Hon kom in. Ella. I Linköping. Fem år på Psykologprogrammet väntar. Så nu går mycket av den vakna tiden åt att försöka hitta en bostad till henne. Hon är inte ensam om att leta.
Ett samtal till en student
9 juni 2023. Ella tar studenten. Jag skrev ett samtal. Vi satte oss på varsin stol och jag sade ungefär dessa ord. Vi såg varandra i ögonen.
“Pappa, nu blir inget någonsin som förr igen.”
De viktigaste orden vi får höra.
Den djupaste visdomen.
Kommer ofta från barnen.
Som när en åttaåring på sin egen födelsedag sitter i en bil på Huddingevägen med sin pappa på väg till det stora sjukhuset för att för första gången få möta sin lillasyster.
Och inget blev som förr igen. Någonsin. Eller hur Hanna?
Men, allt är som det ska bli.
Det vill gärna bli bra.
Idag är vi här.
Och det är som att hela jag håller på att upplösas av känslor.
Jag tror att vi visste nästan direkt, din mamma och jag.
Att du var något helt annat. Du visade tidigt en stark vilja, en lika stark energi och ett driv som under hela din barndom liksom satte dig i centrum. En bra plats för dig, tror jag. Du hör hemma här och du kommer att uträtta många viktiga saker för många människor i centrum. Du kan skina och du kan låta ditt varma ljus lysa upp liv och rum som behöver ljus och värme.
När och var och hur?
Det kommer att visa sig. Du har gått om tid. Allt är som det ska bli.
Men, det betyder inte att stegen som lett dig hit har varit lätta, raka eller sköna. Du har kämpat. Vi har försökt gå bredvid dig. Vi har försökt smyga bakom, beredda att fånga upp dig. Vi har försökt att stå i vägen ibland. Vi kommer alltid att göra det. Din mamma, din syster och jag. Och jag tror att alla vi som är här idag är beredda att göra det.
För vägen är inte rak. Den är skruvad som en psykopat, som Håkan skrivit. Du är aldrig ensam. Du behöver inte klara dig själv. För du är en av OSS. Inte för det du GÖR, men ALLTID för DET och DEN du ÄR.
Du är en av oss. En av oss som inte alltid visar hur det är, hur vi mår. Vi är några få som vet hur hårt du kämpat. Hur länge. Vi ska inte fastna i det, men det är ganska många år nu som den duktiga, pigga och öppna flickan du är utåt, haft en ganska tuff kamp på insidan. Du har fötts med ett snabbt huvud och en väldigt känslig själ. I en kropp som prövas av diabetes och annat. I en tid när mycket vänds upp och ned.
Du kan lära dig vad du vill, när du vill. Men meningen och motivationen måste finnas där. Annars blir kampen för hård för dig.
Det där kommer vi aldrig att kunna sudda ut. Men, kom ihåg att du inte behöver klara dig själv. Marken och golven bär dig. Vi är med dig. Eller hur?
Istället för att kämpa MOT så kan vi kämpa MED varandra, tillsammans.
Det har hänt saker som jag önskar aldrig hade hänt. Det har funnits dagar när du tog på dig rollen av att vara min förälder, istället för tvärtom. Jag har gjort misstag som gjorde dig illa. För det kommer jag alltid att vara förtvivlad.
Men, allt är ju som det ska bli.
Jag tackar Gud för att du och din mamma har fått Michael i era liv. En varm, klok och kärleksfull människa som jag är övertygad över har påverkat och kommer att påverka dig. Som påverkar mig. Jag tackar samma Gud för Maria. Som jag vet älskar dig djupt och innerligt. Med ett hjärta som har plats för oss alla. Som bryr sig om oss alla på sitt unika sätt. Och din systers kloka flickvän My, som när vi gamlingar oroar oss över något i samtiden håller huvudet kallt och lugnar. Som klättrar på klippor, men också är en. En klippa alltså.
