Publicerat

Extinction Rebellion Örebro

I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.

Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.

”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”

Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.

Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.

Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.

Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.

”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”

Publicerat

Valen, livet och konsekvenserna

Det har gått många år sedan den där molniga eftermiddagen på Tylösand. Stora barnet tog bilden på lilla barnet. Jag går där i bakgrunden. Som jag liksom alltid gör. Hon bär den röda Holstein Kiel-hoodien. En fåfäng gåva från mig. Ett klubbmärke från ett halvmediokert fotbollslag från hemstaden jag aldrig bott i och aldrig heller kommer att bo i.

Det är 2019 nu. Tåget går. Repet dras.

Livet har tagit mig till ett beslut. Som jag inte förstår hur jag ska kunna ta. Och det gör mig tröttare än någonsin.

Det är för många saker som sker samtidigt och min hjärna hinner inte med. Inte hjärtat heller. Valen är för många. Konsekvenserna är enorma. Trots att vi behöver varandra vill hon inte bo med mig. Av helt fel anledningar. Hon kan förstås inte ha fel, men jag kan det. Så här står jag mitt i ett val.

Tre år efter det som jag trodde var det värsta valet. Nu kommer ett nytt. Som får mig att tvivla på allt. Att jag gjort rätt i det förflutna. Att jag kan göra rätt i framtiden. Att jag min känsla fortfarande finns och fungerar. Jag vet inte något längre. Så känns det. All de övertygelse jag haft är som bortblåst. Därför att de val jag gjort fått konsekvenser som är helt galna. Hon vill vara med mig. Jag behöver henne och hon behöver mig. Ändå blir det inte så.

Jag vet hur det kommer att sluta.
Ungefär som på bilden.
En bit bort
Är jag.

Publicerat

Måndag och november

Ont i bröstet. Mår illa. Är trött. Har precis inlett en leveransperiod som kommer att vara hetsig de kommande två veckorna. Avslutade precis ett långt telefonsamtal med Camilla om Ella. Som fick remiss till BUP på grund av depression. En remiss som BUP avslog med hänvisning till pågående kuratorssamtal.

Livet. Går i vågor. Hela tiden. Nu måste jag bita ihop och fokusera igen. Men jag har sån jäkla träningsvärk i käkarna.

Publicerat

Tillsammans

Vi möts på en trottoar. Jag frågar hur det är. Hon gråter. Jag håller om henne. Länge. Hon skakar. Jag säger att allt ska bli bra. Om och om igen. Vi går in. Pratar länge med kuratorn. Om vad de pratat om på egen hand. Men, samtalet präglas av de där tårarna. Av det akuta läget. Hon säger att hon vill ha antidepressiva. Tårarna rinner ned för kinderna. Vi försöker hitta en väg framåt. Jag försöker, med brusten röst, få henne att förstå att det bara är tillsammans vi kommer att klara av detta. Att hon inte kan göra det ensam. Att det inte är något fel på henne. Att hon inte kan göra mig illa. Att vi måste förstå hur vi hör ihop och att det är så vi kommer att ta oss framåt. Det är så mycket som är så sorgligt och så trasigt.

Hon är mitt barn.

Jag och hennes mamma finns där. Men något gör att vi inte når varandra. Jag vet hur hon har det. Jag har varit där själv. Hela livet. I det mörkret. Ensam. Med alla känslorna. Hon har blivit en mästare i att möta mig. Att säga det jag behöver höra. Men, hon säger inte det hon behöver säga. För sin egen skull. Hon är fjorton år. Utan självkänsla. Rädd för framtiden och nutiden. Med ett diabetesmonster som äter på henne hela tiden. I en verklighet som förändrats totalt sedan vår familj slutade att finnas.

Jag är hennes pappa.

Det här livet med trasiga barn. Med fulla agendor. Hot och hets och kamp och kramp. Det funkar inte för henne. Det funkar inte för mig. Men, det funkar inte att vi försöker hitta lösningarna inom oss själva längre. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver ta hjälp av andra. Vi måste känna att vi hör ihop. Skratten som försvunnit måste komma tillbaka. Vi behöver känna att vi älskar. Att vi är älskade. Att vi behövs och att det bästa inte har hänt än. Alla de där orden jag använder faller liksom platt på marken. Nu står vi här. Mitt i mörkret. I en värld som tas över av diktatorer. I en värld som snart är förstörd. Omgivna av människor som vill ha mer, mer och mer.

Vi måste vara tillsammans.

Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?
Varför går det i arv?

Jag vet inte. Men nu måste vi ändra på något. Eller allt.

Publicerat

Haverist

Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.

Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.

Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.

Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.

Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.

I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.

Därför behöver vi hjälp.

Publicerat

Knuff åt sidan


Jag är en medelåldersman. Ändå kan små och lite större saker knuffa mig åt sidan, sänka självkänslan/självförtroendet på nolltid och göra mig rädd och osäker. Nu hände något sådant. Men, jag har åtminstone klippt mig. Så nu kan jag vara trött och grå i kortare frisyr.

Publicerat

Allt hänger ihop och rädda människor fattar dåliga beslut

Det går liksom inte att blunda längre. Förbereder vi oss för konflikt, då får vi konflikt. Förbereder vi oss för glädje och lugn, då får vi glädje och lugn. Konflikter gör oss människor rädda. Rädda för att förlora något. Rädda för våld. Rädda för att tappa ansiktet.
Det är så enkelt att konstatera.
Ändå verkar det vara omöjligt att göra.
Min värld krymper. I samma takt som jag drar mig undan konflikterna. Men det finns konflikter jag inte kan dra mig undan. De tar all min energi. Min vakna tid och till och med den tid jag borde sova. Det är värdelöst. Men, jag trodde jag försökte förbereda mig för lugnet. För det harmoniska. För meningen, lyckan och glädjen.
Det vara bara det där med något som skulle lösas först. Just det, konflikten. Det känns som att den aldrig försvinner. Aldrig blir löst.

Publicerat

Ett par dåliga beslut


Valde ett senare tåg. Eftersom jag behövde gå på ett möte. Missar nu konserten jag sett fram emot hela våren eftersom loket på tåget jag åker med gick sönder.
HELVETE!
Jag vet att jag alltid ska boka med ordentliga marginaler eftersom det inte går att vara helt säker på att komma fram i tid. Jag brukar göra det. Nu gjorde jag inte det. Så sjukt trött på att ha normaliserat dålig driftssäkerhet och förutsägbarhet. Så trött på att fatta dåliga beslut. Så sjukt och inihelvete trött på att ha nollkontroll på mitt eget liv.
Tågresorna kan dra åt helvete. Pendlandet funkar inte för mig.