Sakerna jag egentligen ville säga till pappa (men som bryter mot talartiden)

Det var en ganska så plågsamt process att komma fram till talet jag ville hålla på minnesstunden för min pappa. För det finns så mycket jag känner att jag måste säga, nu när det är sista gången jag kommer att säga de sakerna på det här sättet. Men formen för ett tal, och människor förväntan på det har i kombination med vår samtids höghastighetskultur gjort att långa tal inte längre fungerar. Så det får bli i skriven text som det jag faktiskt ville säga får ta plats.

Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa och Kriemhilde Welander mamma. Det är ungefär det jag vet om mig själv just nu… för resten är upp och ned just nu, sedan pappa blev sjuk i mitten av juli. Min fina pappa, som alltid varit så frisk och pigg. Hur kunde det bli så här?

Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Jag var där när hans sista andetag togs. För mig är det uppenbart och uppenbarat att det som hände då inte går att förstå med världsliga och rationella tankar. I det sista andetaget lämnade ALLT som var pappa hans kropp. Livet som var Per-Åke Welander lämnade kroppen som burit det, men det livet har knappast blivit ett slutgiltigt ingenting. Nej, för mig är pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än likgiltig. Att allt är upp och nedvänt nu känns mer som en nära-livet-upplevelse än en nära-döden-upplevelse. Alltså är det här en text om liv. Kanske något av en predikan. Den får ta den plats den behöver.

Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. Och som han är värd den vilan. Spåren efter honom tar slut ungefär här, men vi kan följa dem bakåt och fortsätta att själva gå framåt. Riktningen är nog ganska tydlig och jag tror det är ett sätt att förstå antika ord om att livet besegrar döden. Håll kursen!

Pappa och familjen på Solliden, augusti 2024.

När pappa fyllde åttio så samlade han stora delar av sin familj på Svenska kyrkans kursgård Solliden strax norr om Örebro. Där slöts cirklar, där skapades möjligheter till försoning. Där såddes nya frön. Allt tack vare pappa. Som öppnade dörrar som behövde öppnas. Jag måste tacka pappas livskamrat, Ann-Marie, för att det blev så. För hennes kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Hon var med och öppnade dörrarna. Och nu har vi fått nya rum att dela, vi som fortfarande andas och är. Där kan vi bära känslor tillsammans, men också skratta ibland åt minnen vi har.

Pappa har berättat om den lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som han läste högt ur varje dag där hemma. Jag väljer nu texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:

Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas

Det finns så mycket pappa i de där fina raderna. För Ann-Maries skull måste jag också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här är de två sista verserna översatta till svenska:

Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt lång

Nu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen

Jag ser och känner Ann-Maries sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Vi är tillsammans i sorgen.

Jag höll ett tal till pappa där på Solliden, när han fyllde åttio. Där det viktigaste var ungefär det här. Jag bad min bröder Perra, Magnus och Bror. att ställa sig upp. Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. På minnesstunden stod vi där igen. Sedan bad jag vår systers dotter Laura att ställa sig upp, eftersom hon nu tagit sin systerplats i syskonskaran och därmed fått ett gäng medelåldersbröder. Hon är nu välkommen in i den stabilt ostabila samlingen kallad syskonen Welander. Sedan bad jag våra barn – Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia och Freya – att ställa sig upp. Inte heller de skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, deras farfar, som nu faktiskt till kunde kalla sig farfarsfar. Till Elicia, Selma och ett alldeles nytt litet liv, lilla Leah.

Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Ansvaret som ligger på oss är stort. För nu är det vi som ska:

  • Lära våra medtrafikanter hur man kör bil – på affekterade sätt – inte minst yrkesförarna
  • Servera chokladpudding på rätt sätt, alltså med vaniljsås
  • Ordvitsa och pappaskämta på pappas speciella sätt
  • Hålla våra tal på vers och rim (något som jag redan misslyckats med)
  • Finnas där för varandra och andra… som han gjorde (på de sätt som kanske bara han kunde)

Jag borde kanske sluta här. Men sedan den 22 augusti i år så tänker jag varje dag, minst en gång: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Så jag måste fortsätta en stund till, för det tror jag att pappa vill. (Fler rim blir det inte, men jag kanske kan lära mig.)

