Skolan måste vara en plats där barn känner sig trygga. Där de känner att de är en önskad del i ett sammanhang tillsammans med flera. Där det är härligt att vara.
Hemma måste vara samma sak. Med tillägget att barnen måste känna att de är älskade där, och kan älska tillbaka.
Att leva ett liv där barn inte känner så gräver djupa hål i bröstet.
Ny balkong
Ny balkong. Nya vanor.
Nu åker hon
En veckan på Österlen. Imorgon åker hon norrut. Hem till sin mamma. Jag önskar att veckan blivit något annat än den blev. Jag önskar att jag någon gång ska sluta känna mig som en så klapprutten pappa. Jag önskar att allt det där som ska bli bra…. blir det nån jävla gång.
Sköldpaddor, Gugge och Rörum
Hit och dit. Konstären Gugge i Rörum och hennes sköldpaddor Pontus (70 år) och Petite (30 år). Havet är bäst. Hela tiden.
På stranden
Det finns en gammal bild på Ella och mig från Tylösand. Den är nog 8-9 år gammal. Jag tycker om den bilden. Hanna har tagit den. Idag tog jag en ny. På Mälarhusens strand strax norr om Sandhammaren. Ungefär samma väderförhållanden. Hon har blivit några år äldre. Jag har åldrats ett liv eller två.
Tillbaka på Österlen
Hit-och-dit-livet fortsätter. Det blev en sån sommar till. Nu på Österlen med Någon, E och L. En vecka ska vi fyra vara här tillsammans. Bor utanför Skillinge. Hoppas på varmt väder och lugn. Det behövs. Både värme och lugn.
Ny lägenhet, nya insikter
Omlokaliserad. Från Öster till City. Från Oskarsvägen till Trädgårdsgatan. Fem dagar intensivt slutligt nedpackande, flyttande och uppackande. Alla fyra barn på plats från dag ett. Om det fungerar friktionsfritt? Nja. Inte riktigt, men det funkar. Tror jag. Nya insikter om olikheter och likheter. Om svarta hål och svårigheter med att röra sig mellan olika verkligheter.
Och det är väl kanske hela grejen. Vi rör oss mellan verkligheter som borde vara en och samma. Eftersom våra kroppar liksom är begränsade på just det sättet. Hela den här grejen med att både barn och föräldrar efter en separation lever olika liv beroende på vilken vecka det är. Den är liksom ganska knasig.
Och just det, det är väldigt fint att få förvalta ett jättegammalt svart piano. Det ska stämmas, vårdas och spelas på. Det blir fint.
Fjorton och tjugotvå
Det har gått tjugotvå år sedan jag vaknade upp till helt nytt liv. Livet som Hannas pappa. Fjorton år har gått sedan allt förändrades igen, när jag blev Ellas pappa. Idag är det den magiska dagen igen. Den där dagen när barnen som kallar mig pappa fyller år. Idag vaknade jag och fick för första gången fira den ensam på morgonen. Eller inte ensam, men jag fick sköta sången på egen hand för Ella som sov med mig. Bara hon och jag. Hennes mamma var med på FaceTime. Senare sjöng Ella och jag för Hanna, också på FaceTime.
De här flickorna är mirakel. Jag har fortfarande inte lärt mig vad det innebär att vara deras pappa. Jag vet att den kärlek jag känner för dem är total. Jag vet att jag kommer att stå bakom dem, bredvid dem och till och med framför dem när de behöver det. Banden mellan mig och dem är eviga och starka. Jag hoppas att de känner samma sak.
Jag älskar barnen som kallar mig pappa. Känner en enorm tacksamhet för att det blev jag. Även om jag lika ofta känner oro och tomhet inför det. Försöker skaka bort den känslan idag. Mirakeldagen.
Allt har förändrats. Allt fortsätter att förändrats. Men i den förändringen är jag deras pappa. Inget kan förändra det.
Luftiga byxor
Män i min ålder förväntas bära piké och cityshorts när det är varmt. Sån tur då att jag har en dotter som stilideal och köpte likadana byxor som hon har. I en affär som inte säljer kläder till så kallade herrar. Luftiga byxor, FTW!
På en gammal hårddisk
2006. Ett år då vi hängde mycket på sjukhus. Världens finaste barn då. Liksom nu.
