Kategori: Allt möjligt

Jag har sågat ned och delat upp ett plommonträd. Med motorsåg.

Jag är ju dålig på det där med klassiskt manliga grejer. Ohändig, opraktisk, mesig och dessutom med gles skäggväxt. Men nu har jag lärt mig backa med släp! Känns ganska bra.

Har kommit in bit in i deklarerandet. Camillas blev klar på fem minuter. Inlämnad elektroniskt. Utan några som helst problem. När det gäller mitt åbäke har vi läst på, kollat att alla uppgifter stämmer etcetera. Men det är en jämrans massa olika småbeslut som ska tas om avskrivning och sånt och eftersom jag är värdelös på den typen av ekonomiska ställningstaganden behöver jag hitta mig en revisor på lång sikt.
För mig är nämligen ekvationen ganska enkel: Intäkt minus utgifter likamed vinst som ska beskattas. Jag vill inte krånga till det mer än så. Även om jag kan tjäna några kronor på det.
Det tyder på att min kapitalistiska ådra måste tas fram. Om jag ska driva företag i större utrsträckning nån gång.

Nu går det inte att skjuta upp längre. Först in med lite nikontin i systemet, sen räkningar och deklarationen. Varför alltid på en söndag?

Födelsedagstankarna är här igen. Trettiosex. Fortfarande mycket kvar att upptäcka. Grunden känns bättre än på länge. Rötterna här i södra Stockholm börjar gräva sig djupare. Barnen växer och mår bra trots diabetes, infektioner, förkylningar och annat. De gör mig stolt varje dag. Camilla och jag har fortfarande mycket att upptäcka och ge varann. Och ta av varann. Arbetet som löntagare och egen känns riktigt behagligt. Många dörrar är öppna och valen känns positiva.
Men bäst av allt, jag börjar känna mig själv allt bättre. Den dagen det är dags för mig att kila vidare kanske jag vet vem jag är, och då om någon dag är det väl dags att ta nästa steg. Livet är inte så dumt, mitt i den goda konspirationen. Jag vill inte byta med någon.
Leve mig: Hurra! Hurra! Hurra!
Så här tänkte jag vid trettiofem, och vid trettiofyra.

Tre trista saker som följde med mig in i sömnen mellan torsdag och fredag. Degerfors förlorade premiären i superettan mot Örgryte, det kom snö från himlen när jag gick och lade mig och Hanna började visa tecken på magsjuka.

Just hemkommen med Ella. Vi har läst om valpen Morris och kaninen Kalle och nu ligger vi och myser i ett solvarmt vardagsrum. Skönt på alla sätt, men mina ben fortsätter ha en egen agenda. De är inte trötta när jag är det. De senaste veckorna har jag haft problem med att sova eftersom jag trots trötthet inte kan komma till ro på grund av att benen hela tiden vill någon annanstans. De brukar vilja det när det är varmt. Om det beror på att de är rastlösa eller om det är mina lemmars sätt att försöka berätta för mig att de vill röra på sig mer vet jag inte.
Men jag har förstått att mina ben inte vill ligga ned. De vill någon annanstans, oklart vart.

Camilla och jag var för första gången i våra liv på kalas hos Frälsningsarmén. I en av kårernas samlingslokaler på Södermannagatan hade min vän och kollega Lollo fyrtioårs-mottagning. Trevligt på alla vis. Träffade en del gamla och nuvarande kollegor, åt gott och fick höra Tommie Sewón sjunga den där fantastiska låten om sin syster.

Hanna leker med en kompis. Camilla tittar på Days of our lives och jag har just avslutat en skivrecension som publiceras imorgon. Om en stund, eller rättare sagt nu, ska vi skjutsa barnen till min mamma där de ska vara ett par timmar medan Camilla och jag går på fyrtioårsuppvaktning av min tidigare kollega Lollo. En av världens allra finaste människor.
Det är bara det att Ella sover djupt. Så kanske förskjuts schemat en aning.