Idag var vi på kontroll med bägge barn. Det visade sig att vi alla fick en lätt bakläxa och måste skärpa till alla kontroller och doseringar igen. Hannas koncentration av socker har gått upp och Ella stod still. På lång sikt vill vi att barnen ska gå nedåt, att deras hba1c ska sjunka. Det senaste halvåret har vi inte riktigt orkat, samtidigt som Hanna är på väg in i puberteten på riktigt nu och från tid till annan ruttnar helt på den här diabetesen.
Vilket förstås inte funkar. Därför börjar jag nu fundera på allvar på om insulinpump och kontinuerlig blodsockermätning via pumpen är en lösning värd att prova. Mer kunskap ska inhämtas. Jag har ägnat alldeles för lite tid åt det här under det senaste året. Mina barns tillstånd kräver mycket mer energi.
Det är lätt att glömma eftersom vi gör vad vi kan för att diabetes ska vara en avspänd del av vår vardag.
Världens finaste storasyster
Camilla och jag går på fest. Hanna tar hand om Ella. Hon ringer oss med jämna mellanrum och stämmer av blodsocker och insulin. Både för att hon känner sig tryggare och för att hon vet att det får oss att känna oss tryggare. När vi kommer hem ligger hon med Ella på magen. Bägge sover gott.
Hanna är världens finaste storasyster.
En skön dag i backen
I ett sting av sportlovslättja bestämmer vi oss för att åka till Flottsbro i det fina solskenet. Där ska Hanna och jag åka skidor utför och Ella och Camilla ska tackla pulkabacken. Väl framme visar det sig att vi inte är ensamma. 127 könummer får vi vänta på att kunna hyra skidor. Det tar tre timmar och frestar på Hannas tålamod. Mitt också. Men under tiden testar vi pulkabacken och fikar. Sen får vi till sist hyra skidor, så Hanna och jag hinner åka uppför och nedför de fyra nedfarterna i Flottsbro under ett par timmar. Det är vansinnigt skönt att vara utomhus en hel dag och jag är väldigt imponerad av Hanna som bara stått på slalomskidor sex gånger i sitt liv.
Nu sitter jag och är sådär behagligt trött som man bara kan bli av skidåkning. Värmen håller på att leta sig tillbaka in i fingertoppar och örsnibbar. Livet känns bra.
Hostar igen
Ett steg framåt, två tillbaka. Nu på morgonen har Ella hostat rejält igen. Det innebär att jag måste jaga läkare för intyg igen. Annars kan vi inte fortsätta vara hemma med henne.
Bättre, sakta men säkert
Hostan är på väg ut ur Ellas lungor. Sakta men säkert. Vi har sovit hela natten och hela morgonen och hela förmiddagen. Bara små rester av hostan finns kvar. Om vi lyckats få styrfart på blodsockret idag ser det ut som att hon snart är tillbaka i stridbart skick. Vilket känns oerhört skönt.
Antibiotikan biter
Antibiotikan biter. Ella har blivit piggare. Nu blir det lättare att ta kontroll på blodsockret. Hoppas jag. Hittills idag har det rusat högre än högt.
Mitt lilla barn
Ella ligger och sover vid min sida. Vi slåss mot hostan och tröttheten. Försöker ta oss ur den nedåtgående spiralen av dålig aptit som fyller kroppen med syror. Vi ligger länge på morgonen. Noterar i periferin hur Camilla och Hanna tar sig upp och iväg till jobb och skola. Somnar om. Jag, som de senaste veckorna gått upp alldeles för hårt i jobbet, känner mig lycklig, ledsen, osäker och stark på samma gång. Nu ska jag göra det jag rimligen borde vara bäst på, ta hand om mitt lilla barn.
Nu väntar ett besök på Apoteket. Kanske också på Coop för att hitta saker hon vill äta.
Antibiotika, men B88 väntar?
Vårdcentraler och jag går inte ihop. Dels för att jag går dit med dålig inställning från början, dels för att sjukvårdens första försvarslinje ofelbart falerar i försvaret av mina barn. Ella har fått en tid 15:20. En tokstressad läkare springer in i lokalerna 15:50. Andfådd tar han emot oss och försöker lyssna på Ellas lungor. Sedan beställer han sänka, halsodling och urinprov. Vi fixar labbet och sätter oss för att vänta. En timme senare konstaterar han att Ellas sänka är hög, men att streptokockprovet är negativt. Med tanke på hennes diabetes skriver han ut Amimox, men uppmanar mig att åka till barnakuten om hon inte blivit bättre inom två dagar.
Diagnosen är fortfarande oklar. Jag tror på lunginflammation. Tror också att vi sitter på barnakuten eller B88 inom fyrtioåtta timmar eftersom Ellas blodsocker är svårt att kontrollera just nu och hennes aptit är obefintlig. Vi gjorde den här resan julen 2007 och det känns som att vi kommer göra den igen. Min mage säger det, och den brukar aldrig ha fel.
Det kanske till och med är önsketänkande, eftersom jag vet att de tar bra hand om Ella på B88. Att specialisterna alltid kommer kunna ta hand om mina barn på det sätt som deras diabetes kräver. Det sätt som Vårdcentralen inte klarar av, vilket jag innerst inne har förståelse för.
Mitt i februari
Går upp för att göra frukost. Börjar med att sanera köket i tjugo minuter för att kunna börja laga frukosten. Det är kallt. Sexton grader i köket. Tänder värmeljus för att få upp lite värme. Går och funderar över Ellas symptom (hon har hostat kraftigt i två veckor med sporadiska febertoppar och dålig aptit) och ställer diagnosen lunginflammation (igen). Så efter frukost tar sig Camilla an sjukvårdsupplysningen och vid tretiden träffar vi någon läkare.
Det känns som att februari redan varat för evigt. Så konstigt att det bara är den femtonde idag.
Utanför och innanför och utanför
Först sitter hon två tredjedelar av matchen på grund av slarvig frukost och lågt blodsocker. När hon väl kommer in åker hon på sitt livs första utvisning för liggande spel. Det svängde om Hannas första innebandyinsats idag.