Det andra året på teologprogrammet är avklarat. Snart börjar tre veckors praktik. Intressant och lite skrämmande. Men först ska vi begrava en vän. Sen ska Ella ta studenten. Vägen fortsätter. Allt är som det ska bli.
De fyller år igen
16 juni. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Fortfarande ett mirakel, något mystiskt. Jag kommer aldrig att förstå föräldraskapet, men jag gör vad jag kan för att vara en pålitlig människa i deras liv. De har blivit så stora nu, och jag har blivit så gammal. Precis som det ska vara. Jag kommer aldrig att känna mig som en självklar pappa. Förhoppningsvis har de inte ont av det. Jag tror inte att det är möjligt att vara förälder statiskt. Allt är i förändring hela tiden.
Jag känner fortfarande ett vemod i det här med att vara pappa. Jag älskar mina barn på ett sätt som inte ord kan göra rättvisa. Med den kärleken kommer ett sting av oro och smärta. I nästan varje andetag. I litenheten jag känner inför livet som de går igenom. Att jag inte kan röja bort alla faror, orättvisor och risker. Att jag inte klarar av att påverka samhället så att de kan vara trygga i en framtid när jag själv inte kommer att leva.
Ella blir myndig nu. Från och med idag har jag inte längre juridiskt ansvar för henne. Hon är klok, varm, empatisk och kommer att klara sig fint. När hon faller, om hon faller, så kommer jag finnas där. Jag kommer alltid att gå med henne och Hanna på något sätt. Hanna blir 26. Liksom jag har hon gått igenom uppbrott och omställning. Hennes kreativitet och lust fortsätter att fördjupas och jag är glad över att hon inte känner sig alltför stressad av livet som kulturarbetare. Hon har hittat sig själv i ny kärlek och det är fint att se henne så förälskad.
Camilla. Deras mamma. Jag svek henne. Det kommer också alltid att kännas sorgligt. Allt har blivit bra och vi är föräldrar tillsammans, men i varsin ny relation. Imorgon ses vi och äter middag allihop. För att fira. Jag är tacksam för oss alla. Att vi fortfarande går tillsammans längs den här skruvade vägen som kallas livet. I litenheten blir det lättare. Imorgon firar vi det största som hänt. Miraklet 16 juni, 1996: Hanna. Miraklet 16 juni, 2004, Ella.
Jag älskar dem. Jag tror på dem. Jag vill leva för dem i evighet, men det kan jag inte.
När kriget kommer
Det känns lite mörkt nu. Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.
Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.
Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.
Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.
Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.
En magisk dag
16 juni. Dagen de föddes. Tvillingarna Welander. Hanna och Ella. Meningen med livet. Jag är gråtmild och tacksam. Tänk att jag får kalla mig deras pappa. Och tänk att deras mamma fortsätter att vara den bästa mamman de kunde få. Jag har krängt hit och dit men de här människorna har band till mig som gör att livet känns meningsfullt.
Det är fint. Att få vara deras pappa. Ikväll ses vi. Inget är som förr. Allt är som det ska.
Kanske den sista ursäkten
Igår kom de hem till mig. Flickorna som kallar mig pappa och hon som är deras mamma. De ville fira att jag fyllt femtio. Vi har inte setts bara vi fyra på många år. Inte sedan jag slog sönder oss. Skickade ut oss i en ny verklighet. Varannanveckasliv, bråk och kaos. Som gick över till något som till slut blev bra. Som sen gick över i det som är nu.
Jag lagade vegansk Palak Paneer. De slogs om makten över Spotify. Byggde långa spellistor med låtar vi lyssnade på förr. Och låtar som vi ville tipsa om nu. Vi sjöng lite. Åt maten och pratade.