Tidigt åttiotal i villaförorten.

På Solliden berättade jag för pappa om hur fint det var att minnas hans matlagning. Och de stunder när det bara var han och jag, i den gula R5:n eller den gröna Volvokombin, på väg till fotbollsträning eller match. Jag försökte sätta ord på att omsorgen han lade ned på sina kluriga julklappsrim faktiskt nådde hela vägen fram. Jag ville förklara hur varm jag blir av minnena av stunder när vi tittade på gamla smalfilmer eller diabilder på projektor. Eller på Tipsextra, när pappa somnade till den sövande engelska fotbollen. När jag satt kvar, nära pappa.

Jag försökte också säga något om utflykter och guidningar och hur hans sätt att vara pappa påverkat mina sätt att vara pappa. För jag råkar ju ha gjort många av de där sakerna själv, typ alla. Men det är inte bara genom mig som min pappa möter mina barn. Det gjorde han så bra själv. På sitt eget sätt. Nära, men med stor respekt och ovilja att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller. Men några av oss blir rädda för att störa, eftersom vi är rädda för att bli avvisade. Det finns ofta en orsak till det.

Där på Solliden behövde jag också säga något om några avgörande stunder i livet när pappa såg mig och kom och hämtade mig. Precis som han gjorde där utanför Solliden när jag smet ut och tog en cigarett för att hämta mig från känslostormen efter det där talet. Han sade några ord som lappade ihop saker som varit trasiga i mig sedan vårt uppbrott i mina tonår. Pappa hämtade mig. Drog mig nära sig. Höll om mig. Jag som varit så långt borta, så länge. Jag klarade mig själv, höll mig på min kant, ville inte störa och inte bli störd men… pappa kom och hämtade mig ändå när det behövdes. För när jag hade svåra år så kom han till mig, trots att jag inte hade kommit till honom under hans svåra år. Jag tror att det var något han lärde sig och det är något jag tror att jag lär mig.

Den sista gången vi fick några timmar på tu man hand var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära.

Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista sång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Och fram till den stunden när de kommer för att hämta mig, så kommer jag, varenda dag jag får leva… att sakna. Men nu är det min tur att vara den där pappan fullt ut. Och jag lovar att – varje dag – försöka att fortsätta att se världen på samma sätt som mannen som genom en liten smalfilmskamera gjorde vad han kunde för att bevara det han såg. Vid den där festhelgen förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Det gör också de timmar av samtal som min bror Magnus har spelat in med pappa. Som jag snart kommer att våga lyssna på.

Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Det är en bild jag tror att pappa skulle gilla också. Det finns tid till försoning, sade pappa till mig för snart två år sedan. Jag vet att han såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen och ämbetet är också pappa med och bär.

Under våra sista samtal på IVA påminde pappa mig om något väldigt viktigt. Genom den tacksamhet han kände för att få ha räddat liv, och tacksamheten han kände för att ha fått leva sitt liv. Han ville verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu jag – med stora skuldkänslor – förstår att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Idag förstår jag att det var först när jag var tillräckligt gammal och vis, som vi kunde mötas fullt ut.

Författaren och illustratören Charlie Mackesy har skrivit en bok om pappa och mig. Jag tror att det kan handla om många av oss, kanske alla. I boken är det oftast fina bilder på en pojke, en mullvad, en räv och en häst. Pojken är ensam, vilse och full av stora frågor i en liten kropp. Han möter en mullvad som mest av allt är sugen på tårta, men dom tittar på världen tillsammans. De möter räven som är en aning tyst och misstänksam, stukad av livet, ute i kylan. Hästen är störst av dom alla, men också den snällaste. Precis som vi, så är dom olika. På en av de första sidorna frågar mullvaden pojken: ”Vad ska du bli när du blir stor?” ”Snäll”, svarar pojken och frågar i sin tur mullvaden vad framgång är. ”Att älska” svarar mullvaden. ”Ibland känner jag mig ensam”, säger pojken senare i boken. ”Jag också”, svarar mullvaden då, och lägger till ”men vi älskar dig och den kärleken kommer alltid att leda dig hem”. ”Jag tror att alla bara försöker komma hem”.

