Min pappa lever inte längre på jorden

Det här blir ett långt inlägg. Jag skickade nyss in följande minnesord till lokaltidningen:

Till minne av Per-Åke Welander

81 år gammal har läkaren Per-Åke Welander, Kumla, gått bort efter en kort tids sjukdom. Minnesorden kommer från sönerna Per-Michael, Fredrik, Magnus och Bror.

Många känner vår pappa som läkare. Sedan början av 1970-talet har han tjänstgjort på sjukhuset i Örebro, i företagshälsovård och under många år med egen praktik i Kumla och Hällabrottet. Vi har hört många fina berättelser från människor som mött pappa som kollegor eller patienter. Hans engagemang i privatläkarföreningen har inte gått spårlöst förbi.

Många känner vår pappa genom olika engagemang. Bland annat i Rotary, Kumla revysällskap och inte minst Kumla Akvarieklubb, en fin gemenskap med samtal, bad och vattenpolo som varit avgörande för pappa. Hans hjärta slog för Kumla där han levde i mer än 40 år. För pappa har humanism och gemenskap i lokalsamhället varit viktigt. Han har ivrigt vurmat för Nyckelfonden som delar ut pengar till medicinsk forskning i Örebro län.

Vi hoppas att många känner vår pappa som varm, pålitlig och handfast. Han ville inte störa men var alltid redo att hjälpa till. Hans sätt att bemöta människor får vi många berättelser om nu. Pappa var frisk och pigg med många åsikter och god aptit på äventyr. Alltid med inställningen att vårda relationer med människor hela livet. Läkar-rallyn, kyrkor i hela Sverige, kulinariska resor och olika upptäcktsfärder har han upplevt. Han levde aktivt. Inte minst på golfbanan tillsammans med livskamraten Ann-Marie, som bidrog till ett mer hållbart tempo i pappas liv, präglat av kärlek, värme och nyfikenhet. Som reskamrater upptäckte Ann-Marie och pappa nya vägar i livet. Pappa satt gärna bakom ratten, för han var en passionerad bilförare.

Vid sin 80-årsdag samlade pappa sin familj på Solliden utanför Örebro för en helgs gemenskap. Många bilder togs på den stora skara barn, barnbarn och barnbarnsbarn som inte skulle finnas utan honom. Pappas saknad och sorg efter dottern Maria som avled 2015 var alltid närvarande, men glädjen över återseendet med Marias dotter Laura, pappas dotterdotter, var stor när de fick mötas igen precis i slutet av pappas liv. Han slöt många cirklar.

Pappa har lämnat många i stor sorg och saknad efter en kort och chockartad sjukdomstid. Men också med stor tacksamhet. Vi vill å familjens vägnar tacka alla som gjort pappas liv så innehållsrikt. Personalen på IVA i Karlskoga kommer vi aldrig att glömma. Pappa ville leva för oss och med oss, nu lever han vidare i oss. Vi vet att han var tacksam för det liv han fick.


Drygt tjugo minuter efter midnatt fredag 22 augusti 2025 lämnade det sista andetaget min pappa. En kort tids sjukdom slutade med att han precis överlevde sin åttioförsta födelsedag. Det är oerhört omtumlande och svårt att förstå. Min friska och pigga pappa finns inte längre. Nu planerar vi för begravning och allt annat som följer med den här delen av livet. Tillsammans med mina bröder, pappas livskamrat Ann-Marie och pappas dotterdotter Laura har jag levt i en kris de senaste veckorna. Under den krisen skrev jag en ofiltrerad dagbok när jag var hemma från sjukhuset. Jag publicerar den i sin helhet här:


9 augusti, klockan 01.40

Jag tror att min pappa ligger för döden. Jag vill inte tro det, men jag tror det. Beskedet kom mitt på dagen. I ett SMS jag tog emot när Maria och jag gick på Louisiana och titta på sommarens utställningar.

Dagen har präglats av känslor och bilkörning. Panik och fokus.

Vi kom fram till sjukhuset 22:30. Samtidigt som min bror Magnus som rest från Gotland. Mötte min pappa som en helt ny person. Tärd, åldrad och andnödd. Det viktigaste för stunden sades. Några av de där sakerna jag aldrig velat fråga…. frågade jag. Några av sakerna han inte sagt tidigare sade han nu. Så nu vet jag hur vissa saker kan lösas.

