Jag trodde att det här var den stora kärleken för oss båda. Det var det inte. Och nu är det över. På riktigt. 15 oktober 2017. Jag kommer alltid att älska henne. Men jag kommer aldrig att kunna se henne igen.
Staden har krympt och det gör mig arg
En sak som jag lever med varje dag stör mig väldigt mycket. Det handlar om hur min hemstad krympt och liksom kväver mig. Det handlar om att jag hela tiden ser mig om efter människor jag inte ska möta när jag går på gatorna.
När känslorna runt uppbrottet var som allra starkast, när jag krossade en annan människa för att bli fri, då behövde jag tänka på hur jag rörde mig på gatorna och med vem för att inte göra människan jag krossat mer illa. Sedan hände något annat, och en människa jag inte ens känner valde att hata mig, vilja mig illa. Under en lång tid hade jag hela tiden koll på människorna som är i närheten av mig. Rädd för att göra någon illa, rädd för att någon annan skulle göra mig illa. Sedan fanns några till som jag helst inte skulle möta. Som kunde bli ledsna om de såg mig, eller mötte mig i fel sammanhang.
Under en ganska lång tid var jag både ett hot, och hotad. Det gjorde att jag aldrig slappnade av när jag var ute. Om jag inte var ute och sprang någonstans där jag hade total överblick över landskapet.
Ingen jag pratat med detta om har riktigt förstått (och de är väldigt få eftersom jag försöker att ta hänsyn till alla inblandade och hålla detta för mig själv så mycket som möjligt). Problemet har varit mitt. Som att jag överreagerat.
Slappna av lite. Skärp dig.
Well, nu i oktober 2017 har detta nått en helt ny nivå. Vädret är toppen. Solen skiner och luften har blivit behagligt varm efter en längre tid av kyla och regn. Jag går ut i mina kvarter. Kollar lite second hand, köper en kaffe på Pressbyrån och sätter mig i solen och tittar ut över Slottet. Funderar på att gå upp över Storbron och bara gå runt lite och se om jag möter någon jag känner.
Sen kommer pausen jag lever i rakt mot mig. Inser att jag inte kan gå någon annanstans till de där rummen på vinden som jag borde tycka är mitt hem. För nu har jag en människa till jag inte kan möta på gatorna. Den allra viktigaste.
Jag försöker slappna av lite. Skärpa mig. Men jag är väldigt arg och lika ledsen. Alla de här månaderna av att leva som ett hot. Att leva under hot om göra fel bara för att jag är jag. De har begränsat mig. Min hemstad är inte min. Staden har krympt och jag håller mig i mina kvarter.
Jag önskar att någon hade lust att ta det här på allvar. Och hjälpa mig. Jag önskar att jag kunde be någon om hjälp. Jag orkar inte låtsas som att det är mitt hjärnspöke, när det själva verket är andras hjärnspöken som fått mitt ansikte.
Det enda jag vill
Det enda jag vill i livet är att göra gott. Tillsammans med andra människor. Jag är en naiv, blåögd, romantisk…. idiot. Som blir allt äldre. Och tyvärr allt tröttare. Jag har problem med att hitta sammanhang där det finns nån slags balans. Där känslorna jag delar med mig av möts av känslorna jag får tillbaka. Har levt hela livet i någon slags underskott.
Det finns människor som tycker att jag är perfekt när jag är rolig, smart och inspirerande. Men som inte vill vara det tillbaka. Jag har mött ganska många sådana genom åren. Oftast blir en sådan relation intensiv, vi gör något tillsammans, och sedan går vi åt skilda håll. Ses ibland i något sammanhang, säger att vi borde höras, men sedan gör vi det aldrig. Det finns också människor som ser min högkänslighet, men inte riktigt förstår den. Som vill mig väl, men ofta för att jag är viktig för dem, inte för att jag bara är.
Nu har jag kommit till en punkt i livet där den här obalansen har gjort mig tom och trött. Och då försvinner människor tydligare. Det är liksom upp till mig att hitta rätt och att be om hjälp. Men, jag är tom. Jag vet inte hur.
