fredrik welander i ett långt samtal
En ensam helg. Bäst var det att lämna staden ett par timmar och vara tyst i naturen. Jag behöver luft. Komma bort från det instängda och inlåsta. Väl tillbaka i staden så påmindes jag om det gråa och totalt genomsyrande som min stad är byggt på.
Manlighetens ointresse.
Jag väntar. Nästan hela tiden väntar jag på något. Oklart varför. Men oftast väntar jag in andra människor. Inte sällan innebär det att jag väntar förgäves. Det gör väl egentligen två saker med mig. För det första så gör det mig lite mer uppgiven, grå och resignerad. För det andra så gör det att jag exploderar ibland.
Det känns bättre att explodera än att resignera. Och jag har ganska många anledningar att göra det. Men det finns oskrivna regler för hur det där får gå till. Jag försöker att lära mig de reglerna. Och sakta men säkert så resignerar jag inför dem. Också.
Moment 22. Väntar.
Nu är jag så trött på det här. Att jag känner att jag måste fly ifrån hemstaden några dagar. Komma bort ifrån den dysfunktionella relationen vi har, staden och jag. Kollar tågbiljetter och inser att det är för dyrt att ta mig dig jag vill. Eftersom jag borde bokat tidigare i så fall.
Så nu väntar jag på inspiration. På fredag sticker jag. Frågan är bara vart?
Ryckigheten i livet. Perioder av hets, stress, kramp och kamp. Som följs av väntan. De har avlöst varandra länge nu. Det blir nästan aldrig någon längre period av lugn där jag kontrollerar vad som sker. Eller åtminstone kan förutse vad som sker.
Det här är en typ av intervallträning jag gärna slipper. Eftersom livet inte är någon tävling. Det är inte någon övning jag håller på med. Livet, alltså.
Nu möts mörkret, kylan, fukten i det yttre och tröttman i mitt inre. Igen. Vi kan väl kalla det höstdepressionen. Eller något.
Kämpa? Nej.
Jag vill vila.
Alltså. Jag försöker vara lugn. Försöker inte tjura ihop. Men, gud vad det är svårt. Det här förbannade mörkret. Vindarna, fukten, regnet, kylan. Omgiven av människor som rör sig som maskiner genom staden. Eller staden? Just nu känns den mest som en förvuxen och likriktad by igen. Som rör sig i en riktning jag inte vill röra mig i.
Tänk om jag nån gång skulle få prova att leva mina dagar på en plats där mångfald inte är så svårt. Där den kritiska massan människor gör att olikheter är själva normen och samexistensen inte kan ifrågasättas. Finns den platsen överhuvudtaget?
Har blivit drabbad av Bildas poddcast Livet på jorden. Några av samtalen där är fantastiska. I all sin enkelhet. Livet är i grund och botten ganska enkelt. Men, fasen vad svårt det är att praktisera det där enkla livet när den så kallade vardagen helt och hållet är byggd på svåra saker. Normer och regler, krav och förväntningar, tillväxt och ohållbarhet.
Jag är i något slags läge där allt går rakt in i mig igen. Bara hundpromenaden genom city tar massor av energi. Stressade människor i trafiken behandlar varandra illa. Känner mig mest i vägen.
Imorgon ska jag leda samtal på scen inför en ganska stor publik. Ganska viktiga samtal. Sen ska jag bli intervjuad för en dokumentär om sterilisering. Tidig morgon. Lång dag.
Försöker ta det lugnt. Försöker ha någon slags tro på att allt håller på att bli bra. Men omgivningen signalerar inte riktigt det. Och min egen ryggrad är inte så stark.
Jag har stått i många vägskäl de senaste åren. Min kurs har varit allt annat än rak. Riktningen är nog ganska tydlig, men vägen är krokig. Den går brant uppåt och lika brant nedåt. Svängarna är sjukt kraftiga ibland. Då och då står jag helt still, liksom fast i rusningstrafiken.
Har fastnat i en podd som görs av Studieförbundet Bilda. Livet på jorden heter den. Finfina samtal. Den sista frågan varje gäst får handlar om livet på jorden. Vad det livet går ut på. Om jag fick svara på den frågan tror jag att mitt svar skulle handla om att vara snäll och att leva tillsammans med andra. Att dela livet. För att tillsammans kunna möta det och förstå det. Något säger mig nämligen att det blir så sjukt mycket lättare att stå i de här vägskälen då. Utan att vara rädd. Med en klar och tydlig kurs eller riktning.
Jag närmar mig ett nytt vägskäl. Som jag tagit mig till själv, men också knuffats fram till. Världen förändras. Håller jag kursen?
Sitter i ett väntrum. Måndagslåg. Trött och på något sätt ledsen. Kämpar på med saker jag inte vill kämpa med. Jag är tunnare än glas och känner mig som ett akvarium. Fyllt av tårar. Jag vet inte om det är det förflutna. Eller samtiden. Kanske bara hösten som kommer och tar med sig deppet med det där mörkret.
Lyssnar på Johannes Räihäs fina ”Glas”. Vill gå hem och lägga mig. Att Någon håller om mig och säger att allt ska bli bra. Det där jäkla mantrat jag själv går och upprepar hela tiden.
Men äsch, vi kör väl en klassisk måndag istället. Upp med mungiporna.
Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.
Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.
Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.
Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.
Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.
I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.
Därför behöver vi hjälp.
Jag är en medelåldersman. Ändå kan små och lite större saker knuffa mig åt sidan, sänka självkänslan/självförtroendet på nolltid och göra mig rädd och osäker. Nu hände något sådant. Men, jag har åtminstone klippt mig. Så nu kan jag vara trött och grå i kortare frisyr.
På ett jäkla löpband. Mitt i natten. Där sätter jag mitt distansrekord. 37,5 kilometer på 4 timmar. Den djupare innebörden i detta är högst oklar.
Timme 1: 11 kilometer
Timme 2: 10 kilometer
Timme 3: 9 kilometer
Timme 4 7,5 kilometer
Kunde inte somna när jag kom hem vid 5-tiden. Ont överallt och mådde illa. Det blir en spännande dag på kontoret och en fantastisk start på en helg med fyra barn.
Passerar genom ett av alla nålsögon. Igen. Livet har blivit fullt av dem. De där kritiska passagerna när något stort och fint ska tryckas igenom små sprickor i något hårt. Passionen, kärleken, det förflutna och det som kallas vardag har förtvivlat svårt att samsas i mitt liv. Just nu försöker jag ta ett viktigt steg mot fastare mark. Skapa klarhet, lugn och tillit.
Det kan vara inom räckhåll. Jag tror det. Men det är fortfarande turbulent.
Så istället för att sova dåligt försöker jag springa mig igenom den här natten. Det pågår en sportfestival i centrala Örebro. Ett löpband ska hållas levande i 58 timmar till förmån för Stadsmissionen. Jag kommer att springa på det löpbandet i fyra timmar. Först ett pass mellan 22 och 23 ikväll. Sedan tre timmar till mellan 01 och 04. Jag hoppas att vänner ska komma och heja lite och swisha pengar. Jag hoppas att få tid till eftertanke och lugn. Det brukar bli så när jag springer.
Fyra timmar på ett löpband. Kanske dags att klara 42 kilometer?