Nu är klockan snart två. Vi har sagt god natt till varandra. Men hur ska vi kunna sova, när jag tror att min pappa ligger för döden? Hans hand var så kall när jag höll i den, jag vill göra honom varm.

Jag är så tacksam för livet. För barnen som kallar mig pappa och för Maria som står och håller i mig just nu. Allt är som det ska bli. Men just nu är det jobbigt.

Amen.

8 augusti, klockan 18:50

Pappa ändrade sig. Valde att låta sig läggas i respirator. Snabb försämring under natten. Telefonen ringer strax efter klockan sju. Vi samlas på IVA och får en kort stund tillsammans innan han sövs. Vi vacklar. Marken är inte så stadig som den brukar. Bröderna och Ann-Marie  står tillsammans. Laura är på väg från Finland.

Pappa har placerats i en ficka i tiden. Att se honom ligga där, så långt bort men ändå greppbar, gör ont. Men samtidigt gläds jag åt att han ser avslappnad ut. Nu kämpar han inte ensam. Nu kämpar en maskin med honom.

I en annan ficka i tiden lever vi andra just nu. Försöker förstå, försöker att nå. Håller ihop och pratar. Jag försöker berätta för mina barn. De finns med, men lite längre bort just nu. IVA är ingen lek. Om ett litet tag går vi dit igen. Då med Laura. Han kommer att sova.

Allt är som det ska bli. Men nu gör det ont i huvudet. I magen. Och i hjärtat. Jag ber för min pappa. Jag ber för oss alla. För alla som lider.

Amen.

9 augusti, klockan 17:20

Jag har fått prata med min pappa! Jag pratade på, han lyssnade, nickade och grät. Behandlingen fungerar även om läget fortfarande är kritiskt. Han har flyttats till IVA i Karlskoga, en mindre avdelning. Ännu sjukare människor behövde platserna i Örebro. När vi kom fram och träffade honom var han inte lika nedsövd som igår. Han reagerade på våra röster och närvaro. Efter ett långt samtal med läkare så väcktes han upp en aning ur narkosen och vi fick möjlighet att prata.

Att se hans kropp liksom spritta till när han förstod att Laura var här – det var något av det finaste jag sett. Och att hon som inte visste om hon skulle hinna fram i tid…. hon hann fram i tid och får nu prata med sin morfar… så kan livet också funka.

Hoppet finns kvar. Men läget är skört. Tacksamheten över dagens kontakt är enorm. Livet går vidare. Just nu en timme i taget. Men marken bär oss. Vattnet går fortfarande att dricka. Människorna som arbetar på IVA är änglar. Superproffs, men också änglar. Oavsett om de vet det eller inte. Livets tråd är skör och min pappa balanserar på den. Men jag tror att han känner att han inte är ensam. Allt är som det ska bli.

Amen.

10 augusti, klockan 22.10

Mitt i alla kast mellan hopp och förtvivlan så fick vi en mellandag. Där samtalen fördjupades och till och med glädjen fick plats i mellanrummen.

11 augusti, klockan 11.03

Min storebror meddelar: De kommer att extubera pappa strax innan lunch.

Det är förstås väldigt, väldigt goda nyheter. Men jag är rädd. Maskiner och IVA-personal skapar någon slags trygghet. Ber och tackar. Andas in.

11 augusti, klockan 22:21

Det gör ont att se pappa ha det så jobbigt. Han ber mig om saker. Ger mig instruktioner. Jag bekräftar. Vi fick en lång stund tillsammans idag. Han hann säga mycket. Jag tror att jag förstår det han försökte säga.

12 augusti, klockan 10:11

Laura, Bror och Ann-Marie har åkt till sjukhuset. Magnus och jag åker senare. Hinner ta en promenad med Vilda och vinka av Ella som ska tillbaka till Linköping. Maria skjutsar. Tack Gud för Maria. Som bäddar in oss just nu. Som ger oss värme och stabilitet när vi inte är på sjukhuset. Natten har varit bra får jag meddelande om. Pappa har sagt att ”det är okej” och det är hoppfulla ord.

