fredrik welander i ett långt samtal
Från ett sjukhus och trettio grader genom ett lokalt oväder och sjutton grader till huset på slätten och tjugofem grader. Fick med mig Ella som blir med oss ett par dagar. Fint.
Hopp och glädje som kommit tillbaka i ett par prövade ögon var dagens grej. Livet lever.
Igår kväll. 25 grader varmt på slätten. Vindstilla. Vackert och lugnt. Bytte detta idag och åkte oplanerat tillbaka till Örebro pga av det som kallas att ”livet kom emellan” kom just emellan. Ibland behöver en vara på helt andra platser av helt andra anledningar helt enkelt. Ödmjuk och tacksam inför det liv vi har. Det kommer inte att vara för evigt, så just nu är varje andetag som en liten bön.
Den bönen går också ut till alla som av olika anledningar inte mår bra. Till den som ligger och kämpar med lunginflammation på infektionsavdelning. Till den som försöker hitta en trygg plats för natten i krigets landskap. Till den som söker och längtar. Till den som är rädd. Till den som inte kan sova i värmen.
Var inte rädd. Det bästa har inte hänt än. Allt är som det ska bli.
Lyssnar på ett avsnitt Signum-podden där John Sjögren samtalar med Johan Bengtsson som är forskare och ST-läkare i psykiatri. Samtalet påminner mig om filosofen Byung-Chul Han och dennes essä-böcker; Trötthetssamhället, Palliativsamhället, Eros agoni, I svärmen och den smått fantastiska Capitalism and the death drive. Kristofer Ahlström reflekterar i DN. Samtalet påminner mig också om Hartmut Rosas tankar om acceleration och resonans.
Så länge som vi ser varje människas psykosociala reaktioner på en sjuk samtidskultur som en individuell skada eller defekt…så kommer vi att fortsätta vandra mot samhällskollaps och undergång. Det är jag fullständigt övertygad om. Så länge som vi försöker förklara rimliga reaktioner på en skadlig samtid med biologiska markörer eller barndomstrauman och därigenom lägga hela ansvaret för helheten på varje enskild individ….så kommer vi fortsätta att hitta nya sätt att tjäna pengar på droger, terapier, självhjälpsböcker och annat, men vi lär inte hitta sätt att få flera människor att må bättre. Historiskt så fanns det en kollektiv medvetenhet i högre grad. Det vittnar inte minst religionerna om. Sorgen drabbade inte bara EN enskild individ, utan kunde bäras tillsammans. Arbetslöshet och utanförskap var inte den enskildes fel, utan påverkade alla. En människas beslut kopplades tydligare till konsekvenser för flera. Och så vidare.
Det handlar inte om att förminska människor upplevda problem. Tvärtom. Det handlar om att hitta klokare sätt att ta hand om dessa problem. Vi är ganska långt ifrån det just nu. Vi lever i en tid där vi använder vår fria vilja på sätt som gör oss sjuka på många sätt. Men, en annan värld är möjlig.
Ella och jag såg Craig Fosters personliga och vackra dokumentär ”Bläckfisken och jag (My Octopus Teacher) igår. En personlig, utlämnande och sökande berättelse om att bli hel genom att bli en del av livet igen. En vacker berättelse om ett djur som får vara den levande kännande varelse som den faktiskt är. Ett livet evangelium om livet, döden och evigheten. Där tidevarv kommer och tidevarv försvinner. Vi satt tysta, berörda och rörde inte våra mobiler en enda gång under tiden vi såg filmen.
Jag såg den för första gången när Maria och jag höll på att falla in i varandra. Det är en viktigt berättelse. Den ska nog ses med jämna mellanrum. Den får mig att känna vart rötterna faktiskt är.
Amen.
Skolskjutning. Är det ett ord som signalerar att vi vant oss vid något som är omöjligt att vänja sig vid? Är det ett ord som förklarar att vi förstått att samhället vi byggt för med sig konsekvenser som inte går att förhindra? Är det kanske ett ord som i all sin prakt förklarar den fallna världen?
Så är det måndag. Och jag åker inte till Uppsala. Istället bokar jag in bilen på verkstad, försöker få en tid hos veterinär för Vilda, läser studentarbeten som ska examineras och pluggar inför egen tenta och försöker att slutföra ett PM som ska lämnas in.
Sedan en vecka äter jag Losec igen. Men snart är terminen slut. Och förhoppningsvis är bilen lagad och Vilda bättre (hon har lite problem med ett öra). Förhoppningsvis känner jag mig också lite mer hemma i livet igen också. Det har varit lite för mycket och lite för spretigt det här läsåret som gått. Det fjärde. Jag har behövt koncentrera mig stenhårt och inte varit världens lättaste medmänniska för de som står mig närmast.
Det ligger en lågintensiv men gnagande känsla och stör. En gammal känsla har kommit tillbaka. Någon slags osäkerhet inför människor jag samarbetar med. När kampen, krampen och prestationen tar plats. Konkurrens och strävan. Märker att jag har svårt att stå ut med det. Och så har det nog alltid varit.
Vi hör ihop. Men agerar inte alltid så. Det nöter ned mig ibland.
Måndag. Regn. Tvivel. Det är svårt nu. Min hjärna är inte tillräckligt logisk, rationell, matematisk och grammatisk. Jag blir förtvivlad och förbannad på dödgrävarpedagogiken och kraven. Att jag måste vara en maskin för att känslomässigt närma mig mystiken. Gråten är nära. Egot slåss för att upprätthålla någon slags gammal bekant självkänsla.
