Haverist

Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.

Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.

Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.

Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.

Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.

I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.

Därför behöver vi hjälp.

Knuff åt sidan


Jag är en medelåldersman. Ändå kan små och lite större saker knuffa mig åt sidan, sänka självkänslan/självförtroendet på nolltid och göra mig rädd och osäker. Nu hände något sådant. Men, jag har åtminstone klippt mig. Så nu kan jag vara trött och grå i kortare frisyr.

Allt hänger ihop och rädda människor fattar dåliga beslut

Det går liksom inte att blunda längre. Förbereder vi oss för konflikt, då får vi konflikt. Förbereder vi oss för glädje och lugn, då får vi glädje och lugn. Konflikter gör oss människor rädda. Rädda för att förlora något. Rädda för våld. Rädda för att tappa ansiktet.
Det är så enkelt att konstatera.
Ändå verkar det vara omöjligt att göra.
Min värld krymper. I samma takt som jag drar mig undan konflikterna. Men det finns konflikter jag inte kan dra mig undan. De tar all min energi. Min vakna tid och till och med den tid jag borde sova. Det är värdelöst. Men, jag trodde jag försökte förbereda mig för lugnet. För det harmoniska. För meningen, lyckan och glädjen.
Det vara bara det där med något som skulle lösas först. Just det, konflikten. Det känns som att den aldrig försvinner. Aldrig blir löst.

Ett par dåliga beslut


Valde ett senare tåg. Eftersom jag behövde gå på ett möte. Missar nu konserten jag sett fram emot hela våren eftersom loket på tåget jag åker med gick sönder.
HELVETE!
Jag vet att jag alltid ska boka med ordentliga marginaler eftersom det inte går att vara helt säker på att komma fram i tid. Jag brukar göra det. Nu gjorde jag inte det. Så sjukt trött på att ha normaliserat dålig driftssäkerhet och förutsägbarhet. Så trött på att fatta dåliga beslut. Så sjukt och inihelvete trött på att ha nollkontroll på mitt eget liv.
Tågresorna kan dra åt helvete. Pendlandet funkar inte för mig.

2018 verkar handla om avveckling

Fattar beslutet. Det är dags att avveckla aktiebolaget. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. De pengar som finns där måste användas för att reglera en skatteskuld. Som beror på en felräkning hos mina arbetsgivare.
Jag har tjänat för mycket pengar och ingen av dem har betalat in den statliga skatten eftersom ingen av dem på egen hand kommit upp i det belopp som gör att de betalar den. Alltså måste jag göra det i efterhand. Rimligt.
2018 handlar om avveckling. Jag stänger dörrar. Drar mig tillbaka. Försöker fokusera. Frågan är bara vilket rum jag hamnar i till slut?

Ryggskott

Det gick tre och ett halvt år den här gången. Mellan ryggskotten. Nio på en tiogradig smärtskala. Mina ben känns diffusa. Jag har så ont att jag vill dö. Eller döda något. Som min rygg. Ändå tar jag mig igenom fem timmars examination på universitetet. Och förbereder nio timmars möten imorgon.
Skjut mig. Jag är dum i hela huvudet.

På andra sidan


På andra sidan. Där väntar Tyskland. Hamnstaden, kanalen och mamma. Det har nog aldrig känts mer som hemma. Det är hit jag valt att fly när kärleken och framtiden gått sönder. Jag tror inte att jag flyr bort, jag flyr…. hem.

Klockan dog nästan


När jag sitter med hjärtklappning på en brygga i Köpenhamn och tårarna bara rinner och rinner, då kommer min klocka med det här äppelkäcka rådet. Nu var det jäkligt nära att jag kastade ut den i en hamnbassäng. När till och med tekniken hånar en.

Hej då Sverige – jag vill göra slut


Sverige, jag vill göra slut med dig. Vår dysfunktionella och destruktiva relation fungerar inte längre. Du gör mig illa. Du vill inte ha mig och mina känslor. Du står inte ut med mitt högkänsliga läge och tycker mest att jag är jobbig. Du vill hantera mig och göra mig till något du ha nytta och glädje av, men eftersom jag är jag och du är du så går det inte så bra för oss. Trots att vi försökt i mer än 46 år nu.
Så om det nu är så att det blivit så jobbigt för dig att leva med mig. Om vi nu kommit fram till en punkt där du börjar ta avstånd från mig för att du inte orkar. Svara gärna på den här frågan Sverige: Varför ska jag stanna kvar hos dig?
Du vill att jag ska äta, sova, jobba och dö. Gärna med ett härligt leende på läpparna. Gärna hejande på dig, full i acceptans av att du gör massor av saker som håller på att ta dig och de som behöver dig i jättekonstiga riktningar. Du kränger, Sverige. Många drar och sliter i dig och du kämpar så hårt för att vara alla andra till lags. Du har skapat regler och system som du inte är beredd att avvika ifrån, även när de gör dig, mig och andra människor illa. Kompromisser som inte är ärliga, snarare nån slags absurda och tvingande överenskommelser ingen riktigt vill ha.
Regler ska följas. Förutsägbarhet är viktigt. Känslor betyder inget.
Jag måste åka ifrån dig nu, Sverige. Igen. Behöver andas. Ett möte med en människa jag trodde förändrade allt förstörde mig. Jag bryter ihop nu och det finns väldigt små möjligheter för mig att hitta ro, lugn, tillit och en känsla av att du verkligen vill att jag ska komma tillbaka. Att din famn också har plats för mig.
Biljetten i min hand är enkel. Jag vill aldrig komma tillbaka.
Nu lär det inte bli så, eftersom du har människor som behöver mig kvar hos dig. Två flickor som fortfarande är kvar. Jag önskar att jag kunde hämta dem och börja om någon annanstans. Det kan jag nog inte. Så jag är rädd för att jag måste komma tillbaka till dig. Och vår trasiga relation lär på något sätt fortsätta. Nu på en ganska obehaglig distans. Inte för att du lär märka det, dina försvarsmurar är ju ganska kompakta och helt immuna mot mina känslor. Så du lär inte ens märka att jag kommer tillbaka. Du har ju aldrig varit intresserad av hur jag mår egentligen. För dom få gånger du sett djupt in i mig, då har du blivit så rädd för att behöva hantera ännu en människa, för att bara möta mig. Spåren av mig i dig är obefintliga.
Jag är inte viktig för dig, Sverige. Passar inte in i den overklighet du skapat. Du vill inte ha mig och gör mig illa. Så varför fortsätta?

På en patetisk flykt

Jag står inte ut med känslorna. Står inte med tanken på att vara kvar i Örebro och trampa runt i samma fotspår. Att hela tiden konfronteras med den helt vidriga känslan av att stå bredvid och titta på mitt livs stora kärlek, och samtidigt veta att den är enkelriktad.
Jag försöker att ta mig hem till min mamma. För att få gå sönder utan att behöva tänka på konsekvenserna. Känslorna river och sliter i mig. Jag har flytt med en vrede som är starkare än något jag känt tidigare. Samtidigt är jag mindre än någonsin, ledsen och väldigt rädd.
Jag sitter på fingrarna för att inte skriva saker jag inte borde skriva. Men, det finns ord som måste ut. Så nu kommer det att komma några inlägg som kanske inte är så smickrande för mig. Det är ju iofs den här bloggen fylld av till brädden, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Men nån slags disclaimer är detta. Jag är mitt i ett sammanbrott. Det jag skriver nu är tänkt för mig själv. För att jag inte bara ska lägga mig ned och ge upp.