Jag tackar också för din mormor Aila. Hennes öppna famn har vaggat dig som liten, och finns där fortfarande. Glöm inte Bodträsk. Slarva inte bort henne, som jag gjorde. Jag vet att farmor Kriemhilde också alltid har plats för dig vid sitt köksbord. Hon älskar att lyssna på dig och har många kloka saker att säga, om du frågar om det. Din farfar, min pappa Per-Åke, rycker alltid ut när det krävs. Pålitlig som få. Också han har kloka saker att säga. Han är en också en känslig själ. Vi står här. Tre generationer av lärande, som inte alltid uttalas, men som lär oss något hela tiden. Lita på dem. Våga vara hos dem. Tro mig, det är ensamt att slarva bort de här människorna.
Här står också mina bröder och deras gäng. Jag vet att de finns där för dig. Din mammas fina vän Carina. Våra fantastiska vänner Ann-Charlotte och Janne. Som kom in i livet som en kärleksvåg och blev kvar. Genom både goda och svåra år.
Vi är alla TEAM ELLA.
När andra sviker och marken gungar är vi med dig. Om du ber oss.
I en väldigt fin psalm, nummer 779, har Ylva Eggehorn skrivit:
“Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i oss
är större än all makt och ondska vill”
Den som tycker att Gud är ett svårt och stort litet ord kan ut det ordet mot LIVET.
Tilliten som livet har skapat i oss är större än all makt och ondska vill.
Livet vill dig inget illa, Ella.
Du har redan varit med om saker jag önskar att du sluppit. Men, människor misslyckas. Ibland gör vi dåliga saker. Saker vi bär med oss gör saker med oss. Men låt aldrig skuld och skam bosätta sig i dig. Vi kan be om förlåtelse. Vi kan försonas. Vi läker och vi kan gå vidare. Tillsammans.
Var inte rädd för mörkret, för ljuset vilar där. Står det i en annan psalm. Ibland måste vi vara i mörkret. Men, var i ljuset. Livet är en dagfest, och vi behöver inte ens supa till för att förstå det.
Håkan säger det så här:
“Stig till toppen av världen där änglar leker
Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel
Din tid kommer, din tid kommer”
När jag var som allra sämst, långt inne i en dålig skog, vilsen och förvirrad, så skrev du de orden på en teckning du målade till mig.
Kommer du ihåg vad du målade? En ängel.
Du är en ängel, Ella. Vår ängel. Du lever. Du gör oss bättre och mer levande. Men också oroliga och rädda ibland. Det finns saker du MÅSTE ta itu med. Förutsättningarna för just ditt liv som du måste jobba MED, eftersom du inte kan jobba MOT dem.
Vi kommer att finnas här. Men det finns saker som du ÄR inom dig, som vi inte kan ta ansvar för. Som bara du kan ta ansvar för. Snälla, gör det. Lev så friskt du bara kan. För världen behöver dig. Du har ett uppdrag. Vi behöver dig. Var rädd om synen. Var rädd om njurarna.
Lev, men överlev också.
Den där tilliten som livet givit oss. Jag vet att jag utmanade den. Om och om igen. Till sist på det allra sämsta sättet. Pappan som var så långt borta att du satt i en cirkel när vi skulle börja i förskoleklass i Örebro och berättade för din lärare, dina nya klasskamrater och alla andra mammor och pappor i rummet att din pappa jobbade på Facebook.
Jag är här nu. Alltid här. När du behöver mig. Jag har inte lyckats lämna Facebook än, men vem vet? Jag försvinner in i skogen ibland. Men du kommer alltid att hitta mig. Du vet var jag är.
Det sägs ibland att pappan och mamman har olika roller. Jag har alltid känt ett band mellan dig och din mamma som jag aldrig kan få. Kanske är mammas roll att visa dig livet, kärleken, tilliten och allt som behövs för tryggheten. Pappas roll sägs ibland vara att visa barnet världen. Att klippa navelsträng, om och om igen.Jag har alltid tyckt att det var hemskt. Jag tänker att du kanske aldrig behövt det. Att jag visar dig vägen, alltså. Det har i alla fall många gånger varit tvärtom. Du visar oss världen.
Under det sista året på gymnasiet har du och dina vänner i UF-företaget Samvetesfika visat att ni förstått något om världen. Något viktigt. Om något trasigt. Om tillsammansskap och godhet. För många av oss som gått före er på den här vägen vi kallar livet kan det vara klokt att blicka bakåt ibland. Och se vad de som kommer efter kan visa. Det har du visat.