Tänder ljus i Nikolai tillsammans med Ella. Hanna jobbar. Min vän Per skickar en sång med en text som får mig att vilja lyssna på musik igen. Det har varit tyst de senaste dagarna. Allt fortsätter att vara som det ska bli. Men i den här fickan i tiden så känns det samtidigt lika oklart som glasklart vad det innebär. För min lilla varelse är det snurrigt.

Amen.

13 augusti, klockan 10.29

Igår var det en bra dag. Fortsatta samtal. Fortsatta steg framåt. Den djupa omedelbara oron får backa. Ljus kommer in. På så många sätt. Ella skjutsades tillbaka till Linköping av Maria. Laura flög hem till Finland. Pappa fick sitta upp igen. Det är så många människor som gör så mycket för honom och oss just nu.

Det är som det ska bli. Nu ska jag försöka ta en längre promenad med Vilda innan jag hämtar upp Magnus och åker tillbaka till sjukhuset.

13 augusti, klockan 23:36

Två längre samtal med pappa idag. Om allt och inget. Det är nog inte innehållet i samtalen som är viktiga i sig, utan samtalen. Pappa frågar, jag svarar och tillsammans rör vi oss i det här mellanrummet i tiden. Minnen blandas med tankar om framtiden. Jag håller i hans hand. Ibland kramar han om min hand, ibland kramar jag om hans.

Läget är fortsatt skört. Men han får tillbaka lite mer kraft och får prova att stå, sitta och har gått från sondmatning till flytande föda. Just nu existerar bara det som händer här och nu. Och för det som hänt idag är jag djupt tacksam. Allt är som det ska bli. Förutom den lilla spricka som uppstod mellan Maria och mig i morse. Så nu när jag ska släcka och sova känner mig lite ensam och dum. Det är jättedumt att reagera med ilska på den som tar hand om en.

Fina samtal med Hanna, Ella, My och mamma idag också. Kanske är vi alla just nu i någon slags nära livet-upplevelse?

—-

14 augusti, klockan 11:50

Det kommer ett nytt positivt SMS från Karlskoga. Som samtidigt väcker oro hos pappa. Det börjar att planeras för flytt från IVA till annan avdelning. Väcker tankar och känslor. Jag kan inte ens föreställa mig hans.

14 augusti, klockan 19:18

Pappa kommer att klara sig. Och jag måste tatuera det finaste han någonsin sagt: Jag vill leva.

Nu planeras det för flytt till annan klinik. Tacksamheten är stor. Pappa hade fått en liten låt som då och då dök upp i hans minne: Fred Åkerströms ”Åkare Lundgrens begravning”. Exakt vad vi ska göra med den informationen är i dagsläget lite oklart. Men något blir det. I framtiden.

15 augusti,, klockan 09:53

Tillbaka i anhörigrummet i Karlskoga. Vändning under natten. Pappa är nedsövd i respirator igen. Väntan. Bön. Förvirring. Tacksamhet för de dagar som gick. För samtalen. Skratten. Livslusten som kom tillbaka i hans ögon.

15 augusti, klockan 14:35

Det är så uppenbart att frågan om liv och död ligger utanför det vi kan påverka. Coldplays låt ”Daddy” gör något för mig just nu. Skriver en egen text till låten.

Pappa, var är du nu?
Pappa, kom hem till mig
Pappa, var är du nu?
Jag har något jag vill säga dig

Jag vet att det gör ont ibland
Men jag behöver dig nu

Pappa om du hör mig
Pappa snälla hör mig

Jag saknar dig
Jag behöver dig

Pappa det är ok, ok, jag är ok

Pappa, var är du nu?
Pappa, varför gick vi vilse?
Hur har du det nu?

Pappa, ibland tänkte du som jag
Pappa snart är det din födelsedag

Jag saknar dig
Jag behöver dig

Pappa det är ok, ok, jag är ok

Jag saknar dig
Jag behöver dig
Jag älskar dig

Snälla kom hem till mig
Till mig
Till mig

Så jag får säga att jag alltid älskar dig

16 augusti, klockan 11:48

Pappa, jag sprang för första gången på fyra år. Det var jobbigt, men skönt. Dags att ta tag i saker.

16 augusti, klockan 19:28

Vi pendlar mellan hopp och hopplöshet. Det är så förbaskat läskigt att lungorna inte blir bättre. Pappa som varit så frisk och stark. Vad är det för något som förstör hans lungor?

