9 juni 2023. Ella tar studenten. Jag skrev ett samtal. Vi satte oss på varsin stol och jag sade ungefär dessa ord. Vi såg varandra i ögonen.
“Pappa, nu blir inget någonsin som förr igen.”
De viktigaste orden vi får höra.
Den djupaste visdomen.
Kommer ofta från barnen.
Som när en åttaåring på sin egen födelsedag sitter i en bil på Huddingevägen med sin pappa på väg till det stora sjukhuset för att för första gången få möta sin lillasyster.
Och inget blev som förr igen. Någonsin. Eller hur Hanna?
Men, allt är som det ska bli.
Det vill gärna bli bra.
Idag är vi här.
Och det är som att hela jag håller på att upplösas av känslor.
Jag tror att vi visste nästan direkt, din mamma och jag.
Att du var något helt annat. Du visade tidigt en stark vilja, en lika stark energi och ett driv som under hela din barndom liksom satte dig i centrum. En bra plats för dig, tror jag. Du hör hemma här och du kommer att uträtta många viktiga saker för många människor i centrum. Du kan skina och du kan låta ditt varma ljus lysa upp liv och rum som behöver ljus och värme.
När och var och hur?
Det kommer att visa sig. Du har gått om tid. Allt är som det ska bli.
Men, det betyder inte att stegen som lett dig hit har varit lätta, raka eller sköna. Du har kämpat. Vi har försökt gå bredvid dig. Vi har försökt smyga bakom, beredda att fånga upp dig. Vi har försökt att stå i vägen ibland. Vi kommer alltid att göra det. Din mamma, din syster och jag. Och jag tror att alla vi som är här idag är beredda att göra det.
För vägen är inte rak. Den är skruvad som en psykopat, som Håkan skrivit. Du är aldrig ensam. Du behöver inte klara dig själv. För du är en av OSS. Inte för det du GÖR, men ALLTID för DET och DEN du ÄR.
Du är en av oss. En av oss som inte alltid visar hur det är, hur vi mår. Vi är några få som vet hur hårt du kämpat. Hur länge. Vi ska inte fastna i det, men det är ganska många år nu som den duktiga, pigga och öppna flickan du är utåt, haft en ganska tuff kamp på insidan. Du har fötts med ett snabbt huvud och en väldigt känslig själ. I en kropp som prövas av diabetes och annat. I en tid när mycket vänds upp och ned.
Du kan lära dig vad du vill, när du vill. Men meningen och motivationen måste finnas där. Annars blir kampen för hård för dig.
Det där kommer vi aldrig att kunna sudda ut. Men, kom ihåg att du inte behöver klara dig själv. Marken och golven bär dig. Vi är med dig. Eller hur?
Istället för att kämpa MOT så kan vi kämpa MED varandra, tillsammans.
Det har hänt saker som jag önskar aldrig hade hänt. Det har funnits dagar när du tog på dig rollen av att vara min förälder, istället för tvärtom. Jag har gjort misstag som gjorde dig illa. För det kommer jag alltid att vara förtvivlad.
Men, allt är ju som det ska bli.
Jag tackar Gud för att du och din mamma har fått Michael i era liv. En varm, klok och kärleksfull människa som jag är övertygad över har påverkat och kommer att påverka dig. Som påverkar mig. Jag tackar samma Gud för Maria. Som jag vet älskar dig djupt och innerligt. Med ett hjärta som har plats för oss alla. Som bryr sig om oss alla på sitt unika sätt. Och din systers kloka flickvän My, som när vi gamlingar oroar oss över något i samtiden håller huvudet kallt och lugnar. Som klättrar på klippor, men också är en. En klippa alltså.
Jag tackar också för din mormor Aila. Hennes öppna famn har vaggat dig som liten, och finns där fortfarande. Glöm inte Bodträsk. Slarva inte bort henne, som jag gjorde. Jag vet att farmor Kriemhilde också alltid har plats för dig vid sitt köksbord. Hon älskar att lyssna på dig och har många kloka saker att säga, om du frågar om det. Din farfar, min pappa Per-Åke, rycker alltid ut när det krävs. Pålitlig som få. Också han har kloka saker att säga. Han är en också en känslig själ. Vi står här. Tre generationer av lärande, som inte alltid uttalas, men som lär oss något hela tiden. Lita på dem. Våga vara hos dem. Tro mig, det är ensamt att slarva bort de här människorna.
Här står också mina bröder och deras gäng. Jag vet att de finns där för dig. Din mammas fina vän Carina. Våra fantastiska vänner Ann-Charlotte och Janne. Som kom in i livet som en kärleksvåg och blev kvar. Genom både goda och svåra år.
Vi är alla TEAM ELLA.
När andra sviker och marken gungar är vi med dig. Om du ber oss.
I en väldigt fin psalm, nummer 779, har Ylva Eggehorn skrivit:
“Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i oss
är större än all makt och ondska vill”
Den som tycker att Gud är ett svårt och stort litet ord kan ut det ordet mot LIVET.
Tilliten som livet har skapat i oss är större än all makt och ondska vill.
Livet vill dig inget illa, Ella.
Du har redan varit med om saker jag önskar att du sluppit. Men, människor misslyckas. Ibland gör vi dåliga saker. Saker vi bär med oss gör saker med oss. Men låt aldrig skuld och skam bosätta sig i dig. Vi kan be om förlåtelse. Vi kan försonas. Vi läker och vi kan gå vidare. Tillsammans.