För hundra år sedan gav den libanesiske poeten och författaren Khalil Gibran ut boken Profeten. I den håller en ovanligt vis person vansinnigt vackra tal för ett folk han ska lämna. Bland annat säger han något viktigt om barn. Som jag tror att du kommer att förstå.
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
För deras själar bor i morgondagens hus,
som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem,
men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka
och dröjer inte hos den dag som har flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer dig med sin makt för att
Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger,
älskar Han också bågen, som är stadig.
Du är inte min. Du är din egen. Flyg Ella. Kom hem när du måste. När du vill. När du behöver oss. Vi är bågar när vi måste. Men fångar upp dig när du måste fångas. För all del, vi lär fortsätta att vara måltavlor också.
Och ja, du har rätt att fira nu. Det är storartat det du gjort. Du är bäst. Dina betyg är helt ofattbart bra. Gläds! Festa! Andas ut! Men kom ihåg att vara rädd om dig. Mitt hamsterhjärta slår snabbt för dig. Och som sagt, det är genom att vara som du är bäst, inte alltid genom att göra eller prestera.
Jag ska sluta snart. Kanske får vi anledning att prata med varandra så här igen någon gång? Men när det är student och examen brukar det avslutas med några råd. Här kommer några.
Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser… för hur utbränd du kan bli.
Det där råden lånar jag från Svend Brinkmann, professor i psykologi vid Köpenhamns universitet.
Joakim Berg i Kent skrev några andra som vi behöver mötas i nu.
“Under träden vid Eden
Mot Isolas kust
Shangri la
Xanadu
Avalon
Klockor av guld för lång trogen tjänst
Hos paradiset dot com
Allt står still här
Vi är ett vakuum
Den goda viljans absoluta nollpunkt
Och allt står still här (du är allt jag vill ha)
Där inget händer (du är allt jag vill vara)”
Nu SKA jag sluta. Här kommer sammanfattningen i några frågor.
- Vill du vara med människor som vill dig väl – som du vill väl?
- Kan du vara rädd OM människor istället för FÖR?
- Vill du hjälpa andra?
- Kan du be om hjälp?
- Vågar du lyssna minst lika mycket som du pratar?
- Vågar du sjunga, dansa?
- Fortsätter du att vara snäll?
- Vågar du lyssna lite mer?
- Kan du lämna allt och alla som kommer till dig i bättre skick när du lämnar dem vidare?
- Kan du vara en människa det går att lita på?
- Vågar du lita på andra?
- Kommer du ihåg att lita på oss i TEAM ELLA?
Fundera på de frågorna ibland.
Då kommer allt att fortsätta att vara som det ska bli.
Var inte rädd.
Du är en av oss.
Jag älskar dig.
Livet pågår
Det andra året på teologprogrammet är avklarat. Snart börjar tre veckors praktik. Intressant och lite skrämmande. Men först ska vi begrava en vän. Sen ska Ella ta studenten. Vägen fortsätter. Allt är som det ska bli.
De fyller år igen
16 juni. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Fortfarande ett mirakel, något mystiskt. Jag kommer aldrig att förstå föräldraskapet, men jag gör vad jag kan för att vara en pålitlig människa i deras liv. De har blivit så stora nu, och jag har blivit så gammal. Precis som det ska vara. Jag kommer aldrig att känna mig som en självklar pappa. Förhoppningsvis har de inte ont av det. Jag tror inte att det är möjligt att vara förälder statiskt. Allt är i förändring hela tiden.
Jag känner fortfarande ett vemod i det här med att vara pappa. Jag älskar mina barn på ett sätt som inte ord kan göra rättvisa. Med den kärleken kommer ett sting av oro och smärta. I nästan varje andetag. I litenheten jag känner inför livet som de går igenom. Att jag inte kan röja bort alla faror, orättvisor och risker. Att jag inte klarar av att påverka samhället så att de kan vara trygga i en framtid när jag själv inte kommer att leva.