17 augusti, klockan 23:14

Kroppen är stämd i moll. Det mesta är något slags töcken. Bröderna är samlade igen. Laura får svårt att hinna. Ann-Marie är med oss. Det verkar som att vi måste släppa taget. Ett svårt besked mitt på dagen. Gick till OP. Gick i mässa. Träffade viktiga människor.

Ber än en gång: Gud, ta hand om min pappa.
Amen.

18 augusti, klockan 09:25

Ann-Marie. Perra. Magnus. Bror. Jag.

Vi sitter i anhörigrummet. Orden är slut. Vi vet inte. Jag har fått pappas anteckningar i vita arkivet. De ligger i min väska nu.

18 augusti, klockan 20:41

Kasten går hit och dit. Hoppet lever. Men läget är allvarligt. Ber för pappa. Respiratorn gör jobbet. Läkarna ger inte upp.

Allt är som det ska bli. Men just nu orkar jag inte hoppas utan  låter tron bära. Tron på just det där. Att allt är som det ska bli.

20 augusti, klockan 09:40

Det blev en mellandag igår. Personalen på IVA uppmanade oss att hålla oss borta en dag. För att hämta andan lite. Jag hann med ett par möten och samtal. Jag hatar mig själv lite för att skriva det, men ändå…. det var befriande att prata med människor om helt andra saker. Om jobb och sånt. Den gamla klyschan att livet går vidare har nog sin sanning den också. Nu på morgonen har jag varit hos min frisör. Magen har havererat i både mig och Vilda just nu. Vi är påfallande ofta synkade i sånt.

De har förberett oss på att det kan behöva göras en trakeostomi på pappa. Idag eller imorgon. Det känns som att vi närmar oss det tillståndet han själv ville undvika från början genom att vägra intensivvård. Det beslut han ändrade när det blev skarpt läge för tio dagar sedan. Då han svarade att han ville leva.

Allt är som det ska bli och det är rimligt att magar havererar.

21 augusti, 12:30

Idag är det pappas födelsedag. Vi har med en tårta som det står ”Per-Åke, 81 år” på. Han kan inte äta den. Vi har inte lust. Men vi hoppas att personalen på IVA har det.

22 augusti, klockan 03:10

Pappa fick fylla 81 år. Drygt 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.

Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.

22 augusti, klockan 20:17

Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Kikar på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Nu måste jag ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu. Och är slutar dagboken från IVA-tiden. Allt är som det ska bli.


Vi kommer att hålla begravningsgudstjänst för pappa fredag 10 oktober klockan 11 i Kumla kyrka. Prästen Kent Karlson och jag kommer att förrätta begravningen. Pappas goda vän Fredrik Pettersson är begravningsentreprenör. Information kommer att finnas på minnessidan över pappa hos Fonus.


Några låtar som går runt just nu:

Bill Fay ”Thank you lord”
Coldplay ”Daddy”
Coldplay ”Let somebody go”
Coldplay ”We pray”
Laleh ”Minnet av ett hav”
Dillon Chase ”Death is a door”
Propaganda ”It’s complicated”
Arja Saijonmaa ”Jag vill tacka livet”
Fred Åkerström ”Åkare Lundgrens begravning”


Min pappa finns inte längre på jorden. Men det finns två flickor som kallar mig pappa. Och mina fötter är fortfarande på jorden. Även om pojken i mig är förtvivlad och saknar sin pappa. Jag är djupt tacksam för de människor som hört av sig. För de som kramat om mig. Allt är nytt. Allt är upp och ned. Men, allt är som det ska bli.

Min pappa är fri nu. Pojken i mig kommer aldrig någonsin att komma över saknaden över honom. Gud tar hand om pappa nu. Gud tar också hand om oss andra. Men vi får också tro att vi kan ta hand om varandra. Det visade min pappa.

Bläckfisken, Ella och jag

Ella och jag såg Craig Fosters personliga och vackra dokumentär ”Bläckfisken och jag (My Octopus Teacher) igår. En personlig, utlämnande och sökande berättelse om att bli hel genom att bli en del av livet igen. En vacker berättelse om ett djur som får vara  den levande kännande varelse som den faktiskt är. Ett livet evangelium om livet, döden och evigheten. Där tidevarv kommer och tidevarv försvinner.  Vi satt tysta, berörda och rörde inte våra mobiler en enda gång under tiden vi såg filmen.

