Sprang för första gången på fyra år. Positiva saker jag tar med mig:
- Mina löpartajts passar fortfarande
- De nya skorna satt bekvämt
- Jag kan fortfarande springa
Tårar
Är i ett mellanrum ikväll. Den här dyker upp. Tårarna kommer. De är många. De är långa.
Livet och nuet är fångat i toner som de här. Allt är som det ska bli.
Vad jag gjorde under folkmordet?
Med anledning av orsak så läser jag FN:s folkmordskonvention. De fyra första artiklarna lyder:
Article I
The Contracting Parties confirm that genocide, whether committed in time of peace or in time of war, is a crime under international law which they undertake to prevent and to punish.
Article II
In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:
(a) Killing members of the group;
(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;
(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its
physical destruction in whole or in part;
(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.
Article III
The following acts shall be punishable:
(a) Genocide;
(b) Conspiracy to commit genocide;
(c) Direct and public incitement to commit genocide;
(d) Attempt to commit genocide;
(e) Complicity in genocide.
Article IV
Persons committing genocide or any of the other acts enumerated in article III shall be punished, whether they are constitutionally responsible rulers, public officials or private individuals.
—
Under mitt liv har det med jämna mellanrum diskuterats hur det tyska folket tänkte under förintelsen. Ju äldre jag blivit desto längre har distansen till förintelsen och nazismen blivit och det diskuteras allt mer sällan. Så idag sitter jag under kastanjen och funderar på om det inte är dags för mig att berätta varför jag inte skriver något, gör något eller agerar i relation till det folkmord som pågår just nu. Framför världens ögon.
Svaret är ganska enkelt, jag fegar ur. Av massor av anledningar. Men ett folkmord är det. Det förnekar jag inte. Min feghet förnekar jag inte heller. Jag hoppas att livet och Gud förlåter mig för detta.
Tillbaka till semestern
Från ett sjukhus och trettio grader genom ett lokalt oväder och sjutton grader till huset på slätten och tjugofem grader. Fick med mig Ella som blir med oss ett par dagar. Fint.
Hopp och glädje som kommit tillbaka i ett par prövade ögon var dagens grej. Livet lever.
Det liv vi har
Igår kväll. 25 grader varmt på slätten. Vindstilla. Vackert och lugnt. Bytte detta idag och åkte oplanerat tillbaka till Örebro pga av det som kallas att ”livet kom emellan” kom just emellan. Ibland behöver en vara på helt andra platser av helt andra anledningar helt enkelt. Ödmjuk och tacksam inför det liv vi har. Det kommer inte att vara för evigt, så just nu är varje andetag som en liten bön.
Den bönen går också ut till alla som av olika anledningar inte mår bra. Till den som ligger och kämpar med lunginflammation på infektionsavdelning. Till den som försöker hitta en trygg plats för natten i krigets landskap. Till den som söker och längtar. Till den som är rädd. Till den som inte kan sova i värmen.
Var inte rädd. Det bästa har inte hänt än. Allt är som det ska bli.
Sjuka människor i en sjuk samtid
Lyssnar på ett avsnitt Signum-podden där John Sjögren samtalar med Johan Bengtsson som är forskare och ST-läkare i psykiatri. Samtalet påminner mig om filosofen Byung-Chul Han och dennes essä-böcker; Trötthetssamhället, Palliativsamhället, Eros agoni, I svärmen och den smått fantastiska Capitalism and the death drive. Kristofer Ahlström reflekterar i DN. Samtalet påminner mig också om Hartmut Rosas tankar om acceleration och resonans.
Så länge som vi ser varje människas psykosociala reaktioner på en sjuk samtidskultur som en individuell skada eller defekt…så kommer vi att fortsätta vandra mot samhällskollaps och undergång. Det är jag fullständigt övertygad om. Så länge som vi försöker förklara rimliga reaktioner på en skadlig samtid med biologiska markörer eller barndomstrauman och därigenom lägga hela ansvaret för helheten på varje enskild individ….så kommer vi fortsätta att hitta nya sätt att tjäna pengar på droger, terapier, självhjälpsböcker och annat, men vi lär inte hitta sätt att få flera människor att må bättre. Historiskt så fanns det en kollektiv medvetenhet i högre grad. Det vittnar inte minst religionerna om. Sorgen drabbade inte bara EN enskild individ, utan kunde bäras tillsammans. Arbetslöshet och utanförskap var inte den enskildes fel, utan påverkade alla. En människas beslut kopplades tydligare till konsekvenser för flera. Och så vidare.
Det handlar inte om att förminska människor upplevda problem. Tvärtom. Det handlar om att hitta klokare sätt att ta hand om dessa problem. Vi är ganska långt ifrån det just nu. Vi lever i en tid där vi använder vår fria vilja på sätt som gör oss sjuka på många sätt. Men, en annan värld är möjlig.
Bläckfisken, Ella och jag
Ella och jag såg Craig Fosters personliga och vackra dokumentär ”Bläckfisken och jag (My Octopus Teacher) igår. En personlig, utlämnande och sökande berättelse om att bli hel genom att bli en del av livet igen. En vacker berättelse om ett djur som får vara den levande kännande varelse som den faktiskt är. Ett livet evangelium om livet, döden och evigheten. Där tidevarv kommer och tidevarv försvinner. Vi satt tysta, berörda och rörde inte våra mobiler en enda gång under tiden vi såg filmen.
Jag såg den för första gången när Maria och jag höll på att falla in i varandra. Det är en viktigt berättelse. Den ska nog ses med jämna mellanrum. Den får mig att känna vart rötterna faktiskt är.
Amen.
Skolskjutning
Skolskjutning. Är det ett ord som signalerar att vi vant oss vid något som är omöjligt att vänja sig vid? Är det ett ord som förklarar att vi förstått att samhället vi byggt för med sig konsekvenser som inte går att förhindra? Är det kanske ett ord som i all sin prakt förklarar den fallna världen?
Måndagmorgon
Så är det måndag. Och jag åker inte till Uppsala. Istället bokar jag in bilen på verkstad, försöker få en tid hos veterinär för Vilda, läser studentarbeten som ska examineras och pluggar inför egen tenta och försöker att slutföra ett PM som ska lämnas in.
Sedan en vecka äter jag Losec igen. Men snart är terminen slut. Och förhoppningsvis är bilen lagad och Vilda bättre (hon har lite problem med ett öra). Förhoppningsvis känner jag mig också lite mer hemma i livet igen också. Det har varit lite för mycket och lite för spretigt det här läsåret som gått. Det fjärde. Jag har behövt koncentrera mig stenhårt och inte varit världens lättaste medmänniska för de som står mig närmast.
En gammal känsla är tillbaka
Det ligger en lågintensiv men gnagande känsla och stör. En gammal känsla har kommit tillbaka. Någon slags osäkerhet inför människor jag samarbetar med. När kampen, krampen och prestationen tar plats. Konkurrens och strävan. Märker att jag har svårt att stå ut med det. Och så har det nog alltid varit.
Vi hör ihop. Men agerar inte alltid så. Det nöter ned mig ibland.