Ibland ber jag. Om att det ska komma någon som vill möta mig. Älska mig, acceptera mig och respektera mig för den jag är. Som vill vara med mig för att jag ÄR, inte för att jag GÖR. Jag har vetat att den kärleken finns hela livet, men jag gav upp på att någonsin hitta den. Sen hände något. Någon kom in i mitt liv, sade något som förändrade allt och fick mig att tro på att jag var viktig. Det började brinna. Men, det verkar som att ljuset brann i bägge ändar. Väldigt starkt, väldigt ljust, men tyvärr väldigt kort. Lågan är fortfarande oerhört intensiv. Men den där lågan har börjat flacka och flämta. Mörkret runt om är väldigt kompakt och snart finns det ingen näring kvar för elden. Nu behövs ett nytt ljus, som brinner i en låga. Lugnt och fint. Varmt.
Och här står jag. Med ett rusande hjärta, en tom hjärna och en förlamande känsla av förtvivlan. Jag har levt med en lugn och stilla tro på att det bästa inte har hänt än. Som han sjunger i en av de viktigaste låtarna i mitt liv, Håkan. Jag ville så gärna att han skulle ha rätt.
Nu vet jag inte längre. Det känns som att allt liksom tar slut. Ungefär nu.
Man måste dö några gånger
Man måste dö några gånger innan man kan leva, sjunger Håkan. Hur många gånger, undrar jag. För som det känns den här morgonen orkar jag inte dö fler gånger.
Fredagsmys
Hetsig dag. Var en bra konsult. Sen gick jag till psykologen. Nu vill jag bara försvinna igen. Långt, långt bort.
Ont i magen
Får ett meddelande från Infomentor. För andra dagen i rad larmas jag om att mitt barn har olovlig frånvaro. Nej, hon är sjuk. För tredje dagen på en vecka har hon så ont i magen att hon inte kan gå till skolan. Och det är är ju något vi försökt förstå och utreda under en längre tid.
Så här sitter jag i myllret vid Södertörns högskola med tusen frågor i huvudet:
Ska hon få sin första mens? Har de senaste turbulenta 18 månaderna i hennes liv vänt henne upp och ned (hon har gått från att vara centrum i en familj med fyra, till att vara perifer i tre olika hushåll och dessutom sett sin älskade storasyster flytta hemifrån – ergo ensamhet)? Är det något fysiologiskt fel i hennes kropp? Gör diabetesen något med henne? Är hon laktosintolerant? Gluten? Trivs hon inte i skolan? Är hon utsatt för något? Kanske är hon också högkänslig? Har hon ett skadligt beteende på nätet?
Det är inte så lätt att reda i detta. Jag försöker göra allt jag kan – utan att stressa eller pressa – för att vara närvarande och göra det tydligt för henne att hon kan prata med mig om allt. Jag försöker att visa det genom att själv vara väldigt öppen med hur jag mår just nu och varför jag mår som jag gör. Utan att lägga över någon börda på henne.
Men, jag får inte några svar. Hon har bara ont i magen. Och det gör att jag får lite mer ont i min.
Strax framme i Arboga
Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag sitter på ett skakigt regionaltåg på väg österut. Ska dra ett ärende på en kommunalrådsberedning i Huddinge strax efter nio. Jag är påläst och förberedd. Har sovit tre timmar, mår illa och har en monumental huvudvärk sedan ett par dagar.
Vardag.
Det så kallade livet.
Verkligheten.
Den här vi snicksnackar om hela tiden. Att vi kanske borde leva mer hållbart. Allt fler människor har synpunkter på mitt sätt att leva. Och, det är rimligt. Hastigheten, ryckigheten och den totala frånvaron av stabilitet, förutsägbarhet och lugn börjar sätta ordentliga spår och avtryck.
Det är fint att människor bryr sig om mig. Och det är fint att vi pratar om det. Jag är tacksam, men vet du? Inget kommer förändras om vi inte gör det tillsammans. Jag är så vansinnigt trött på att få höra att jag borde sakta ned och leva klokare, från människor jag är beroende av som själva kör på i ljusets hastighet och också skadar sig själva eller människor i sin närhet. Som vill mig väl och skadar mig samtidigt.