Ella blir myndig nu. Från och med idag har jag inte längre juridiskt ansvar för henne. Hon är klok, varm, empatisk och kommer att klara sig fint. När hon faller, om hon faller, så kommer jag finnas där. Jag kommer alltid att gå med henne och Hanna på något sätt. Hanna blir 26. Liksom jag har hon gått igenom uppbrott och omställning. Hennes kreativitet och lust fortsätter att fördjupas och jag är glad över att hon inte känner sig alltför stressad av livet som kulturarbetare. Hon har hittat sig själv i ny kärlek och det är fint att se henne så förälskad.
Camilla. Deras mamma. Jag svek henne. Det kommer också alltid att kännas sorgligt. Allt har blivit bra och vi är föräldrar tillsammans, men i varsin ny relation. Imorgon ses vi och äter middag allihop. För att fira. Jag är tacksam för oss alla. Att vi fortfarande går tillsammans längs den här skruvade vägen som kallas livet. I litenheten blir det lättare. Imorgon firar vi det största som hänt. Miraklet 16 juni, 1996: Hanna. Miraklet 16 juni, 2004, Ella.
Jag älskar dem. Jag tror på dem. Jag vill leva för dem i evighet, men det kan jag inte.
När kriget kommer
Det känns lite mörkt nu. Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.
Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.
Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.
Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.
Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.
En magisk dag
16 juni. Dagen de föddes. Tvillingarna Welander. Hanna och Ella. Meningen med livet. Jag är gråtmild och tacksam. Tänk att jag får kalla mig deras pappa. Och tänk att deras mamma fortsätter att vara den bästa mamman de kunde få. Jag har krängt hit och dit men de här människorna har band till mig som gör att livet känns meningsfullt.
Det är fint. Att få vara deras pappa. Ikväll ses vi. Inget är som förr. Allt är som det ska.
Kanske den sista ursäkten
Igår kom de hem till mig. Flickorna som kallar mig pappa och hon som är deras mamma. De ville fira att jag fyllt femtio. Vi har inte setts bara vi fyra på många år. Inte sedan jag slog sönder oss. Skickade ut oss i en ny verklighet. Varannanveckasliv, bråk och kaos. Som gick över till något som till slut blev bra. Som sen gick över i det som är nu.
Jag lagade vegansk Palak Paneer. De slogs om makten över Spotify. Byggde långa spellistor med låtar vi lyssnade på förr. Och låtar som vi ville tipsa om nu. Vi sjöng lite. Åt maten och pratade.
Innan de gick så bad jag om att få säga tack. Någon slags sista ursäkt. Jag har burit på en skam för det jag gjorde. De senaste veckorna har jag fått hjälp att förstå att jag inte betedde mig särskilt värdigt mot dem när jag drog. När jag släppte allt och sprang rakt in i nästa relation och nästa verklighet. Där jag inte längre var tillgänglig som jag vill. Försökte se dem i ögonen. Var och en. För att nå fram och verkligen söka förlåtelsen.
Nu gjorde de klart att jag inte får göra det igen. Att det är bra nu. Det känns fint. Vi kan vara tillsammans igen. Utan att det gör ont. Inget är som förr, men allt är nog som det ska. Vi går vidare på nya sätt. Tillsammans, men ändå inte. Det finns band som inte kan klippas av. Trots allt.
Fredag 4 juni
Nu tar den här människan helg. Avslutar intensiv vecka med ett fint nätverksmöte på skärmen och en examination med en eftersläntrande student som gjorde en bra redovisning. Älskar att resonera med unga människor. Nu dags att röja lite, dammsuga och förbereda kvällens femtioårsmiddag. Den som sköts upp eftersom jag var sjuk. Det känns bra i magen just nu. Har fått en större klarhet i hur det kommande året kommer att gestalta sig i företaget jag från och med snart driver på egen hand igen. Gjort klart med ännu ett stort och viktigt uppdrag i veckan som kommer att spela stor roll för mig under hösten.
