Så kommer den där kvällen igen. Som ett slag i magen. Sommarlovets sista kväll. Sedan ett tiotal år kommer den som ett skoningslöst uppvaknande. Nu är det någon annans tur att träda in i mina barns vakna liv. Nu kommer de där 42 veckorna när jag inte är viktigast i deras liv. Proffsens tid är här igen. Kanske är det lika bra.
Sommaren var full av illusioner. Jag tänkte att jag skulle vara helt ledig från maj till nu. Med liten hund och allt. Dessutom sommartorp norr om stan. Nu var det dags för mig att ge mina barn den där fulla uppmärksamheten en hel sommar. Med extra allt. Skansen, Grönan, Liseberg, Kolmården och allt det andra.
Det blev jobb. Den här sommaren också. Och nu är det försent att göra något åt saken. I morgon ringer skolan in och lilla barnet ska kliva in på första ringningen. Nytt klassrum, nytt hus. Vi har fått två sidor med instruktioner. Många förändringar till den här terminen. Stora barnet börjar tvåan på gymnasiet. Sista året som barn. Nästa år är hon myndig.
Det där långa lediga sommarlovet lovat mig själv och barnen blev inte av. Inte för mig. Jag vet faktiskt inte varför. Vågade inte ta ledigt. Tänkte att jag måste fortsätta jobba för att vara attraktiv och för att jag fått unika chanser att göra roliga saker. Jag backar in i mig själv. Satsar där jag vet att jag är bra. På jobbet. Istället för att släppa taget och leva med barnen och min älskling i nuet.
Det känns helt gräsligt och värdelöst den här kvällen. Jag försöker lova mig själv att inte göra så här igen. Kanske kommer den här terapisvängen jag just påbörjat hjälpa mig att uppfylla mitt löfte nästa år. Dvs att ta ledigt på sommarlovet. Jag vill göra det, tro inget annat. Men än så länge får jag med knappt hörbar röst väsa fram ett FÖRLÅT mellan tänderna.
Förlåt barn. Jag brände en sommar till.
Det här med att vara diabetespappa
Idag blev jag intervjuad av en journalist. Det handlade om livet som pappa till två barn med diabetes. Jag känner att jag vill göra så mycket mer av den här erfarenheten. Och att jag behöver hjälp att bearbeta min egen sorg och vanmakt. Ansvaret. Det faktum att jag låtit blodsockerångest, matplanering och annat bli inte bara en del av livet i familjen och i stort sett hela livet.
Jag gav ett råd till andra. Kom ihåg att ta er ut ibland. Lämna allt. Jag och Camilla har gjort det typ ett par dagar de senaste tio åren. Det är för lite. Alldeles för lite. Något jag ska försöka tänka på de kommande tio åren.
Jag vill berätta. Be om hjälp. Leva med istället för mot. Det här är det största uppdrag jag fått i livet. Jag har inte tid att låta det vara en fritidssysselsättning ute i marginalen. Det påverkar ju mitt liv hela tiden.
Prata om det. Få hjälp.
I morse var jag och Camilla på barnkliniken för att prata med kurator och psykolog igen. Om Ella, diabetes, ansvarstagande, vardag, ångest och annat. Jag mår ganska bra efter de där samtalen. Borde ha dem oftare. Lite som Tony Soprano.
Sommartorpet?
Efter långt och idogt letande har vi hittat det. Det som skulle kunna vara vårt sommartorp. Tjugo minuter hemifrån. Rött med vita knutar. Öppet i en skogskant. Utsikt över en vattenspegel. En liten konstgjord sjö med ädelfiskodling. Stabil hyresvärd, låg hyra och det mesta är bra. Förutom att barnen hatar det. Lilla barnet ”vill inte bo i ett Emil-i-Lönnebergahus”. Stora barnet ”vill inte vara gnällig”, men är oerhört skeptisk till utedass, myggor, vildsvin, dålig uppkopplingshastighet till internet, varg och nästan allt det där andra som inte finns i stan. Barnen vill helst sitta hemma i lägenheten och spela/surfa/kolla på film. Eller naturprogram på teven. Mamman och pappan vill sitta där ute. I naturen.
Kommer nog bli fint detta.
Jag vill inte prata om dig, jag vill prata med dig
Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.
En trettonåring som var värd lika mycket
En trettonårig flicka. Ett tåg och ett liv som tar slut av helt fel anledning. Jag har just tittat på hennes videobloggar. Läst tråden på Flashback. Sett de påstådda mobbarnas namn. Läst om BUP, skärningar, ätstörningar, skilsmässa, alkohol. Tittar på hennes videobloggar igen. Anar att tjejen blivit sexuellt utnyttjad, filmad/fotograferad och utpressad. Någon och några utnyttjade en ung flicka som inte kunde försvara sig. Det kostade henne livet. Men, det kommer också förstöra många andra liv. De som nu jagas och kommer hängas ut. Öga för öga, tand för tand.