Innan de gick så bad jag om att få säga tack. Någon slags sista ursäkt. Jag har burit på en skam för det jag gjorde. De senaste veckorna har jag fått hjälp att förstå att jag inte betedde mig särskilt värdigt mot dem när jag drog. När jag släppte allt och sprang rakt in i nästa relation och nästa verklighet. Där jag inte längre var tillgänglig som jag vill. Försökte se dem i ögonen. Var och en. För att nå fram och verkligen söka förlåtelsen.
Nu gjorde de klart att jag inte får göra det igen. Att det är bra nu. Det känns fint. Vi kan vara tillsammans igen. Utan att det gör ont. Inget är som förr, men allt är nog som det ska. Vi går vidare på nya sätt. Tillsammans, men ändå inte. Det finns band som inte kan klippas av. Trots allt.
Fredag 4 juni
Nu tar den här människan helg. Avslutar intensiv vecka med ett fint nätverksmöte på skärmen och en examination med en eftersläntrande student som gjorde en bra redovisning. Älskar att resonera med unga människor. Nu dags att röja lite, dammsuga och förbereda kvällens femtioårsmiddag. Den som sköts upp eftersom jag var sjuk. Det känns bra i magen just nu. Har fått en större klarhet i hur det kommande året kommer att gestalta sig i företaget jag från och med snart driver på egen hand igen. Gjort klart med ännu ett stort och viktigt uppdrag i veckan som kommer att spela stor roll för mig under hösten.
Tacksam just nu. Känner mig inte ensam och ikväll kommer de tre människor som jag har starkast band till. Flickorna som kallar mig pappa och deras mamma. Henne behandlade jag fruktansvärt ovärdigt och illa för fem år sedan när vi bröt upp. Jag kommer aldrig att kunna be henne tillräckligt mycket om ursäkt för det. Lika lite som jag kan be mina barn om ursäkt för att jag gick lite vilse i min relation till dem också. De har förlåtit mig och ikväll ses vi bara vi fyra för första gången sedan uppbrottet. Jag kommer att bjuda på vegansk palak paneer och det kommer att bli så fint.
Sociologerna säger att den som är olycklig behöver miljöombyte. Jag har varit lite skeptisk till det. Trott att det är inne i mig som något inte funkat. Nu är jag inte så säker längre. För de senaste veckorna har det hänt så många bra saker. I helt nya miljöer.
Tacksam för det. Så tacksam.
Flickorna som kallar mig pappa
En varm och solig kväll. Lilla barnet vill övningsköra och äta middag med pappa. Stora barnet ville följa med ut på fälten för kvällspromenad. Vi pratar om livet, skolan, framtiden, kärleken. De här flickorna. Som växer upp. De är så fina och jag blir allt lugnare i hur de ska ta plats i världen. Det kommer inte bli lätt för dem. Mycket förändras på fel sätt runt om oss just nu. Men de är så genomgoda och kloka att jag vet att de kommer vara med och göra livet bättre för människorna som hänga med dem.
Som de gjorde för mig ikväll. Jag älskar mina barn. De är större än livet.
Nya glasögon och klarare syn
Sitter i soffan. Ensam. Eller nej. Hon ligger på golvet under mina ben. Vi är båda nyätna. Lång och händelserik dag på insidan. På förmiddagen fick jag sitta med och lyssna/titta på unga människor som presenterade nya hållbara idéer. En fin upplevelse.
Det är jag och andra vuxna som ska ge dem råd. De ger mig minst lika mycket tillbaka.
Promenerade upp till city. Satte mig i kyrkan en stund. Tände ett ljus. Skrev några rader. Satt still. Andades. Kände hjärtat slå. Gick vidare till Holy Greens och pratade med Ella som gör praktik där. Hamnade i ett fint samtal med henne och franchisetagaren om Skåne, livet och drömmar om andra platser. Tog stegen över gatan till optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Har haft problem med ögonen ett tag. Mina gamla glasögon har inte vuxit med mitt synfel. Så nu var det dags att byta. Ett år med digitala möten har fått mig att förstå att jag har tre olika behov. Ett för läsning och fotografering. Ett för rörelse (alltså när jag går, springer, cyklar, kör bil etc) och ett för långa pass med ett skärmavstånd som gäller vid skrivbordsjobb. Nu är det löst.