Tacksam just nu. Känner mig inte ensam och ikväll kommer de tre människor som jag har starkast band till. Flickorna som kallar mig pappa och deras mamma. Henne behandlade jag fruktansvärt ovärdigt och illa för fem år sedan när vi bröt upp. Jag kommer aldrig att kunna be henne tillräckligt mycket om ursäkt för det. Lika lite som jag kan be mina barn om ursäkt för att jag gick lite vilse i min relation till dem också. De har förlåtit mig och ikväll ses vi bara vi fyra för första gången sedan uppbrottet. Jag kommer att bjuda på vegansk palak paneer och det kommer att bli så fint.
Sociologerna säger att den som är olycklig behöver miljöombyte. Jag har varit lite skeptisk till det. Trott att det är inne i mig som något inte funkat. Nu är jag inte så säker längre. För de senaste veckorna har det hänt så många bra saker. I helt nya miljöer.
Tacksam för det. Så tacksam.
Flickorna som kallar mig pappa
En varm och solig kväll. Lilla barnet vill övningsköra och äta middag med pappa. Stora barnet ville följa med ut på fälten för kvällspromenad. Vi pratar om livet, skolan, framtiden, kärleken. De här flickorna. Som växer upp. De är så fina och jag blir allt lugnare i hur de ska ta plats i världen. Det kommer inte bli lätt för dem. Mycket förändras på fel sätt runt om oss just nu. Men de är så genomgoda och kloka att jag vet att de kommer vara med och göra livet bättre för människorna som hänga med dem.
Som de gjorde för mig ikväll. Jag älskar mina barn. De är större än livet.
Nya glasögon och klarare syn
Sitter i soffan. Ensam. Eller nej. Hon ligger på golvet under mina ben. Vi är båda nyätna. Lång och händelserik dag på insidan. På förmiddagen fick jag sitta med och lyssna/titta på unga människor som presenterade nya hållbara idéer. En fin upplevelse.
Det är jag och andra vuxna som ska ge dem råd. De ger mig minst lika mycket tillbaka.
Promenerade upp till city. Satte mig i kyrkan en stund. Tände ett ljus. Skrev några rader. Satt still. Andades. Kände hjärtat slå. Gick vidare till Holy Greens och pratade med Ella som gör praktik där. Hamnade i ett fint samtal med henne och franchisetagaren om Skåne, livet och drömmar om andra platser. Tog stegen över gatan till optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Har haft problem med ögonen ett tag. Mina gamla glasögon har inte vuxit med mitt synfel. Så nu var det dags att byta. Ett år med digitala möten har fått mig att förstå att jag har tre olika behov. Ett för läsning och fotografering. Ett för rörelse (alltså när jag går, springer, cyklar, kör bil etc) och ett för långa pass med ett skärmavstånd som gäller vid skrivbordsjobb. Nu är det löst.
På vägen hem lyssnade jag på det här berörande avsnittet av Kropp och själ i P1. Var tvungen att stanna upp en stund och bara lyssna. Blev tårögd. Avsnittet handlar om de barn vi kallar hemmasittare. Men egentligen handlar det nog mer om funktionella barn i ett dysfunktionellt samhälle. Något lossnade inuti mig och min kropp mindes min barndom, min tid i skolan och ja… hela mitt liv.
Det är inte barnen det är fel på. Det är ett samhälle som har ett kallt, cyniskt och ingenjörsmässigt och kamrerigt sätt att se på människovärdet. Vi har skapat ett samhälle där ingen ska vara beroende av någon annan. Där några få personlighetstyper upphöjts till norm och ideal. De här barnen är av en annan sort. Jag vet, för jag är av samma sort. En helt annan.
Det finns en bok som kallas för Bibeln. Den består egentligen av en stor samling böcker skrivna över lång tid. En del av Bibeln handlar om en person vid namn Jesus. Många anser att han är en helig person och att Bibeln är en helig skrift. Andra ryggar tillbaka för det där och tycker att det är knas. Själv tror jag att det finns mycket klokt att hämta i Bibeln, för den som kan närma sig den med öppenhet för tolkning (och just därför tänker jag läsa teologi de kommande åren, eftersom jag vill lära mig mer om all den visdom som faktiskt finns samlad där och i de stora religionerna/livsåskådningarna).
