Jag mår illa när jag äter. Jag mår illa när jag inte äter. Maten liksom växer i munnen hela tiden. Det är lite tröttsamt. Vikten fortsätter nedåt. Inte lika snabbt, men den rör sig åt samma håll. Fler kläder blir för stora. Men, jag ser fortfarande en lika stor människa i spegeln.
Men, ja. Jag tänker på det och försöker att inte göra ett mönster av det.
Stopp
Det håller inte längre. Min hjärna, mitt hjärta och min mage klarar inte av att leva det här fragmentariserade livet jag lever. Jag kan inte fortsätta försöka vara överallt samtidigt och försöka tillfredsställa så många olika människors behov. Sommarens allt för korta vila, bristen på någon slags stabil utgångspunkt i livet och allt känslomässigt kaos jag gått igenom de senaste året har gjort det tydligt för mig. Sömnstörningarna, ätstörningarna och det ständiga hoppandet mellan olika roller har dränerat mig på energi. Jag vet på ett ungefär vilken kurs jag ska ta. Men, jag lyckas inte få fäste i marken för att ta mig åt det hållet.
Just nu bränner jag mig. Och jag blir äldre allt snabbare. Det börjar bli smärtsamt uppenbart. Jag måste sätta stopp här. Avveckla en hel del. Fokusera, vila och leva.
Men, den här frågan har snurrat i mitt huvud länge nu. Hur fasen ska jag göra?
Folkdomstolen
Facebook. Det känns som att det blivit en totalt indivdualistisk folkdomstol. Där alla är bäst, söker de som bekräftar det och dömer andra. Det som en gång skapade nya känslor och möten känns idag mest som en ganska sorglig uppvisning i nån slags idiokrati.
Eller så är det bara jag som inte orkar just nu.
Tröttman
Har sovit längre än på flera månader. Ändå är tröttman total. Pank i staden jag inte vill vara i när jag är ledig. Dessutom oledig. Jobbar för fullt under de två sista semesterveckorna. När jag borde göra något fint tillsammans med Ella.
Jag måste kliva framåt nu. Sluta leva så här.
Stark
Häromdagen sprang jag fem kilometer snabbare än någonsin. 23:48 tog det och det var skönt, men jobbigt. Idag sprang jag min snabbaste mil hittills. 51:45 tog den och känslan var likartad. Det är inte benen eller hjärtat som sätter gränsen nu, utan andningen. Med tanke på att jag rökt mellan 20 och 30 cigaretter om dagen de senaste månaderna så är det inte så konstigt.
Egentligen vill jag inte springa snabbt. Tempot är inte jätteintressant. Jag vill springa långt och länge. Varför? Jo, det är min avslappning. När jag springer vilar jag. Då får hjärnan slappna av och hjärtat jobba. Väldigt skönt.
Men, den här tempohöjningen på kortare distanser får mig att känna mig stark. Och det har jag aldrig gjort i mitt liv. Så jag blir glad av det. Nu sticker Sara och jag på semester. Två veckor. Vi kommer att springa mycket, länge och långt. Det blir skönt.
Saknar ett sammanhang eller en flock
Imorgon ska jag träffa min psykolog igen. Nu har det gått tre veckor sedan sist. Vi har fört ett samtal i ett par år nu och det har varit viktigt för mig. Inte minst de senaste arton månaderna som innehållit väldigt mycket krishantering.
Imorgon ska jag berätta att jag ballade ur på Gotland. Två gånger. Bägge gånger på fyllan. Bägge gånger behövde jag akut ta mig ut från platsen jag befann mig på. Ena gången tog jag en 4,4 kilometers löprunda mitt i natten. Andra gången en promenad till en sten där jag satte mig och tittade ut över havet. Också det mitt i natten. Jag är osäker på vad de här grejerna gav mig. Någon slags lugn för stunden, men jag undrar vad de står för.
Någonstans börjar det bli klart för mig att mitt liv präglats – och fortsätter att präglas – av någon slags letande efter ett sammanhang. Ett sammanhang med människor jag tycker om och kan lita på. Ett sammanhang som inte riskerar att upplösas och försvinna. Jag behöver hitta människor jag kan vara med i lugn, ro, tillit och värme. Där respekt och kärlek finns. Där jag kan vara jag, utan att prestera för att känna mig välkommen (eller viktig).
Jag tror aldrig att jag haft något sådant sammanhang. Kan inte minnas det, annat än från barndomens bästisrelationer. Varför blev det så? Det är oklart. Mina föräldrars uppslitande separation har säkert påverkat mig. Liksom mina egna inneboende egenskaper, alltså den här högkänsligheten, dålig självkänsla och lågt självförtroende. Än idag vet jag inte vad jag är bra på. Jag vet inte varför jag är viktig. De enda människor jag kan slappna av med fullt ut idag – trots att jag är tämligen fullvuxen – är mina barn, mina bröder och mina föräldrar. Och Sara, åtminstone när vi möts som oss själva, fria från de saker som omger oss i våra ibland väldigt hetsiga liv.
Jag har aldrig slappnat av i arbetsgrupper. Eller i föreningssammanhang. Aldrig. Ändå söker jag mig ständigt till sådana sammanhang för att hitta något. Kanske något jag aldrig kommer att hitta. Istället bränner jag ut mig. I cykler. Och jag anar att den här känsligheten blir allt mer tongivande. Den här egenskapen att alltid känna in andra människor är ibland en välsignelse, men ganska ofta nån slags förbannelse. Eftersom jag inte kan låta bli att agera när människor i min närhet behöver något, inte mår bra eller hetsar.