När pappa hämtade mig den senaste gången så berättade han att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Men nu när vi var så många som samlades för pappas begravning så tänker jag att kärleken hittade pappa. Vi är nog många som på olika sätt varit både mullvadar, rävar och hästar i pappas liv. Om du tycker att ord som Gud, tro, hopp, nåd och tillit är lite för stora för att närma sig, då rekommenderar jag den här boken. Den kanske handlar om dig också?

Gud tar hand om pappa nu. Jag känner att Gud finns i andetagen som blåses in i mig och ger mig liv. Pappa är med mig i den fördjupade blicken som klarnat i mina ögon. Jag hoppas var och en av er ska få känna något liknande.

Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gjorde hans liv så mycket rikare. Livet kan besegra döden. Om vi tror på det. Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.

Pappa, jag vet att du går med mig.
Jag har alltid vetat det.
Och det gör mitt liv så mycket bättre.
Jag är tacksam för att jag får upptäcka dig i mig.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget,
eftersom vi alltid hör samman.
Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än.
Jag har några saker kvar att uträtta först.
Jag har några människor att hämta när de behöver mig
och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer.
För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var, men på mitt sätt ska jag ta hand om allt som du lärt mig.

Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans.
Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags.
Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.

Livet utan hund

NEJ.
NEJ.
NEJ.

Jag står inte ut med att komma hem utan att hon är här. Jag står inte ut med att veta att hon aldrig kommer att vara det igen. Tårar, tårar, tårar.  Bara titta på detta som Ella skickade.

Eller detta från Värmland för ett par år sedan:

Eller detta från Sommarro. Och Vildas perspektiv.

Men Hanna och jag tog en promenad i Fransiscuslunden på lunchen. Där hittade vi en gravplats till Vilda som vi fick ta i anspråk. Hon förtjänar att lämna spår efter sig. Vi behöver en plats att få gå till.

Ängeln har lämnat rummet

Himlen var oskyldigt blå när ängeln lämnade rummet för att för evigt få rulla sig runt och runt och runt på Guds gröna ängar. Strax före lunch idag så blåste sig livet ur min älskade medvandrare Vilda. Knappt märkbart. Tolv år och sju månader vandrade hon vid min sida. Inte så sällan stillastående, som för att hejda mig. För att få mig att stanna upp och se något annat. Tiden vi fick tillsammans har varit helt livsavgörande. Hon hämtade mig och drog mig åt ett annat håll i livet. Jag predikade om henne tidigare i år. Då fälldes det en och annan tår i kyrkbänkarna.

”Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela. Hennes vandring närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt. Men fortfarande är ingen ivrigare än hon när det gäller att rulla runt på en gräsmatta. Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. Varit med på min vandring ut ur öknen… på väg hemåt. Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.”

För några veckor sedan var hon med när mina bröder och jag tillsammans med Ann-Marie började gå igenom och sortera pappas saker. Vilda gick runt och letade efter pappa. Nu tror jag att hon hittat honom. Det blir inte en begravning nästa helg, det blir två.

Sorgen är för stor idag och mina små ord räcker inte alls till. Men jag låg och höll om henne när hon somnade. Och tackade för allt hon gav mig. Hon var aldrig min och jag kommer alltid att vara hennes. En dag så kommer hon och möter mig igen. När det är min tur.

Tack älskade ängel för att du kom till mig. Tack för allt du gav mig. Tack för att du öppnade mina ögon och mina sinnen. Tack Vilda, Delawares Venice. Ingen kommer någonsin att vara som du.

