka är ju typ det enda jag kan. Ibland känns det som att jag byggt mitt 45-åriga liv som ett korthus. Det står fortfarande, men stabilt är det inte.

Publicerat

Alla dessa selfies

fw_arg_7203
Vad är grejen med alla dessa självporträtt egentligen? Jo, jag backar ibland och går igenom min egen tidslinje. Genom att parkera de här bilderna längs den där tidslinjen kan jag se mig själv utvecklas och åldras. Och påminnas om vad som får mig glad och avspänd. Nu är iofs de bilderna inte så jättemånga, men ändå… de är små markörer.
Ikväll? Mest frustrerad. Eller kanske förbannad. Det är en sån tid just nu. Igen.

Publicerat

Flyktsoda

Varenda liten flyktcell i min kropp (och tro mig, de är ganska många) jobbar hårt just nu. Min tro på att saker kommer att bli bra sviktar. Jag tror inte att staden jag lever i kommer att bli rimligare. Jag börjar tvivla hårt på att det jag gör för att få lön gör någon som helst skillnad. Jag är trött och vill bort. Starta om, reboota, stänga av.
Men, det går förstås inte. Jag måste ju ha en inkomst för att kunna bo någonstans. Jag har ett barn kvar hemma som måste få tak över huvudet, mat och värme. Hon, och den kärlek jag känner till S och några vänner, är det enda i mitt liv som känns värt något just nu. I övrigt är jag mest ägd.
Jag är tillbaka i flyktläget. Igen. Vad gör jag den här gången?

Publicerat

Känner för mycket

Något som borde kännas kul och fint känns bara stressigt och jobbigt. Att så inför situationer där jag måste göra någon annan ledsen och besviken är något av det värsta jag vet. Jag har fått en högkänslighet att leva med. Det finns inga sätt för mig att INTE känna vad andra människor känner inför olika situationer när vi är i samma rum. Min magkänsla är det starkaste verktyg jag har i min kropp. Den styr nästan alla mina beslut.
När det är bra är det fantastiskt. När rörelsen är framåt/uppåt och det handlar om framtiden. När det är dåligt är det riktigt dåligt.
Just nu är jag trött på den här egenskapen. Den tar massor av energi och jag hinner inte vila ikapp. För de flesta människor är detta rent svammel. Några förstår. 2016 är ett intensivt och väldigt krävande år.

Publicerat

RIEN

Hon har just gått. Och jag känner mig så tom. Det finns så mycket mer att säga, att göra. Det är som att vi aldrig riktigt hinner. En del små avsked smärtar. Liksom skaver. Igår var vi på bio tillsammans. Den blå filmen av Kieslowski. Med en fullkomligt fantastisk Juliette Binoche. Har inte sett den på tjugo år. Den här gången kändes den på ett annat sätt. Vacker och väldigt jobbig samtidigt.
Julie säger med eftertryck i en scen ordet RIEN. Hon får frågan vad hon gör och vad hon är. RIEN, säger hon med kraft. Ingenting. Hon försöker göra sig fri från sorg.
Jag känner igen det så starkt. Friheten har ett pris. Just nu är det priset oerhört högt och att försöka att leva med det är inte så lätt. Allt kommer att bli bra, men nuet och den närmaste framtiden känns väldigt utmanande. Som att dyka ned i ett kolsvart, mörkt och kallt vatten. Jag måste i för att hämta något viktigt där nere på botten. Men, jag vet inte vad som finns där i vattnet. Jag vet inte hur djupt det är eller hur länge jag måste hålla andan.
Jag vill inte ha något. Vill bara leva, i kärlek, lugn och ro. Finnas till hands för de som behöver mig, när det behöver mig. Jag ber bara om att världen utanför ska stilla sig lite.

Publicerat

En pojke från förr är tillbaka

IMG_3344
Gick till psykologen för första gången på två månader. Reflekterade lite över den tiden. Eller kanske mest om den senaste veckan. Som innehållit livet plus extra allt. Ett mail som skakat om mig mer än jag velat erkänna, mitt livs första kirurgiska ingrepp (blev steriliserad), insikten om att ekonomin snart är usel, nya tatueringar, skolstart och fullt ös medvetslös på jobben redan andra veckan. Plus lite annat jag inte kan skriva om. Och all idioti som fortsätter att prägla den del av världen jag lever i. Västvärldens förfall, liksom.
Kände energin liksom rinna ur mig medan jag satt där. För första gången på länge fick jag den där hjälpen att tänka klarare igen. Det gjorde mig trött. I en tid när jag egentligen behöver vara lugnare, klokare och bättre än någonsin så känner jag mig plötsligt pytteliten och rädd i ett stort mörkt och totalt oförutsägbart universum.

En pojke från förr är tillbaka igen
Han bara står där och stirrar mig rakt ned i själen

Igår ritade jag in ett antal av Håkan Hellströms allra finaste textrader på min arm. Alla i svart, utom en. Raden ”Det kommer aldrig vara över för mig” fick bli djupt blodröd. Från låten kommer också citatet här ovanför. Ungefär så känns det just nu. Jag är liten och rädd, men också jäkligt övertygad och motiverad.
Men just nu, den här fredagen är jag trött. Oändligt trött.

Publicerat

Stänger en dörr eller klipper av något

Det fanns en tid i livet när jag kände att jag ville bli pappa till massor av barn. Den tiden är förbi. Idag stängde jag den dörren för gott. 30 minuter hos kirurgen, två snitt, två klipp, lite brännande och några stygn.
Jag fick två fantastiska flickor tillsammans med Camilla. Mitt hjärta har inte plats för fler. Och jag har inte lust att få någon människa att äta hormoner på grund av mig. Jag borde fattat det här beslutet för länge sedan. Men, nu är det gjort.
Det stramar. Jag har lite ont. Känner mig lätt misshandlad. Allt är bra. Jag är gammal på riktigt nu. Till och med värdelös för fortplantning.