Jag har en enorm respekt för de som lyckats bli präster. Jag tvivlar just nu hårt på att jag någonsin kommer att bli en. Men, jag ger inte upp. Jag släpper egot och de gamla sätten att bygga den där självkänslan på luft. Jag ska försöka andas och ta mig vidare. Men först en promenad i ösregnet med hunden.
I takt med att mörkret sänker sig och regnet som faller blir allt kallare så går mitt humör som vanligt ned. Den här veckan är det prövande att vara i min kropp. Grekiskan är tokmotig, nyheterna får mig att lämna planeten och dessutom har någon slags flunsa lägrat sig i vårt hem. Maria var sjuk första halvan av veckan och nu är det min tur.
Alldeles nyss skrek jag rakt ut vid skrivbordet att jag hatar grekiska-kursens hela upplägg och pedagogik. Det enda som hände? Vilda vaknade.
Om vi ger upp den gyllene regeln som bärande princip för vårt samhällskontrakt. Vad händer då? Det ser vi just nu. I vårt land och många andra. Framför allt i det som kallades västvärlden när jag växte upp. Här är en spaning.
2024 kommer USAs slutliga uppbrott för förenta stater till något annat. Det har varit uppenbart ganska länge. När halva landet vill leva i naveln och den andra halvan vill fortsätta att vara öppen för omvärlden, och fortsätta att dra ekonomisk nytta av den. Då blir det svårt att hålla ihop. När stora delar av befolkningen dessutom är beväpnad och vill leva som de första generationerna av kolonisatörer gjorde, då kommer det till sist att komma en våldsam uppgörelse. Den är väldigt nära nu.
Under de kommande tio åren faller det som kallas det europeiska samarbetet sönder i takt med att land efter land väljer nationalismens väg. Även detta har varit uppenbart en tid. Även vårt land är med i denna tävling nu.
Europas utveckling banar väg för den nationalistiska imperiebyggaren som är i särklass störst i vår del av världen. Det där stora imperiet i öst. Som också har mer naturresurser än resten av Europa.
Även längre bort kommer andra stora stater att fira framgångar vi inte sett maken till tidigare. George Orwells berättelse om tre dominerande stater från 1984 sägs handla om den gamla öst-väst-konflikten, men slår in först nu. Och saken är den att det knappast är några stora ideologiska skillnader mellan de framtida supermakterna. De är alla marknadsekonomiskt tänkande kleptokratier där en liten del av befolkning sitter på det största kapitalet och de flesta resurserna. De har inga ideologiska skäl att bekämpa varandra, utan kan dela upp världen mellan sig. Ungefär som kriminella gäng delar upp områden.
De jobbar kanske inte direkt enligt den gyllene regeln som princip.
Vi pratar världsfrånvänt och naivt om paradigmskiften i vårt lilla kungarike just nu. Men vi missar det stora globala paradigmskiftet. För det är den naiva marknadsliberalt smittade socialliberalismen som dör nu. Det är den lilla minoritetens civilisation som går under.
”Even in this moment of grave and immediate danger, we cannot lose sight of the only realistic foundation for a true peace and stability: a two-State solution. Israelis must see their legitimate needs for security materialized, and Palestinians must see their legitimate aspirations for an independent State realized. Finally, we must be clear on the principle of upholding human dignity. Polarization and dehumanization are being fueled by a tsunami of disinformation. We must stand up to the forces of antisemitism, anti-Muslim bigotry and all forms of hate.”
FN är rimligen dödsdömt i den här utvecklingen, och kanske är det så vi ska se den senaste stormen kring generalsekreterare Guterres? Han som sade det där och misstolkades.
Så kan det nämligen gå när den gyllene regeln skrotas. När mänskliga rättigheter och sådant brutalt ställs upp mot tillväxt, kapprustning och sådant. Det är ganska troligt att den kortsiktiga segraren i en sån här tävling har stor erfarenhet av andra saker än demokrati, socialliberalism och sådant.
I Yuliy Ganfs satirteckning från 1953 är det USA som är föremålet för teckningen. På soldatens rygg står det KRIG. På de andra borden står det SJUKVÅRD, SKOLA, BIBLIOTEK, KULTUR. Den ritades för magasinet Krokodil. Och ja, det är en sovjetisk satirisk-politisk-propagandabild. Men, det är ganska talande för vår tid. Och ja, de flesta rika länders utveckling just nu.
I det långa perspektivet finns förstås inga mänskliga vinnare alls i denna utveckling. Eftersom klimatet och kosmos inte bryr sig om oss och våra galenskaper. Och den här utvecklingen har helt lämnat tanken på att hållbar utveckling är viktigt. Eftersom ingen ledande politisk inriktning just nu verkar tycka att människor är bra eller att livet i sig är viktigt.
Vi har dödat den gyllene regeln som princip. Men, vi kan fortfarande skärpa till oss, vända oss till det goda och göra det goda. Det finns gott om kyrkor, församlingar, samfund och föreningar. Det saknas inte mänskliga sammanhang som fortfarande vill göra det goda.
Men, det förutsätter aktiva val. Och ansträngning. Och en tro på den gyllene regeln. Här i det lilla perifera kungariket i norr så har en samling partier som tidigare kallats både höger och borgerliga valt att bilda en svag regering med stöd av ett antidemokratiskt parti. Det partiet är nu näst störst och äter sakta men säkert upp de där andra partierna. Och det är en tydlig illustration om vad som händer. Den som har den gyllene regeln, frihet och demokrati i sina rötter behöver samarbeta med likasinnade om det samhället ska fortsätta att finnas i någon form. Ungefär precis som det där samhället, där små fria individer samarbetar för allas bästa.
Det där som den gyllene regeln liksom handlar om.