* 2 februari 2013
† 30 september 2025

I overkligheten

Nu har det gått en vecka sedan min pappas vandring på jorden tog slut. Den här nära livet-upplevelsen mitt i verkligheten är något av det overkligaste jag upplevt. Idag är minnesordet över pappa publicerat i lokaltidningen. Imorgon publiceras dödsannonsen. Förberedelser inför begravningen pågår.

I overkligheten.

Min pappa lever inte längre på jorden

Det här blir ett långt inlägg. Jag skickade nyss in följande minnesord till lokaltidningen:

Till minne av Per-Åke Welander

81 år gammal har läkaren Per-Åke Welander, Kumla, gått bort efter en kort tids sjukdom. Minnesorden kommer från sönerna Per-Michael, Fredrik, Magnus och Bror.

Många känner vår pappa som läkare. Sedan början av 1970-talet har han tjänstgjort på sjukhuset i Örebro, i företagshälsovård och under många år med egen praktik i Kumla och Hällabrottet. Vi har hört många fina berättelser från människor som mött pappa som kollegor eller patienter. Hans engagemang i privatläkarföreningen har inte gått spårlöst förbi.

Många känner vår pappa genom olika engagemang. Bland annat i Rotary, Kumla revysällskap och inte minst Kumla Akvarieklubb, en fin gemenskap med samtal, bad och vattenpolo som varit avgörande för pappa. Hans hjärta slog för Kumla där han levde i mer än 40 år. För pappa har humanism och gemenskap i lokalsamhället varit viktigt. Han har ivrigt vurmat för Nyckelfonden som delar ut pengar till medicinsk forskning i Örebro län.

Vi hoppas att många känner vår pappa som varm, pålitlig och handfast. Han ville inte störa men var alltid redo att hjälpa till. Hans sätt att bemöta människor får vi många berättelser om nu. Pappa var frisk och pigg med många åsikter och god aptit på äventyr. Alltid med inställningen att vårda relationer med människor hela livet. Läkar-rallyn, kyrkor i hela Sverige, kulinariska resor och olika upptäcktsfärder har han upplevt. Han levde aktivt. Inte minst på golfbanan tillsammans med livskamraten Ann-Marie, som bidrog till ett mer hållbart tempo i pappas liv, präglat av kärlek, värme och nyfikenhet. Som reskamrater upptäckte Ann-Marie och pappa nya vägar i livet. Pappa satt gärna bakom ratten, för han var en passionerad bilförare.

Vid sin 80-årsdag samlade pappa sin familj på Solliden utanför Örebro för en helgs gemenskap. Många bilder togs på den stora skara barn, barnbarn och barnbarnsbarn som inte skulle finnas utan honom. Pappas saknad och sorg efter dottern Maria som avled 2015 var alltid närvarande, men glädjen över återseendet med Marias dotter Laura, pappas dotterdotter, var stor när de fick mötas igen precis i slutet av pappas liv. Han slöt många cirklar.

Pappa har lämnat många i stor sorg och saknad efter en kort och chockartad sjukdomstid. Men också med stor tacksamhet. Vi vill å familjens vägnar tacka alla som gjort pappas liv så innehållsrikt. Personalen på IVA i Karlskoga kommer vi aldrig att glömma. Pappa ville leva för oss och med oss, nu lever han vidare i oss. Vi vet att han var tacksam för det liv han fick.


Drygt tjugo minuter efter midnatt fredag 22 augusti 2025 lämnade det sista andetaget min pappa. En kort tids sjukdom slutade med att han precis överlevde sin åttioförsta födelsedag. Det är oerhört omtumlande och svårt att förstå. Min friska och pigga pappa finns inte längre. Nu planerar vi för begravning och allt annat som följer med den här delen av livet. Tillsammans med mina bröder, pappas livskamrat Ann-Marie och pappas dotterdotter Laura har jag levt i en kris de senaste veckorna. Under den krisen skrev jag en ofiltrerad dagbok när jag var hemma från sjukhuset. Jag publicerar den i sin helhet här:


9 augusti, klockan 01.40

Jag tror att min pappa ligger för döden. Jag vill inte tro det, men jag tror det. Beskedet kom mitt på dagen. I ett SMS jag tog emot när Maria och jag gick på Louisiana och titta på sommarens utställningar.