Det gör ont. Ansvaret ligger tungt på dig. På mig. Barnen gör som vi gör.
Mobbing är en del av vår kultur. Minst lika mycket som Den blomstertid nu kommer. Men, sluta prata om näthat. Det enda som är nytt är att mobbarna och förövarna följer med hela tiden. Inte bara i skolan. De är med i mobilen. På skärmen. Men det är samma gamla hat. Samma gamla syn på att människor måste slå sig fram på andras bekostnad för att överleva. De här förbannade jämförelserna oss emellan. Vem kröp först, fick tänder först, lärde sig läsa först, fick bäst betyg, bäst jobb, högst lön, finast förtroendeuppdrag, flest röster och så vidare.
De svagaste. Flickorna och pojkarna och mammorna och papporna som inte orkar. De har inte en chans. Eftersom det är de människorna vi jämför oss emot. Får egen framgång vs. deras olycka. Vi och dom.
Hon hette Linn. Hon var värd lika mycket som du, som jag och som mina barn. Idag borde alla Sveriges ungdomar, föräldrar och andra titta på hennes videobloggar istället för att blunda. Snart kommer hennes digitala fotspår vara utsuddade. Det är nu hon lär oss något om vi tittar.
Jag vet inte vad jag lär mig av det här. Det gör bara galet ont i hela kroppen. Känns hopplöst. Jag vill hämta mina barn, krama om dem och fly. Efter den här morgonen känns allt jag gör meningslöst. Allt utom att vara pappa.
Om diabetesmonstret, hjälp och 8 mars
Vi går till kuratorn på barnkliniken igen. Fortsätter samtalet om vår vardag som diabetesföräldrar. Jag drabbas av den där insikten igen. Hur jag låter fel saker ta över livet. När jakten på fel saker blir hela drivkraften och dödar det som är viktigt i livet. Det där med att faktiskt leva och inte bara överleva.
Vi går in med en känsla av att vårt lilla barn har konstiga beteenden i sin jakt på rutiner. Vi går ut med en kort lista där vi själva kan slå fast förutsättningarna för att hjälpa henne. Den listan handlar om tre-fyra punkter som kommer hjälpa oss att göra diabetes till diabetes och inget annat. Så vi kan låta vårt lilla barn leva mer. Och därigenom leva själva. Diabetesmonstret ligger där i skuggorna hela tiden. Kuratorn hjälper mig att släppa in ljuset så att skuggorna försvinner. Camilla hjälper mig också. Dialogen mellan oss i det där rummet känns fin.
Jag är så oändligt tacksam för det här samtalet. Känns som att det räddar livet på mig. Insatsen kuratorn gör för mig är ovärderlig. Att det är 8 mars idag gör att jag inte kan låta bli att reflektera över detta faktum. Den kvinnodominerade sjukvården hjälper oss. En förmodat underbetald, erfaren och kunnig kvinna hjälper oss med det viktigaste i livet. Och vi behöver inte ens betala för hjälpen, eftersom insatsen är knuten till vårt barn.
Det är något som är fel. Men som just nu blir så rätt. Livet handlar inte om pengar utan om relationer, kunskap och känslor. Men, de som hjälper oss att leva och har det som jobb måste få rättvist betalt.
Tacksamhet, ödmjukhet och liv är dagens ord. Tack.
En ledig dag på sportlovet
En ledig dag. Sol. Skönt. Lugn förmiddag innan vi hämtade Ellas kompis Lovisa och gick och matade änder vid Slussen. Följde upp med ett besök på Örebro läns museum och den aktuella tantutställningen. Jag vann testet och blev sällskapets ända tant. Vilket jag blev glad för. I morgon kommer Hanna hem ifrån ett par dagar i Vingåker/Stockholm och då sätter vi oss i bilen och sticker upp till Romme för skidåkning och lodging. Skönt häng.
Vårterminen är igång
Jo, vi fick upp barnen. De kom iväg till skolan och tandläkaren. Själv kom jag fram och tillbaka till Huddinge. Det innebär att vårterminen är igång. Känns helt okej. Jag hoppas det kommer hända många bra saker den här våren.
Fotbollspappa igen
Fotbollscup i Odensbacken. Tre intensiva matcher. Hårda motståndare i IFK Kumla, KIF Örebro och Hampetorp Odenbacken IF. Lite sur stämning i omklädningsrummet efter sista förlusten, men mungiporna åkte uppåt igen när priserna delades ut. Det här gänget ÖSK-spelare kommer bjuda på många känslor under året som kommer.
Jag är så glad över att vara fotbollspappa igen. Och sportfotograf.