Stack ut på en liten löptur. Utan plan. Det blev 28 kilometer. I stekande sol. Lite för stekande. Har nog aldrig svettats så mycket under löpning. Men, jag hade på mig Någons vattenrygga och lade ned två bananer, så kroppen klarade sig. Lite snurrigt ibland, men då gick jag några minuter.
Det är intressant hur hjärnan och benen liksom pendlar mellan att vara urstarka och helt urlakade under långa pass. Efter 14 kilometer kände jag mig så stark och skön att jag på allvar började planera för att försöka klara av 42 kilometer. Lade upp en rutt i huvudet. 6 kilometer senare var jag helt tom på energi. Stannade på en affär och köpte en cola och en Piggelin. Snabbt socker ut i kroppen. Men, 42 kilometer finns inte i kroppen än.
Det har hänt ibland att jag springer destruktivt. Då försöker jag provocera kroppen på olika sätt. Mest hjärtat. Idag var det inte så. Men, det blev lite så ändå på grund av solen. Inser dock att jag inte kommer att kunna begå suicide by running. Mitt hjärta har blivit alldeles för starkt för det. Snittpulsen idag var 153.
Jag tror att det är bra på något sätt.
Levererar
Söndag. Jag leverar. Vindsröjning, biltvätt, skjuts, biokväll. Ensam. Pappa. Nån slags bonusmänniska.
Några att göra-listor
Kommer på att jag saknar en del grejer i mitt liv. Att den saknaden liksom skaver lite hela tiden. Börjar med Maslow:
1. Fysiologiska behov
Mat, vatten och syre får jag. Sömn? Nej, inte tillräckligt. Undvika smärta? Nej, inte tillräckligt. Fysisk närhet? Jo, det får jag, men det behovet är omöjligt att checka av. Behöver hur mycket som helst.
2. Säkerhet och trygghet
Stabil och förutsägbar vardag? Nej, inte alls. Och där faller resten av stegen i den där maslowska behovstrappan. Jag har rasat ned från dom.
3. Gemenskap med andra
4. Behovet av uppskattning
5. Självförverkligande.
Fyller på med tre viktiga sociologiska principer. Som gäller för alla levande människor. Vi behöver tre saker som hänger ihop med de fem maslowska stegen.
1. Ha kontroll över mitt eget liv
Vi människor behöver känna att vi kontrollerar våra liv. Att vi kan lita på andra och känna trygghet och förutsägbarhet utan att någon äger eller begränsar oss.
2. Känna att jag blir bättre på det jag gör
Vi människor behöver känna att vi utvecklas. Det gör vi genom att få återkoppling från andra.
3. Vara i meningsfulla sammanhang
Vi vill vara i meningsfulla sammanhang. Inte bara existera.
Min att göra-lista? Kanske få bort några överstrykningar. Sluta utveckla mitt liv baklänges. Sluta avveckla.
Statusuppdatering
Det här med psykisk ohälsa. Att inte må bra. Så många ord och begrepp. Så få riktiga samtal. För mig började det för länge, länge sedan. Ängslan, ångest, depression. Skapat av ensamhet. Leder till ensamhet. Jag har svårt att lita på andra. Kan inte knyta an. Så är det. Jag är nog ganska bra på det jag gör, men känner i stort sett aldrig att jag delar känslor med andra. Meningslöshet är en vardaglig nivå.
Timmar har blivit till år av samtal hos psykologen. Vi har nått fram till någon slags klar insikt om det bakomliggande problemet, eller kanske snarare varför det blev så här. Om det nu är viktigt. Vi har också pratat väldigt mycket om nuet. Att leva i det. Men, hela tiden längtar jag till någon slags diffus framtid. Det är där jag har planterat min illusion om livet.
Allt ska bli bra.
Nu försöker jag hjälpa ett barn till som slagit in på samma väg. Arvet förs vidare. Försöker finnas där. Lyssna, kramas, bekräfta. Och samtidigt fortsätter världen snurra allt fortare. Gränser stängs hårdare, murar byggs hårdare och berättelsen om ett land och en värld som gått sönder går på repeat.
Att känna hopp och mening just nu är en aning utmanande. Men, Någon och jag åker till Berlin om ett par dagar. Det ska bli varmt. Vi ska springa, vila, leva. Längtar dit.
Allt ska bli bra. Så är det.
Ingenting
Jag har lämnat över nycklarna till en lägenhet. Jag har fått 38000 i restskatt. Jag öppnar dropbox till hela världen. I övrigt? Ingenting. Absolut ingenting. Eller allt är som vanligt.
Ingenting alltså.
Rosa
Pausar en kort stund mitt i turbulensen. De här vackra blommorna bryr sig inte ett dugg om mig. De ger mig massor ändå. Skönt.
Fyrtiosju
Idag fyller jag år. Fyrtiosju. Tre år kvar till den gräns jag planerat för. Eller hoppats nå. Firas i stillhet.
Flyttar från min lägenhet
Tömmer min lägenhet på Skolgatan. Det har varit mitt eget lilla projekt hela tiden. Nu avslutar jag det.
Väntar på ett samtal
Sitter på kontoret. Väntar på ett samtal. Från ett djursjukhus en bit bort. Där har den fina varelse jag kallar Vilda varit sedan igår kväll. Något är fel i hennes mage. Jag är rädd för att det är något allvarligt. Vill att de ringer och säger att allt är bra. Och att jag kan hämta henne.
Inget får hända henne.
The Swedish theory of love, tre delar
Sukran Kavak har gjort tre väldigt berörande kort-dokumentärer i Tendens. De handlar om mobbade, mobbare och egentligen fångar de en kultur som är totalt grundläggande i samhället jag växt upp och lever i.
Elva år och mobbad halva livet
I det första avsnittet berättar Hanna som är elva år att hon varit mobbad hela sin skolgång.
Slag gör mindre ont än ord
I det andra avsnittet berättar flera människor om hur de mobbats.
Jag var mobbaren
I det tredje avsnittet förklaras det självklara. Att de som mobbar tjänar på det.
Samtalet om mobbing är trasigt. Kanske eftersom vi vuxna låtsas om att det är något som är isolerat till skolans och barnens värld. Istället för att stanna upp, andas och inse att det här aldrig slutar.
De som inte passar in stängs ute. De som tjänar på att mobba, exkludera och göra andra illa fortsätter att göra det så länge de tjänar på det. Det är så här vi gör. Det är normer. En grundläggande del av svensk kultur. Ett kulturarv.