Jag såg den för första gången när Maria och jag höll på att falla in i varandra. Det är en viktigt berättelse. Den ska nog ses med jämna mellanrum. Den får mig att känna vart rötterna faktiskt är.

Amen.

Femtiofyra

Blev 54. Blev väckt med frukostbricka och sång av Maria. Fullspäckad praktikdag i kyrkan. Mängder av grattis. Känner stor tacksamhet för att jag får vara med. ❤️ För barnen jag kallar mina och livet som jag kallar mitt.

Tandläkartorsdag med rotfyllningsväder

Maria är i Karleby. Vilda också. Jag är ensam och jobbar 18 timmar om dygnet med kandidatuppsats, exegetisk läsning, essäförfattande och lite annat. Det är okej, men jag börjar känna mig en aning akademiskt mätt. Eller trött. Men den pigga universitetslektorn ber oss skriva ett kort manifest. Så jag gjorde det.

Jag vill fortsätta andas djupt. Försöka få en klar blick. Inte fastna i alla detaljer i bruset som skymmer sikten. Alla påhittade konflikter och polariserande sanningar. En känsla av sammanhang har vuxit sig starkare med åren. En omvändelse i en riktning där helheten blivit viktigare än delarna, den där Skapelsen.

Jag vill nog bara få fortsätta odla den där blicken som ser bortom den uppenbara, för att skymta det uppenbarade.

Tro.

Samtidigt är det lite utmanande att läsa en kurs där fördjupningen i genus-kritiska perspektiv och intersektionalitet liksom gör att ens förtroende för vetenskapen i sig påverkas. Så jag vill också hålla fast i tron på att kunskap i sig fortfarande är relevant. Att det inte är en lösning att gå ut i total relativism och ge upp. Kanske just för att summan av oss är just summan. Att allt hör ihop. Att allt är som det ska bli, även när det inte känns så.

Tvivel.

Skapelsen ger oss allt vi behöver, men inte allt vi begär. Det verkar naturvetare och teologer vara relativt överens om. Att människornas skapelse i ekonomin inte får plats i Guds skapelse utan svåra konsekvenser när atmosfären värms upp.

Vetande.

Men sedan finns ju andra discipliner, som liksom skapat andra normer och hegemonier. Som Gud vill uppenbara för oss. Så han blir människa och kommer till oss, går upp på berget igen för att säga oss något i Bergspredikan. Är han woke? Queer? Kommunist? Kapitalist? Kanske allt och ingenting.

Så håll blicken klar, tänker jag. Kontext, kontext, kontext, säger någon annan. Vi ingår alla i olika sammanhang. Men ytterst i samma enorma och allomfattande sammanhang. Tro och vetande och tvivel. Nästan som i en dialektisk rörelse. Eller treenighetens eviga procession.

Ett svårförståeligt manifest. Kanske något att tro på, när en slipper veta?

Junior meddelar utmaningar från Linköping. Vi pratar en stund. Ibland kommer saker i livet ikapp. När en blir vuxen och behöver ta hand om sig själv. Allt är som det ska bli. Idag har det regnat konstant i Örebro. Tandläkartorsdag. Rotfyllningsväder.

Amen.

28 + 20 = ?

Den här lille pojken växte upp och blev äldre. I 28 år och 20 år två människor kallat honom pappa. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Världens finaste mysterier som fyller mig med mening och kärlek. Jag önskar att den lilla pojken som fortfarande är jag kunde lära sig ännu mer av dem. De är den stora gåtan. Frågetecknet som aldrig kommer att rätas ut.

Fars dag

Skön söndag. Mässa och Fars dags-middag på Solliden där jag fick hålla i en liten andtaksfull stund med tal till papporna. Och kanske från papporna.  Tacksam för detta.

Hösten 2023

Grekiskan går. Det är oerhört kämpigt, men så här långt går det. Den uppsatsförberedande metodkursen är lättare. Ser fram emot att skriva första uppsatsen nästa höst. Ämnen börjar klarna. Mörkret lägger sig allt tidigare, jag har börjat frysa och världsläget är lika mörkt som kvällarna nu. Svårt att se något hopp om fred på lång sikt. Snarare tvärtom. Våldet efterfrågas av allt fler och vi brukar ju få det vi ber om ungefär.