På vägen hem lyssnade jag på det här berörande avsnittet av Kropp och själ i P1. Var tvungen att stanna upp en stund och bara lyssna. Blev tårögd. Avsnittet handlar om de barn vi kallar hemmasittare. Men egentligen handlar det nog mer om funktionella barn i ett dysfunktionellt samhälle. Något lossnade inuti mig och min kropp mindes min barndom, min tid i skolan och ja… hela mitt liv.
Det är inte barnen det är fel på. Det är ett samhälle som har ett kallt, cyniskt och ingenjörsmässigt och kamrerigt sätt att se på människovärdet. Vi har skapat ett samhälle där ingen ska vara beroende av någon annan. Där några få personlighetstyper upphöjts till norm och ideal. De här barnen är av en annan sort. Jag vet, för jag är av samma sort. En helt annan.
Det finns en bok som kallas för Bibeln. Den består egentligen av en stor samling böcker skrivna över lång tid. En del av Bibeln handlar om en person vid namn Jesus. Många anser att han är en helig person och att Bibeln är en helig skrift. Andra ryggar tillbaka för det där och tycker att det är knas. Själv tror jag att det finns mycket klokt att hämta i Bibeln, för den som kan närma sig den med öppenhet för tolkning (och just därför tänker jag läsa teologi de kommande åren, eftersom jag vill lära mig mer om all den visdom som faktiskt finns samlad där och i de stora religionerna/livsåskådningarna).
En del av Bibeln är Markusevangeliet. Där står bland annat följande:
”Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Hur hör det hemma i den här texten som jag skriver? Jo, den säger samma sak som blev glasklart för mig idag. I möten med ungdomar som pitchade idéer. Med min stolta dotter på jobbet. I radioprogrammet om hemmasittare. Den får mig att i djupet av mig själv känna en längtan efter att möta barn och unga med en helt annan respekt än jag tycker att vi gör vardagsmässigt. Barn och unga gör inte som vi säger, de gör vi som gör. Alltså har vi tillsammans fantastiska möjligheter att skapa ett varmare, mer tillitsfullt och solidariskt samhälle. Lite som kyrkan, innan den blev en del av nationalstatsbygget och gick vilse i maktens korridorer.
Jag borde varit hemmasittare. Vantrivdes i skolan. Inte lärandet. Inte ens skolmaten. Men det sociala spelet. Jag kände hela tiden alla spänningar och stämningar. Hur alfabarnen livnärde sig på oss andra. Och premierades för det. För mig gick det bra. Jag hade lätt att lära mig och fick bra betyg. Gled igenom skolan utan några varningsklockor. Men, jag hatade det. Varenda dag. Innerst inne gör jag det fortfarande. Står inte ut med alla mingel, möten och event där vi gör som vi gjorde i matkön, på skolgården, i omklädningsrummet och i långa korridoren med skåprader igen. Men nu i åldrade kroppar.
En gång stannade jag hemma. Eller rättare sagt, på väg till det som vi kallade lekis (nu det som kallas sexårs) stannade jag i en liten dunge. Satte mig på en sten. Kände mig mer hemma där. På lekis var många av de andra pojkarna dumma mot den pojke som jag brydde mig om och som knöt an till mig. Staffan. Jag var inte rädd för min egen skull, men plötsligt en dag orkade jag inte gå dit och se på längre. Så jag stannade i min dunge. Satt där. Det var nog på våren, för jag har något litet minne av att det var ganska varmt och skönt. Att fåglar kvittrade. Att jag kände nån slag koppling. Sen kom min pappa i vår röda Renault 4. På väg hem efter en jour på sjukhuset. Han såg mig. Plockade upp mig och sedan blev det samtal.
