Publicerat

Bara en grej till

Det är samma sak hela tiden. Bara en grej till. Sen ska det hända. Då ska vilan få plats. Tanken, reflektionen, tillsammansskapet och den förankrade känslan av att höra hemma.

48 år har jag ägnat åt att bara göra en grej till först.

Nu sitter jag här med en förkylning som aldrig lämnar kroppen, en trasig mage och en totaltrötthet som jag inte har tid med. Ska bara göra en utbildning. Ska bara sätta ihop en av de roligaste konferenser jag fått chansen att leda och producera. Ska bara få till den där promotionfilmen. Och leda den där pitchtävlingen och komma på hur hösten/vinterns olika universitetsutbildningar ska ledas. Ska också försöka komma på hur jag ska kunna leda det vardagliga arbetet i företaget där jag behöver göra fler saker på egen hand.

Just det, jag måste tillsammans med Ella och hennes mamma (på blodigt allvar) jobba mycket, mycket hårdare med att få till blodsockernivåerna i Ellas 15-åriga kropp (eftersom de legat för högt för länge och hennes kropp börjat få mätbara skador nu).

Vem vet, kanske tillkommer det något. Typ julfirande eller så.

Min psykolog har hjälpt mig att inte rusa fram i blindo. Att stanna upp och förstå vad som händer och känna mina egna reaktioner. Så nu står jag här och känner att jag inte vill fortsätta så här. Att jag är trött på att kämpa på ensam. Att jag inte kan fortsätta rusa runt och slå knut på mig själv för att hjälpa andra att bära deras bördor, samtidigt som jag inte får någon hjälp själv.

Men, det är svårt. För det krävs människor som verkligen vill hjälpa. Och jag verkar ha förtvivlat svårt att hitta dem. Kanske gör jag det, men först måste jag nog göra en grej till.

Publicerat

Ögon

Titta på ögat. Se hur ljuset liksom gör ögat tydligt. Se blicken. Långt bort. Vad ser hon? Tänker? Känner. Hon är tre år, kanske fyra. Lilla barnet. Så många år sedan. Nu har det dykt upp små kärlskador i det där ögat. Tretton år med diabetes. Ett blodsocker vi – hon, hennes mamma och jag – inte lyckas få ned på nivåer som gör att de där skadorna inte kommer. Eller åtminstone skjuts upp i nån slags okänd utopisk framtid.

Jag tror inte på den där framtiden. Önskar att jag kunde skriva att jag inte tror på den längre, men jag har egentligen aldrig trott på den. Om hon ska ta sig in i en framtid där hon kan leva ett meningsfullt och friskt liv så måste hon jobba så mycket hårdare. På så många sätt. Utmaningen i att hantera den där förbannade sjukdomen klarar vi inte riktigt av.

Det är liksom fail på fail på fail. Trots att jag jobbar så hårt jag kan. Trots att det förändrar mitt liv mest hela tiden. Inget jag gör räcker riktigt till. Jag kan inte styra över hennes kropp. Och det spelar inte någon som helst roll att jag intellektuellt kan förstå att jag inte kan trolla bort det här.

Hjärnan kan liksom dra åt helvete i det här. Hon är mitt lilla barn. Hennes ögon är världens vackraste och hon ska kunna se klart och hitta sin egen tydlighet. Till och med i den här jäkla världen.

Det är högst personligt. Och det är känslor det handlar om. Vad kunde det annars vara? Jag älskar henne.

Så vad kan jag göra? Hur kan jag fokusera? Vara rätt?

Publicerat

Ensam blir ensam

Efter en lång tid av utmaningar, ångest, oro, en känsla av att inte riktigt funka, passa in, att bli överväldigad. Efter en tid av utredning så fick vi reda på något viktigt idag.

Mitt lilla, fina, särskilda barn. Nej, hon har efter tester, intervjuer och utvärderingar inte fått någon diagnos. Det finns inte någon neuropsykiatrisk diagnos att ställa på henne. Ändå kommer hon att behöva extra stöd och anpassning i skolan. Och hon kommer att behöva lära sig andra sätt att skapa ett liv där hon får vara lycklig istället för orolig.

Hon är särbegåvad.
Hon är högkänslig.

I en tid och en kultur som gör det utmanande för henne att vara sig själv. Det vandrar vidare längs generationerna. Jag vet hur det är. Att känna sig som en trehundrafemtioåring som söker förståelse hos människor som inte förstår. Hur svårt det är att hitta andra som funkar på liknande sätt.

Vi har haft svårt att knyta an till varandra ibland. Hon och jag. Eller det kanske mest är jag som haft det. Men idag sades det några saker som fick mig att förstå något.

Om henne. Om mig själv.

Nu får vi liksom ta hand om varandra och den insikten. Mitt lilla barn och jag.

Publicerat

Mediokert

Hanna är på en fin resa. Började med Vancouver och tar sig söderut. Tillsammans med sin kärlek. Hon skickar filmer hem som får mig att vilja packa en väska och åka direkt. Jag känner mig instängd här på en plats som har som vision att vara ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad”. Det är så mycket som är så mediokert här.

Jag vill till havet. Till riktiga berg. Jag vill se något. Inte bara känna. Det här tålamodet jag lärt mig att tillämpa tar mig inte till så bra platser eller känslor längre.

Men mest av allt är jag glad för Hanna. Hon gör saker jag aldrig vågade när jag var i hennes ålder.

Publicerat

En helg, flera känslor

Min storebror klarade av en fin del av sitt femtioårsfirande i helgen. Genom att samla ihop den något fragmentariserade delen av sina bröder och barn. Våra föräldrar var också med. Fint och avspänt häng i Öje (Dalarna) och det var skönt att få vara med. Höll ett litet tal med några av de mest personliga ord jag någonsin sagt öppet.

