Publicerat

Valen, livet och konsekvenserna

Det har gått många år sedan den där molniga eftermiddagen på Tylösand. Stora barnet tog bilden på lilla barnet. Jag går där i bakgrunden. Som jag liksom alltid gör. Hon bär den röda Holstein Kiel-hoodien. En fåfäng gåva från mig. Ett klubbmärke från ett halvmediokert fotbollslag från hemstaden jag aldrig bott i och aldrig heller kommer att bo i.

Det är 2019 nu. Tåget går. Repet dras.

Livet har tagit mig till ett beslut. Som jag inte förstår hur jag ska kunna ta. Och det gör mig tröttare än någonsin.

Det är för många saker som sker samtidigt och min hjärna hinner inte med. Inte hjärtat heller. Valen är för många. Konsekvenserna är enorma. Trots att vi behöver varandra vill hon inte bo med mig. Av helt fel anledningar. Hon kan förstås inte ha fel, men jag kan det. Så här står jag mitt i ett val.

Tre år efter det som jag trodde var det värsta valet. Nu kommer ett nytt. Som får mig att tvivla på allt. Att jag gjort rätt i det förflutna. Att jag kan göra rätt i framtiden. Att jag min känsla fortfarande finns och fungerar. Jag vet inte något längre. Så känns det. All de övertygelse jag haft är som bortblåst. Därför att de val jag gjort fått konsekvenser som är helt galna. Hon vill vara med mig. Jag behöver henne och hon behöver mig. Ändå blir det inte så.

Jag vet hur det kommer att sluta.
Ungefär som på bilden.
En bit bort
Är jag.

Publicerat

En helt vanlig morgon den allra sista jävla november

Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Vi säger inte så mycket, men några ord. Hon går upp och gör sig i ordning. Jag vill dröja mig kvar. Men, hunden drar. Har sina behov. Alla har sina behov och tillfredsställer dem. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till och tillfredsställa dem. På väg ut ropar jag upp. Hon hör inte. Är i badrummet med sina lurar.

Hunden och jag går ut. Väjer för alla som går och cyklar och bilar på spikraka kurser. Jag lyssnar på Håkan i mina lurar. Just idag släppte han en ny sång. Med de här orden i texten.

”Jag var en trollkarl utan framtid
Och jag var på väg till paradise
Men när jag kom dit var paradise nerpissat
Helgonen hade åkt fast för fylleflygningar
Och ingen bad längre
Nej de bara predikade
Dom sa

Vänta tills våren
Men vänta inte längre
För åren väntar inte på någon”

När jag lämnar hunden på dagis går jag ut och står still en kort stund. Försöker klarna. Vad är det som hänt? Varför? En kall känsla drar igenom min kropp. Hann vi kramas innan vi skiljdes åt? Någonstans i huden dröjer sig ett litet kroppsminne kvar. Jo, vi hann nog kramas.

Nu går vi över en ny gräns. Som jag aldrig någonsin trodde jag skulle passera. En helt vanlig morgon den allra sista jävla november.

Publicerat

Prata om att vara steril

Maria Sveland frågade mig om jag ville vara med i RFSU Dokumentär och berätta om min vasektomi. Det ville jag. Nu är avsnittet publicerat och i den här  viktiga podden kan du lyssna på något viktigt.

Jag pratar aldrig om det här. Kanske mest för att jag tröttnat på att kokettera med min egen godhet. Eller för att ingen frågar. Jag identifierar mig inte som steril. Det är bara något jag valt att bli för att livet blev så mycket enklare och rimligare så.

Samtidigt så inser jag att om vi pratar mer om det här lilla ingreppet så kan vi bespara mängder av kvinnor ett onödigt hormonexperiment och ställa en av alla obalanser mellan kvinnor och män lite till rätta.

Så lyssna på det här avsnittet av RFSU Dokumentär. Och jag berättar gärna om min vasektomi. Varför jag gjorde den, hur det gick till och vad som hände efteråt.

Jag är glad och tacksam över att Någon och jag fattade det här beslutet. Jag kommer att skämmas resten av mitt liv för att jag inte tänkte på det tidigare. Det är en skuld jag bär på gentemot C. För alltid.

Publicerat

Måndag och november

Ont i bröstet. Mår illa. Är trött. Har precis inlett en leveransperiod som kommer att vara hetsig de kommande två veckorna. Avslutade precis ett långt telefonsamtal med Camilla om Ella. Som fick remiss till BUP på grund av depression. En remiss som BUP avslog med hänvisning till pågående kuratorssamtal.

Livet. Går i vågor. Hela tiden. Nu måste jag bita ihop och fokusera igen. Men jag har sån jäkla träningsvärk i käkarna.

Publicerat

Tillsammans

Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.

Hon är mitt barn.

Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.

Jag är hennes pappa.

Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.

Vi måste vara tillsammans.

Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?

Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.

Publicerat

Söndagsbluesen

Söndagar. Bluesdagar. Eller kanske inte blues, ändå. Snarare dödsmetall, grindcore eller kängpunk. Det är ju så att söndageftermiddagar är bytesdagar och då river det liksom loss. En får vara tänjbar. Eller krockkudde. Eller bara hålla sig undan.

Men, nu blir det visst middag snart. Jag har ju hämtat mat. Och med lite tur får jag hem min egen tonåring också. Efter att hon varit självständig och försökt skolka från dans, hängt med kompis och ätit middag på eget bevåg utan att kommunicera.

Jag väljer den här vägen.

”Sell me the infection, it’s only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me
No need for sympathy, it’s only for the weak
On bleeding knees I accept my fate”

Lagom söndag.

Publicerat

Skolan och hemma

Skolan måste vara en plats där barn känner sig trygga. Där de känner att de är en önskad del i ett sammanhang tillsammans med flera. Där det är härligt att vara.
Hemma måste vara samma sak. Med tillägget att barnen måste känna att de är älskade där, och kan älska tillbaka.
Att leva ett liv där barn inte känner så gräver djupa hål i bröstet.

Publicerat

Nu åker hon


En veckan på Österlen. Imorgon åker hon norrut. Hem till sin mamma. Jag önskar att veckan blivit något annat än den blev. Jag önskar att jag någon gång ska sluta känna mig som en så klapprutten pappa. Jag önskar att allt det där som ska bli bra…. blir det nån jävla gång.