Efter de samtalen gick jag till skolan. Alla år. Men jag hatade det.
Som vuxen har jag tvingat mina barn till skolan när de inte vågat, orkat, velat. Genom alla stadier. Men jag har också försökt vara kvar hos dem. Låtit dem stanna hemma ibland och försökt att vara tillsammans. Jag har sett andra vuxna i min närhet kämpa med samma sak. Jag tror att vi måste hjälpa varandra att sluta kämpa mot våra barn och deras känslor. Det är något annat som är trasigt. Som inte funkar för dem. Men heller inte för oss.
Det vi kämpar för. Produktionen, tillväxten, samhällsordningen, framgångsberättelsen, ekonomin, teknikutvecklingen, politiken, effektiviseringen. Det vi kämpar för håller på att ta livet av oss som art. Och under tiden så offrar vi så många barn på framgångens altare.
Lars Winnerbäck har fångat det där i låten ”Skolklockan”. En slags sammanfattning av det jag försöker skriva just nu.
Du såg det komma, när skolklockan ringde
Det stog skrivet på den svarta tavlan
När startskottet small
För en livslång tävlan
…
Duktig är mamma
Duktig är pappa
Och lycklig är den duktiga banken
Du såg det komma genom värmda klinkers
Och en gränd som bara flyttar hur den vill
Vart ska du gå
Vart tar du vägen
När väggarna drar ihop sig mot mitten
Du klarar dig själv nu
Det är som det är
Ja vi klarar oss vi klarar oss själva
O vinden står still
Tunga hänger skyarna som
Regn som aldrig kommer ner
Det här är hur du blev
Det här är en insikt som förändrar något. Eller borde göra det. Jag måste göra något med den. Mer än att skriva det här blogginlägget som jag inte tänkt att någon ska läsa. Jag hoppas att komma på något. Men nu sammanfattar jag det så här:
Stopp.
Det räcker.
Låt barnen komma fram.
Som de är.
Det skulle kunna vara det som är själva livet. Vi kanske borde lyssna på hemmasittarna. Precis som så många andra unga så har de något viktigt att säga oss.
Att laga mat
Det är lätt att ta för givet. Att kunna laga mat till andra. Att sitta ned vid ett bort och äta en måltid tillsammans. Men när en inte kunnat göra det på väldigt länge så sprids det en varm känsla av tacksamhet i kroppen.
Ute ur fastan. På flera sätt.
Tack.
Barn som flyttar hemifrån, eller saker som verkligen inte blev som jag tänkte att de skulle bli
Städar ur ett rum. Nu har lilla barnet flyttat ut. Eller rättare sagt hem till mamma på heltid. Ett jäkla sår. En reva mellan mig och allt. En kamp jag inte vann. Inte mot barnet, men mot omständigheterna. Jag är fortfarande ursinnigt ledsen för det.
Flickorna som kallar mig pappa försvann. De liksom rann mellan mina fingrar de här åren när allt förändrades. Eller när jag förändrade allt. Stora barnet flyttade hemifrån när det var som allra sårigast och kriget pågick för fullt. Lilla barnet nu, efter en lång tid av försök.
Jag tror att vi är överens. Hon, jag, hennes mamma. Men det gör ändå ont. För att vara överens är nog mer en grej för huvudet än för hjärtat. De sista åren innan uppbrottet var Captain America en idol. Nu när jag städar ur hennes rum ligger han omkullvält bakom andra saker på skrivbordet. Tiden går, och det är som det ska.
Men, jag önskar att jag kunnat vara lite mer som kaptenen. Då hade jag kanske inte städat ur rummet nu. Eller åtminstone kunnat acceptera det i magen/hjärtat nu. Inte bara i huvudet.
Jag har inte något barn hemma längre. Som kallar mig pappa. Om ett halvår fyller jag femtio.