Lilla barnets etablering i Linköping verkar fungera fint. Jag är lite orolig hela tiden, men det är väl som det ska. Stora barnet verkar må alla tiders i sin relation och sin kreativitet.

Vilda blir äldre. Hon är segare och tröttare. Men vi hänger i på dagarna tillsammans. Jag behöver henne.

Jag har dragit mig tillbaka från nästan hela mitt gamla liv. Åtminstone allt som var på ytan. Prestationen, hetsen och viljan att vara bäst. Världen är fortfarande befolkat av människor som gör sig funktionellt dumma lite för ofta för att uppnå kortsiktiga begär, men jag har lärt mig att leva med det. Jag håller mig på min kant, ägnar mig åt mina studier och det är en lång kvar att gå där. Samtidigt älskar jag att få vara i sammanhang där det som händer nu delas med andra människor. Som att få predika, vilket jag får göra på söndag igen. Om samhällsansvar. Har den del att säga om det. Men inte längre bara för att jag har ord. Nej, främst för att människor för länge, länge sedan redan har skrivit om det. Och jag får ta deras ord till oss här och nu, filtrerade genom min erfarenhet.

Den känns overkligt fortfarande. Men jag står uppsatt i kyrkans kalender. Fint och tacksamt.

 

Hur mycket kan hända en helg?

Flyttade lilla barnet till Linköping. Kände skuld hela helgen. För saker som hände. Val jag gjorde. Men glad för hennes skull. Plockade solrosor. Hängde med lillebror. Fick nyheter av storebror. Mötte fina vänner. Nya besked.

Jag är så tacksam för livet med Maria. Allt är som det ska bli.

Linköping

Hon kom in. Ella. I Linköping. Fem år på Psykologprogrammet väntar. Så nu går mycket av den vakna tiden åt att försöka hitta en bostad till henne. Hon är inte ensam om att leta.

Ett samtal till en student

9 juni 2023. Ella tar studenten. Jag skrev ett samtal. Vi satte oss på varsin stol och jag sade ungefär dessa ord. Vi såg varandra i ögonen.

“Pappa, nu blir inget någonsin som förr igen.”

De viktigaste orden vi får höra.
Den djupaste visdomen.
Kommer ofta från barnen. 

Som när en åttaåring på sin egen födelsedag sitter i en bil på Huddingevägen med sin pappa på väg till det stora sjukhuset för att för första gången få möta sin lillasyster.

Och inget blev som förr igen. Någonsin. Eller hur Hanna?

Men, allt är som det ska bli.
Det vill gärna bli bra.
Idag är vi här. 

Och det är som att hela jag håller på att upplösas av känslor.

Jag tror att vi visste nästan direkt, din mamma och jag.
Att du var något helt annat. Du visade tidigt en stark vilja, en lika stark energi och ett driv som under hela din barndom liksom satte dig i centrum. En bra plats för dig, tror jag.  Du hör hemma här och du kommer att uträtta många viktiga saker för många människor i centrum. Du kan skina och du kan låta ditt varma ljus lysa upp liv och rum som behöver ljus och värme.

När och var och hur? 

Det kommer att visa sig. Du har gått om tid. Allt är som det ska bli. 

Men, det betyder inte att stegen som lett dig hit har varit lätta, raka eller sköna. Du har kämpat. Vi har försökt gå bredvid dig. Vi har försökt smyga bakom, beredda att fånga upp dig. Vi har försökt att stå i vägen ibland. Vi kommer alltid att göra det. Din mamma, din syster och jag. Och jag tror att alla vi som är här idag är beredda att göra det.

För vägen är inte rak.  Den är skruvad som en psykopat, som Håkan skrivit. Du är aldrig ensam. Du behöver inte klara dig själv. För du är en av OSS. Inte för det du GÖR, men ALLTID för DET och DEN du ÄR.

Du är en av oss. En av oss som inte alltid visar hur det är, hur vi mår. Vi är några få som vet hur hårt du kämpat. Hur länge. Vi ska inte fastna i det, men det är ganska många år nu som den duktiga, pigga och öppna flickan du är utåt, haft en ganska tuff kamp på insidan. Du har fötts med ett snabbt huvud och en väldigt känslig själ. I en kropp som prövas av diabetes och annat. I en tid när mycket vänds upp och ned. 