Dagen har präglats av känslor och bilkörning. Panik och fokus.

Vi kom fram till sjukhuset 22:30. Samtidigt som min bror Magnus som rest från Gotland. Mötte min pappa som en helt ny person. Tärd, åldrad och andnödd. Det viktigaste för stunden sades. Några av de där sakerna jag aldrig velat fråga…. frågade jag. Några av sakerna han inte sagt tidigare sade han nu. Så nu vet jag hur vissa saker kan lösas.

Nu är klockan snart två. Vi har sagt god natt till varandra. Men hur ska vi kunna sova, när jag tror att min pappa ligger för döden? Hans hand var så kall när jag höll i den, jag vill göra honom varm.

Jag är så tacksam för livet. För barnen som kallar mig pappa och för Maria som står och håller i mig just nu. Allt är som det ska bli. Men just nu är det jobbigt.

Amen.

8 augusti, klockan 18:50

Pappa ändrade sig. Valde att låta sig läggas i respirator. Snabb försämring under natten. Telefonen ringer strax efter klockan sju. Vi samlas på IVA och får en kort stund tillsammans innan han sövs. Vi vacklar. Marken är inte så stadig som den brukar. Bröderna och Ann-Marie  står tillsammans. Laura är på väg från Finland.

Pappa har placerats i en ficka i tiden. Att se honom ligga där, så långt bort men ändå greppbar, gör ont. Men samtidigt gläds jag åt att han ser avslappnad ut. Nu kämpar han inte ensam. Nu kämpar en maskin med honom.

I en annan ficka i tiden lever vi andra just nu. Försöker förstå, försöker att nå. Håller ihop och pratar. Jag försöker berätta för mina barn. De finns med, men lite längre bort just nu. IVA är ingen lek. Om ett litet tag går vi dit igen. Då med Laura. Han kommer att sova.

Allt är som det ska bli. Men nu gör det ont i huvudet. I magen. Och i hjärtat. Jag ber för min pappa. Jag ber för oss alla. För alla som lider.

Amen.

9 augusti, klockan 17:20

Jag har fått prata med min pappa! Jag pratade på, han lyssnade, nickade och grät. Behandlingen fungerar även om läget fortfarande är kritiskt. Han har flyttats till IVA i Karlskoga, en mindre avdelning. Ännu sjukare människor behövde platserna i Örebro. När vi kom fram och träffade honom var han inte lika nedsövd som igår. Han reagerade på våra röster och närvaro. Efter ett långt samtal med läkare så väcktes han upp en aning ur narkosen och vi fick möjlighet att prata.

Att se hans kropp liksom spritta till när han förstod att Laura var här – det var något av det finaste jag sett. Och att hon som inte visste om hon skulle hinna fram i tid…. hon hann fram i tid och får nu prata med sin morfar… så kan livet också funka.

Hoppet finns kvar. Men läget är skört. Tacksamheten över dagens kontakt är enorm. Livet går vidare. Just nu en timme i taget. Men marken bär oss. Vattnet går fortfarande att dricka. Människorna som arbetar på IVA är änglar. Superproffs, men också änglar. Oavsett om de vet det eller inte. Livets tråd är skör och min pappa balanserar på den. Men jag tror att han känner att han inte är ensam. Allt är som det ska bli.

Amen.

10 augusti, klockan 22.10

Mitt i alla kast mellan hopp och förtvivlan så fick vi en mellandag. Där samtalen fördjupades och till och med glädjen fick plats i mellanrummen.

11 augusti, klockan 11.03

Min storebror meddelar: De kommer att extubera pappa strax innan lunch.