Sociala medier har funkat ganska bra som substitut. Men, nu känns det inte så längre. Fångad mellan människors positiva och negativa reaktioner på min öppenhet och transparens har jag liksom blivit bipolär i mitt agerande på Facebook och Instagram. Antingen jätteglad och inspirerande, eller jättemörk och uppgiven. Jag både skriker på hjälp och självcensurerar min lycka för att inte göra andra illa. Så nu har jag stängt av en stund. Jag lever nästan hela mitt liv ensam. Isolerad eller i grupp. Men oftast ensam. Jag har förtvivlat svårt att lita på människor. Eller hitta känslomässiga band som funkar för mig. Det gör mig väldigt trött och liten. Inte sällan cynisk och uppgiven.
Jag vill inte vara det längre.
En krönika – eller ett halvhjärtat rop på hjälp
Publicerad i Allt om diabetes 2/2017:
Det är snällt att be om hjälp
Allt gick sönder. Det började så fint. 25 år senare lämnade jag. Gjorde henne illa. Kärlek blev jobb. Våra olikheter drog isär oss. Skilsmässan kom och med den smärtan. Men vi behövde den. Vi var tillsammans men ändå så ensamma.
Kuratorn på barnmottagningen blev till stor hjälp. Så länge barnen litar på att ni fortfarande klarar av att vara föräldrar tillsammans så kommer de att vara lugna. Oavsett om ni älskar varandra eller inte. De orden bar mig igenom de mörkaste stunderna under ett år när allt försvann. När känslorna, samvetet och mörkret liksom gjorde det omöjligt att hitta fast mark under fötterna.
Nu är jag ensam. Vi är överens om hur vi ska göra för att hjälpa våra barn att hantera sin diabetes, men detaljerna löser vi på egen hand. Stämmer av varje veckas blodsockerkurvor och livet på söndagar, när barnet byter förälder. Nya liv, nya rutiner. Bland annat det där med att be andra om hjälp. Men, hur ber en om hjälp när en inte vet hur?
Ensam är inte stark. Men när det är det enda jag kan, hur ändrar jag mig? Anhöriga, vänner och kära vill hjälpa till. Låter jag dem göra det? Nej, trots att jag vet att jag måste stanna upp och förstå att jag inte kan själv. Ändå klarar jag inte av att be om hjälp. Skickar aldrig det där meddelandet. Ringer inte.
Jag försöker gå framåt i livet utan att göra mig själv eller andra illa. Samtidigt som jag måste göra rätt för mina barn, i både det stora och det lilla. Terapi, oro, ångest, krav, kurvor och hba1c. Jag kan inte hantera det här som ännu en av alla saker jag hanterar. Livet börjar här. Diabetes definierar mitt föräldraskap. Oavsett om jag vill det eller inte. Och när livet liksom exploderat och är i kris klarar jag inte av att hantera allt som jag alltid gjort det. Ensam.
En klok man sade till mig: Det är snällt att be om hjälp. Den som gör det hjälper andra att göra det finaste och viktigaste vi människor kan för varandra. Han gick till och med så långt att han konstaterade att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Det kan kännas provocerande, men bär en stark mening. När du och jag är starka och gör vårt bästa för andra, eller när vi är sköra och litar på att andra finns där för oss – då möts vi på riktigt. Som människor. Då skapas band som inte kan klippas av.
Nu är det min tur. Jag orkar inte riktigt, men jag måste. Det är snällt att be om hjälp. Det är kanske det enda sättet jag klarar av att visa att jag behöver er. Ni som bryr er om mig och mina barn.
Så, hjälp.
Tar på mig en mask och förbereder en flykt
Livet fortsätter att ta hastiga vändningar. Står just nu väldigt nära någon slags gräns. Men nu ska jag gå iväg och träffa någon och försöka att inte fortsätta det där trasiga samtalet vi hade när vi sågs senast. Det finns en hel jävla flock elefanter i rummet, men jag ska försöka att inte bry mig om dem.
Hjärtat rusar. Hjärnan har sagt upp sig. Om två dagar flyr jag till Gotland. Som det känns nu kommer jag att gräva ned mig nånstans på ön där ingen någonsin hittar mig.
Den stängda bloggen
Den här bloggen är stängd just nu. Jag har tagit det här samtalet med mig själv till den yttersta nivån. Det är bra jag själv som kan läsa. Varför? Just nu är det väldigt mörkt. Väldigt, väldigt mörkt. Allt och lite till. Står inför, eller mitt i, något av det viktigaste och jobbigaste jag någonsin upplevt. Frågan är om jag någonsin kommer att öppna bloggen igen?
Det går inte att fly ifrån sig själv
Det har alltid låtit som en klyscha. Det där med att såren du får som barn kommer att vara med dig tills den dag du ber om hjälp för att få dem läkta. På något sätt finns det en så grym orättvisa att det barn som skadas måste läka sig själv.
Jag har nog aldrig sett det klarare än just nu. Det går inte att fly ifrån sig själv. Inte genom egna barn, jobb, ambitioner, alkohol eller andra droger.
Det går inte. Men, när det inte går att möta sig själv och sina sår. Då blir en inlåst. Allt blir hopplöst. Och det är lätt att en skapar ett liv och en värld där alla problem förs vidare. Växer. Tar andra former. Så för vi vidare våra känslor. Från generation till generation. Både i generna och relationerna.
Men, vi föds inte olyckliga. Så det måste finnas hopp.