Var inte rädd för mörkret, för ljuset vilar där. Står det i en annan psalm. Ibland måste vi vara i mörkret. Men, var i ljuset. Livet är en dagfest, och vi behöver inte ens supa till för att förstå det.
Håkan säger det så här:
“Stig till toppen av världen där änglar leker
Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel
Din tid kommer, din tid kommer”
När jag var som allra sämst, långt inne i en dålig skog, vilsen och förvirrad, så skrev du de orden på en teckning du målade till mig.
Kommer du ihåg vad du målade? En ängel.
Du är en ängel, Ella. Vår ängel. Du lever. Du gör oss bättre och mer levande. Men också oroliga och rädda ibland. Det finns saker du MÅSTE ta itu med. Förutsättningarna för just ditt liv som du måste jobba MED, eftersom du inte kan jobba MOT dem.
Vi kommer att finnas här. Men det finns saker som du ÄR inom dig, som vi inte kan ta ansvar för. Som bara du kan ta ansvar för. Snälla, gör det. Lev så friskt du bara kan. För världen behöver dig. Du har ett uppdrag. Vi behöver dig. Var rädd om synen. Var rädd om njurarna.
Lev, men överlev också.
Den där tilliten som livet givit oss. Jag vet att jag utmanade den. Om och om igen. Till sist på det allra sämsta sättet. Pappan som var så långt borta att du satt i en cirkel när vi skulle börja i förskoleklass i Örebro och berättade för din lärare, dina nya klasskamrater och alla andra mammor och pappor i rummet att din pappa jobbade på Facebook.
Jag är här nu. Alltid här. När du behöver mig. Jag har inte lyckats lämna Facebook än, men vem vet? Jag försvinner in i skogen ibland. Men du kommer alltid att hitta mig. Du vet var jag är.
Det sägs ibland att pappan och mamman har olika roller. Jag har alltid känt ett band mellan dig och din mamma som jag aldrig kan få. Kanske är mammas roll att visa dig livet, kärleken, tilliten och allt som behövs för tryggheten. Pappas roll sägs ibland vara att visa barnet världen. Att klippa navelsträng, om och om igen.Jag har alltid tyckt att det var hemskt. Jag tänker att du kanske aldrig behövt det. Att jag visar dig vägen, alltså. Det har i alla fall många gånger varit tvärtom. Du visar oss världen.
Under det sista året på gymnasiet har du och dina vänner i UF-företaget Samvetesfika visat att ni förstått något om världen. Något viktigt. Om något trasigt. Om tillsammansskap och godhet. För många av oss som gått före er på den här vägen vi kallar livet kan det vara klokt att blicka bakåt ibland. Och se vad de som kommer efter kan visa. Det har du visat.
För hundra år sedan gav den libanesiske poeten och författaren Khalil Gibran ut boken Profeten. I den håller en ovanligt vis person vansinnigt vackra tal för ett folk han ska lämna. Bland annat säger han något viktigt om barn. Som jag tror att du kommer att förstå.
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
För deras själar bor i morgondagens hus,
som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem,
men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka
och dröjer inte hos den dag som har flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer dig med sin makt för att
Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger,
älskar Han också bågen, som är stadig.
Du är inte min. Du är din egen. Flyg Ella. Kom hem när du måste. När du vill. När du behöver oss. Vi är bågar när vi måste. Men fångar upp dig när du måste fångas. För all del, vi lär fortsätta att vara måltavlor också.
Och ja, du har rätt att fira nu. Det är storartat det du gjort. Du är bäst. Dina betyg är helt ofattbart bra. Gläds! Festa! Andas ut! Men kom ihåg att vara rädd om dig. Mitt hamsterhjärta slår snabbt för dig. Och som sagt, det är genom att vara som du är bäst, inte alltid genom att göra eller prestera.
Jag ska sluta snart. Kanske får vi anledning att prata med varandra så här igen någon gång? Men när det är student och examen brukar det avslutas med några råd. Här kommer några.
Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser… för hur utbränd du kan bli.
Det där råden lånar jag från Svend Brinkmann, professor i psykologi vid Köpenhamns universitet.
Joakim Berg i Kent skrev några andra som vi behöver mötas i nu.
“Under träden vid Eden
Mot Isolas kust
Shangri la
Xanadu
Avalon
Klockor av guld för lång trogen tjänst
Hos paradiset dot com
Allt står still här
Vi är ett vakuum
Den goda viljans absoluta nollpunkt
Och allt står still här (du är allt jag vill ha)
Där inget händer (du är allt jag vill vara)”
Nu SKA jag sluta. Här kommer sammanfattningen i några frågor.
- Vill du vara med människor som vill dig väl – som du vill väl?
- Kan du vara rädd OM människor istället för FÖR?
- Vill du hjälpa andra?
- Kan du be om hjälp?
- Vågar du lyssna minst lika mycket som du pratar?
- Vågar du sjunga, dansa?
- Fortsätter du att vara snäll?
- Vågar du lyssna lite mer?
- Kan du lämna allt och alla som kommer till dig i bättre skick när du lämnar dem vidare?
- Kan du vara en människa det går att lita på?
- Vågar du lita på andra?
- Kommer du ihåg att lita på oss i TEAM ELLA?
Fundera på de frågorna ibland.
Då kommer allt att fortsätta att vara som det ska bli.
Var inte rädd.
Du är en av oss.
Jag älskar dig.