Du kan lära dig vad du vill, när du vill. Men meningen och motivationen måste finnas där. Annars blir kampen för hård för dig.

Det där kommer vi aldrig att kunna sudda ut. Men, kom ihåg att du inte behöver klara dig själv. Marken och golven bär dig. Vi är med dig. Eller hur?

Istället för att kämpa MOT så kan vi kämpa MED varandra, tillsammans.

Det har hänt saker som jag önskar aldrig hade hänt. Det har funnits dagar när du tog på dig rollen av att vara min förälder, istället för tvärtom. Jag har gjort misstag som gjorde dig illa. För det kommer jag alltid att vara förtvivlad. 

Men, allt är ju som det ska bli. 

Jag tackar Gud för att du och din mamma har fått Michael i era liv. En varm, klok och kärleksfull människa som jag är övertygad över har påverkat och kommer att påverka dig. Som påverkar mig. Jag tackar samma Gud för Maria. Som jag vet älskar dig djupt och innerligt. Med ett hjärta som har plats för oss alla. Som bryr sig om oss alla på sitt unika sätt. Och din systers kloka flickvän My, som när vi gamlingar oroar oss över något i samtiden håller huvudet kallt och lugnar. Som klättrar på klippor, men också är en. En klippa alltså.

Jag tackar också för din mormor Aila. Hennes öppna famn har vaggat dig som liten, och finns där fortfarande. Glöm inte Bodträsk. Slarva inte bort henne, som jag gjorde. Jag vet att farmor Kriemhilde också alltid har plats för dig vid sitt köksbord. Hon älskar att lyssna på dig och har många kloka saker att säga, om du frågar om det. Din farfar, min pappa Per-Åke, rycker alltid ut när det krävs. Pålitlig som få. Också han har kloka saker att säga. Han är en också en känslig själ. Vi står här. Tre generationer av lärande, som inte alltid uttalas, men som lär oss något hela tiden. Lita på dem. Våga vara hos dem. Tro mig, det är ensamt att slarva bort de här människorna.

Här står också mina bröder och deras gäng. Jag vet att de finns där för dig. Din mammas fina vän Carina. Våra fantastiska vänner Ann-Charlotte och Janne. Som kom in i livet som en kärleksvåg och blev kvar. Genom både goda och svåra år.

Vi är alla TEAM ELLA. 

När andra sviker och marken gungar är vi med dig. Om du ber oss.

I en väldigt fin psalm, nummer 779, har Ylva Eggehorn skrivit:

“Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i oss
är större än all makt och ondska vill”

Den som tycker att Gud är ett svårt och stort litet ord kan ut det ordet mot LIVET.

Tilliten som livet har skapat i oss är större än all makt och ondska vill.

Livet vill dig inget illa, Ella. 

Du har redan varit med om saker jag önskar att du sluppit. Men, människor misslyckas. Ibland gör vi dåliga saker. Saker vi bär med oss gör saker med oss. Men låt aldrig skuld och skam bosätta sig i dig. Vi kan be om förlåtelse. Vi kan försonas. Vi läker och vi kan gå vidare. Tillsammans.

Var inte rädd för mörkret, för ljuset vilar där. Står det i en annan psalm. Ibland måste vi vara i mörkret. Men, var i ljuset. Livet är en dagfest, och vi behöver inte ens supa till för att förstå det.

Håkan säger det så här:

“Stig till toppen av världen där änglar leker
Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel
Din tid kommer, din tid kommer”

När jag var som allra sämst, långt inne i en dålig skog, vilsen och förvirrad, så skrev du de orden på en teckning du målade till mig. 

Kommer du ihåg vad du målade? En ängel.

Du är en ängel, Ella. Vår ängel. Du lever. Du gör oss bättre och mer levande. Men också oroliga och rädda ibland. Det finns saker du MÅSTE ta itu med. Förutsättningarna för just ditt liv som du måste jobba MED, eftersom du inte kan jobba MOT dem.

Vi kommer att finnas här. Men det finns saker som du ÄR inom dig, som vi inte kan ta ansvar för. Som bara du kan ta ansvar för. Snälla, gör det. Lev så friskt du bara kan. För världen behöver dig. Du har ett uppdrag. Vi behöver dig. Var rädd om synen. Var rädd om njurarna.