En del av Bibeln är Markusevangeliet. Där står bland annat följande:
”Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Hur hör det hemma i den här texten som jag skriver? Jo, den säger samma sak som blev glasklart för mig idag. I möten med ungdomar som pitchade idéer. Med min stolta dotter på jobbet. I radioprogrammet om hemmasittare. Den får mig att i djupet av mig själv känna en längtan efter att möta barn och unga med en helt annan respekt än jag tycker att vi gör vardagsmässigt. Barn och unga gör inte som vi säger, de gör vi som gör. Alltså har vi tillsammans fantastiska möjligheter att skapa ett varmare, mer tillitsfullt och solidariskt samhälle. Lite som kyrkan, innan den blev en del av nationalstatsbygget och gick vilse i maktens korridorer.
Jag borde varit hemmasittare. Vantrivdes i skolan. Inte lärandet. Inte ens skolmaten. Men det sociala spelet. Jag kände hela tiden alla spänningar och stämningar. Hur alfabarnen livnärde sig på oss andra. Och premierades för det. För mig gick det bra. Jag hade lätt att lära mig och fick bra betyg. Gled igenom skolan utan några varningsklockor. Men, jag hatade det. Varenda dag. Innerst inne gör jag det fortfarande. Står inte ut med alla mingel, möten och event där vi gör som vi gjorde i matkön, på skolgården, i omklädningsrummet och i långa korridoren med skåprader igen. Men nu i åldrade kroppar.
En gång stannade jag hemma. Eller rättare sagt, på väg till det som vi kallade lekis (nu det som kallas sexårs) stannade jag i en liten dunge. Satte mig på en sten. Kände mig mer hemma där. På lekis var många av de andra pojkarna dumma mot den pojke som jag brydde mig om och som knöt an till mig. Staffan. Jag var inte rädd för min egen skull, men plötsligt en dag orkade jag inte gå dit och se på längre. Så jag stannade i min dunge. Satt där. Det var nog på våren, för jag har något litet minne av att det var ganska varmt och skönt. Att fåglar kvittrade. Att jag kände nån slag koppling. Sen kom min pappa i vår röda Renault 4. På väg hem efter en jour på sjukhuset. Han såg mig. Plockade upp mig och sedan blev det samtal.
Efter de samtalen gick jag till skolan. Alla år. Men jag hatade det.
Som vuxen har jag tvingat mina barn till skolan när de inte vågat, orkat, velat. Genom alla stadier. Men jag har också försökt vara kvar hos dem. Låtit dem stanna hemma ibland och försökt att vara tillsammans. Jag har sett andra vuxna i min närhet kämpa med samma sak. Jag tror att vi måste hjälpa varandra att sluta kämpa mot våra barn och deras känslor. Det är något annat som är trasigt. Som inte funkar för dem. Men heller inte för oss.
Det vi kämpar för. Produktionen, tillväxten, samhällsordningen, framgångsberättelsen, ekonomin, teknikutvecklingen, politiken, effektiviseringen. Det vi kämpar för håller på att ta livet av oss som art. Och under tiden så offrar vi så många barn på framgångens altare.
Lars Winnerbäck har fångat det där i låten ”Skolklockan”. En slags sammanfattning av det jag försöker skriva just nu.
Du såg det komma, när skolklockan ringde
Det stog skrivet på den svarta tavlan
När startskottet small
För en livslång tävlan
…
Duktig är mamma
Duktig är pappa
Och lycklig är den duktiga banken
Du såg det komma genom värmda klinkers
Och en gränd som bara flyttar hur den vill
Vart ska du gå
Vart tar du vägen
När väggarna drar ihop sig mot mitten
Du klarar dig själv nu
Det är som det är
Ja vi klarar oss vi klarar oss själva
O vinden står still
Tunga hänger skyarna som
Regn som aldrig kommer ner
Det här är hur du blev
Det här är en insikt som förändrar något. Eller borde göra det. Jag måste göra något med den. Mer än att skriva det här blogginlägget som jag inte tänkt att någon ska läsa. Jag hoppas att komma på något. Men nu sammanfattar jag det så här:
Stopp.
Det räcker.
Låt barnen komma fram.
Som de är.
Det skulle kunna vara det som är själva livet. Vi kanske borde lyssna på hemmasittarna. Precis som så många andra unga så har de något viktigt att säga oss.