Jag kan inte bli funktionell i en dysfunktionell omgivning. Ingen människa löser det här på egen hand. Jag behöver hjälp. Inte bara ord. Och så är det för alla. Det är inte människan det är fel på. Det är den konstruerade hittepå-grejen vi kallar vardag.
Om jag ska lösa det på egen hand finns liksom bara en utväg. Och den är att försvinna. Att hoppa av den där overkliga verkligheten.
Det måste sluta nu
Jag körde över mitt barn på morgonen. Något fanns i henne på morgonen. Något som finns där ibland och gör henne liten, grå och gör att hon får ont i magen. Jag borde ha frågat henne hur det känns, var det gör ont och om hon tror något om varför det känns så. Och jag borde ha lyssnat på svaren.
Istället höjde jag rösten, anklagade henne för att vara lat och trött. Tvingade henne till skolan.
Det här har hänt förut. Många gånger. Men, just den här morgonen har jag själv vaknat på gränsen. Ännu en natt med för dålig sömn. Kanske för att jag gick och lade mig med ett hål i magen efter ett dåligt telefonsamtal. Kanske på grund av alla saker som händer. Alla känslor som kaosar i bröstet.
Jag orkar inte ha det så här längre. Det måste sluta nu. Hjälp.
Moment 22, all over
Psykologen och jag har bytt spår. Vi har börjat titta på den här stora sorgen som liksom ligger över mig hela tiden. Varifrån kommer den? När kom den? Varför? Så nu sitter jag på ett tåg med ett formulär och skriver ned minnen som kommer till mig. Spontant. Eller kanske inte så spontant eftersom jag liksom sluter ögonen och försöker backa tillbaka i livet och plocka upp random minnen och känslor.
Det är inte jättekul.
Nej, det är mörkt, kallt och ganska ensamt. Och så har det liksom alltid varit. De som kommer nära mig brukar till slut reagera. Därför utvecklade jag tidigt i livet en strategi. Jag kan spela rolig, smart, karismatisk. Ja, jag kan göra nästan vad som helst för att vara den andra vill att jag ska vara. Vilket också funkar utmärkt med min starkaste drivkraft, den att tillfredsställa andra människors behov.
Men, nu när jag hamnat i ett livsfarligt läge och de här strategierna inte funkar längre. Då måste något annat fram. Alltså måste jag försöka förstå varför jag blev sån här. Så jag backar tillbaka i livet. Sluter ögonen. Försöker slappna av och låta minnen komma farande.
Det är rädsla, sorg, ensamhet, misslyckanden och litenhet som präglar varenda jäkla minne.
På något vis så känner jag mig ensammare än någonsin i den här tågvagnen. Kan inte nån bara komma och tända ljuset, ge mig en kram och säga att jag behövs som jag är?
Fast [plats för egna anteckningar]
Jag behöver hitta något fast. Fast mark under fötterna. En fast punkt. Något fast att hålla i. Fast vad som helst. Mitt sätt att leva fungerar inte längre. Mitt relativa förhållningssätt till allt. Det gör att människor och saker liksom kör över mig gång på gång just nu. Och jag kan inte säga stopp.
Eftersom jag inte vet vad min utgångspunkt är. Eller åt vilket håll jag är på väg. Ens varför.
Det jag helst av allt vill, och jag trodde var inom räckhåll, verkar inte vara det. Inte nu, inte på kort sikt, kanske inte ens på lång sikt. Alltså krävs det något annat. Oklart vad.
Men, det får gärna vara fast.
För det här livet (som landat i att jag bor på olika ställen, är luspank, jobbar för mycket och kanske inte alltid med saker som jag är bra på, försöker hantera mitt barns sjukdom på ett förutsägbart sätt trots att den sällan är förutsägbar… och lite annat) håller på att ta livet av mig. På riktigt. Och då kommer ju det där jag helst av allt vill definitivt aldrig att bli möjligt.