Lev, men överlev också.

Den där tilliten som livet givit oss. Jag vet att jag utmanade den. Om och om igen. Till sist på det allra sämsta sättet. Pappan som var så långt borta att du satt i en cirkel när vi skulle börja i förskoleklass i Örebro och berättade för din lärare, dina nya klasskamrater och alla andra mammor och pappor i rummet att din pappa jobbade på Facebook.

Jag är här nu. Alltid här. När du behöver mig. Jag har inte lyckats lämna Facebook än, men vem vet? Jag försvinner in i skogen ibland. Men du kommer alltid att hitta mig. Du vet var jag är.

Det sägs ibland att pappan och mamman har olika roller. Jag har alltid känt ett band mellan dig och din mamma som jag aldrig kan få. Kanske är mammas roll att visa dig livet, kärleken, tilliten och allt som behövs för tryggheten. Pappas roll sägs ibland vara att visa barnet världen. Att klippa navelsträng, om och om igen.Jag har alltid tyckt att det var hemskt. Jag tänker att du kanske aldrig behövt det. Att jag visar dig vägen, alltså. Det har i alla fall många gånger varit tvärtom. Du visar oss världen.

Under det sista året på gymnasiet har du och dina vänner i UF-företaget Samvetesfika visat att ni förstått något om världen. Något viktigt. Om något trasigt. Om tillsammansskap och godhet. För många av oss som gått före er på den här vägen vi kallar livet kan det vara klokt att blicka bakåt ibland. Och se vad de som kommer efter kan visa. Det har du visat.

För hundra år sedan gav den libanesiske poeten och författaren Khalil Gibran ut boken Profeten. I den håller en ovanligt vis person vansinnigt vackra tal för ett folk han ska lämna. Bland annat säger han något viktigt om barn. Som jag tror att du kommer att förstå.

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
För deras själar bor i morgondagens hus,
som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem,
men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka
och dröjer inte hos den dag som har flytt.

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer dig med sin makt för att
Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger,
älskar Han också bågen, som är stadig.

Du är inte min. Du är din egen. Flyg Ella. Kom hem när du måste. När du vill. När du behöver oss. Vi är bågar när vi måste. Men fångar upp dig när du måste fångas. För all del, vi lär fortsätta att vara måltavlor också.

Och ja, du har rätt att fira nu. Det är storartat det du gjort. Du är bäst. Dina betyg är helt ofattbart bra. Gläds! Festa! Andas ut! Men kom ihåg att vara rädd om dig. Mitt hamsterhjärta slår snabbt för dig. Och som sagt, det är genom att vara som du är bäst, inte alltid genom att göra eller prestera.

Jag ska sluta snart. Kanske får vi anledning att prata med varandra så här igen någon gång? Men när det är student och examen brukar det avslutas med några råd. Här kommer några. 

Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser… för hur utbränd du kan bli.

Det där råden lånar jag från Svend Brinkmann, professor i psykologi vid Köpenhamns universitet. 

Joakim Berg i Kent skrev några andra som vi behöver mötas i nu.

“Under träden vid Eden
Mot Isolas kust
Shangri la
Xanadu
Avalon

Klockor av guld för lång trogen tjänst
Hos paradiset dot com
Allt står still här
Vi är ett vakuum
Den goda viljans absoluta nollpunkt
Och allt står still här (du är allt jag vill ha)
Där inget händer (du är allt jag vill vara)”

Nu SKA jag sluta. Här kommer sammanfattningen i några frågor.

  • Vill du vara med människor som vill dig väl – som du vill väl?
  • Kan du vara rädd OM människor istället för FÖR?
  • Vill du hjälpa andra?
  • Kan du be om hjälp?
  • Vågar du lyssna minst lika mycket som du pratar?
  • Vågar du sjunga, dansa? 
  • Fortsätter du att vara snäll?
  • Vågar du lyssna lite mer?
  • Kan du lämna allt och alla som kommer till dig i bättre skick när du lämnar dem vidare?
  • Kan du vara en människa det går att lita på?
  • Vågar du lita på andra?
  • Kommer du ihåg att lita på oss i TEAM ELLA?

Fundera på de frågorna ibland.
Då kommer allt att fortsätta att vara som det ska bli.
Var inte rädd.
Du är en av oss.
Jag älskar dig.