Min storebror är inte som alla andra. Jag saknar honom lite här ute i den omloppsbana jag valt att leva i.

Våra liv blev så jäkla olika.
Trots att de är så jäkla lika.
Men det är för mycket kamp.
Det är väldigt få grejer jag inte vill göra med dig.
Men gud vad jag är trött på att kämpa.

Jag älskar min bror för att han är speciell. En unik människa.

Det var också första gången Någon var med och träffade hela familjen jag var ett barn i. Med de barn som kommit ur oss. Det tog lång tid för oss att komma hit. Det har nog en del att göra med mina val.

Vi vände hemåt i förväg för att fira Ellas konfirmation. När vi passerade Hällefors svängde vi av och besökte Hällefors Bruksträdgård och hann prata lite med min vän Sonia som jag tappat bort de senaste åren. Det var fint. Vi möttes i fotograferandet, men har bytt bana bägge två. Hennes odlingsresa är fin att följa.

Upp tidigt söndag morgon för att köra Ella till kyrkan. Någon timme senare var jag tillbaka tillsammans med Någon och en full kyrka. Fin mässa. Blev varm när handpåläggningen av Ella gjordes. Det är ett fint sätt att välkomna någon i en större helhet.

Vi åkte hem och åt lunch tillsammans och lämnade vår present, några timmar med en sångpedagog. Hon har musiken i sig, men kan nog må bra av lite hjälp med tekniken.

Mitt lilla barn är inte så litet längre. Hon är full av fina saker och just idag känns det väldigt bra att andra människor har sett det.

Nu är magen och huvudet fullt av intryck och jag försöker både landa dem och börja ställa in mig för alla intryck som kommer de närmaste dagarna. Trött, men ändå lugn. På väg någonstans.

 

Publicerat

Nära livet

Sov på sjukhus inatt. Med lilla barnet. Hon togs in akut igår kväll med fruktansvärd huvudvärk, kräkningar och allmän smärta i kroppen. Hennes mamma var med henne och jag gick dit eftersom jag inte hade något val.

När barnen lider ska jag vara med. På ett ganska självklart sätt blir livet sällan mer levande. Alla känslorna på samma gång. Villkorslös kärlek, hjälplöshet, oro, stress. Det togs prover och sattes in smärtstillande. Men, de ville behålla henne över natten. Jag stannade hos henne.

Frågor i huvudet och magen. Hjärnhinneinflammation? Influensa? Något annat?

Med tom mage och utmattad av smärtan kändes det skönt att hon fick vara i vårdens varma händer med ett blodsocker som höll sig lågt. Sent på natten fick vi besked om att det var influensa. Vi fick order om att stanna i vårt rum och sen fick sällskap av en mycket mindre människa som var smittat av samma virus. En liten människa som fick andningshjälp.

En annan mamma och en annan pappa. I samma känslor som jag. Och så vårdens fina människor som tog hand om oss. När jag gick hem igen, efter att läkaren givit oss några fler besked och hennes mamma hämtat upp henne, slog hjärtat lugnt. Gick längs Trädgårdsgatan hem i regnet och kände in i märgen hur livet faktiskt är.

Sen öppnade jag Facebook. Fullt av vuxna som hånar barn som demonstrerade mot just oss vuxna och vår totala oförmåga att göra det som krävs för miljö och klimat. Stängde ned. Har inte tid med den där typen av låtsasliv längre.

Jag har något viktigare att göra. Oklart vad, men jag tror att det handlar om att leva.

Publicerat

Extinction Rebellion Örebro

I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.

Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.

”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”

Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.

Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.

Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.

Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.

”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”

Publicerat

Grått, fuktigt, tråkigt

Surt väder idag. Grått, fuktigt, råkallt och tråkigt. Så vi tog bussen ut till Emporia där vi studerade samtidsmänniskans konsumtion. Medelklass-safari så att säga. Tröttnade snabbt och tog bussen till Malmö Muséer istället där vi hade det ganska fint. Gick genom Kungsparken hemåt via Triangeln.

11 kilometer idag. Ella kämpar på bra. Själv kan jag inte låta bli att förundras över den här staden och dess historia. En gång var det här Socialdemokratins modellstad. Idag känns det som att Örebro är det. Något som säger så mycket om hur landet utvecklats. Från DDR till USA på sextiotalet år. Lite sådär i farten bara.

Publicerat

Nio plus nio

Skön dag i Malmö. Nio kilometer löpning ned till havet och tillbaka på morgonen. Sedan nio kilometer till i sällskap av lilla barnet. Vi har pratat om allt och inget. Ätit årets första utelunch (falafelrulle på Möllevångstorget), köpt second hand, kikat på Rytmus här i Malmö, kollat in Stadsbiblioteket, promenerat och haft det fint. En lokalproducerad LP-skiva köpte vi också. På vägen hem gick vi och kollade in Kronprinsen. Ett fantastiskt tidsdokument över arkitektur och stadsbyggande. En gång något av det modernaste och finaste som skådats, idag på dekis.

Morgonens löpning var finfin. Älskar att ta mig genom parkerna ned till havet. Det är så enkelt. Solen i ögonen, knoppar som är nästan redo, en bitande vind (men från söder) och människor i rörelse. Jag vill börja alla mina dagar ungefär så.

Hjärta Malmö.

Publicerat

Tillbaka på Dalaplan

Tillbaka på Dalaplan. I sällskap med lilla barnet. Vi har varit på lägenhetsvisning (superfin lägenhet som var ganska perfekt, men som vi inte kommer att bo i någonsin), fikat på sunkhak och inhandlat baslivsmedel på Willys. Det är skönt att vara här ett par dagar.