Det är förstås väldigt, väldigt goda nyheter. Men jag är rädd. Maskiner och IVA-personal skapar någon slags trygghet. Ber och tackar. Andas in.

11 augusti, klockan 22:21

Det gör ont att se pappa ha det så jobbigt. Han ber mig om saker. Ger mig instruktioner. Jag bekräftar. Vi fick en lång stund tillsammans idag. Han hann säga mycket. Jag tror att jag förstår det han försökte säga.

12 augusti, klockan 10:11

Laura, Bror och Ann-Marie har åkt till sjukhuset. Magnus och jag åker senare. Hinner ta en promenad med Vilda och vinka av Ella som ska tillbaka till Linköping. Maria skjutsar. Tack Gud för Maria. Som bäddar in oss just nu. Som ger oss värme och stabilitet när vi inte är på sjukhuset. Natten har varit bra får jag meddelande om. Pappa har sagt att ”det är okej” och det är hoppfulla ord.

Tänder ljus i Nikolai tillsammans med Ella. Hanna jobbar. Min vän Per skickar en sång med en text som får mig att vilja lyssna på musik igen. Det har varit tyst de senaste dagarna. Allt fortsätter att vara som det ska bli. Men i den här fickan i tiden så känns det samtidigt lika oklart som glasklart vad det innebär. För min lilla varelse är det snurrigt.

Amen.

13 augusti, klockan 10.29

Igår var det en bra dag. Fortsatta samtal. Fortsatta steg framåt. Den djupa omedelbara oron får backa. Ljus kommer in. På så många sätt. Ella skjutsades tillbaka till Linköping av Maria. Laura flög hem till Finland. Pappa fick sitta upp igen. Det är så många människor som gör så mycket för honom och oss just nu.

Det är som det ska bli. Nu ska jag försöka ta en längre promenad med Vilda innan jag hämtar upp Magnus och åker tillbaka till sjukhuset.

13 augusti, klockan 23:36

Två längre samtal med pappa idag. Om allt och inget. Det är nog inte innehållet i samtalen som är viktiga i sig, utan samtalen. Pappa frågar, jag svarar och tillsammans rör vi oss i det här mellanrummet i tiden. Minnen blandas med tankar om framtiden. Jag håller i hans hand. Ibland kramar han om min hand, ibland kramar jag om hans.

Läget är fortsatt skört. Men han får tillbaka lite mer kraft och får prova att stå, sitta och har gått från sondmatning till flytande föda. Just nu existerar bara det som händer här och nu. Och för det som hänt idag är jag djupt tacksam. Allt är som det ska bli. Förutom den lilla spricka som uppstod mellan Maria och mig i morse. Så nu när jag ska släcka och sova känner mig lite ensam och dum. Det är jättedumt att reagera med ilska på den som tar hand om en.

Fina samtal med Hanna, Ella, My och mamma idag också. Kanske är vi alla just nu i någon slags nära livet-upplevelse?

—-

14 augusti, klockan 11:50

Det kommer ett nytt positivt SMS från Karlskoga. Som samtidigt väcker oro hos pappa. Det börjar att planeras för flytt från IVA till annan avdelning. Väcker tankar och känslor. Jag kan inte ens föreställa mig hans.

14 augusti, klockan 19:18

Pappa kommer att klara sig. Och jag måste tatuera det finaste han någonsin sagt: Jag vill leva.

Nu planeras det för flytt till annan klinik. Tacksamheten är stor. Pappa hade fått en liten låt som då och då dök upp i hans minne: Fred Åkerströms ”Åkare Lundgrens begravning”. Exakt vad vi ska göra med den informationen är i dagsläget lite oklart. Men något blir det. I framtiden.

15 augusti,, klockan 09:53

Tillbaka i anhörigrummet i Karlskoga. Vändning under natten. Pappa är nedsövd i respirator igen. Väntan. Bön. Förvirring. Tacksamhet för de dagar som gick. För samtalen. Skratten. Livslusten som kom tillbaka i hans ögon.

15 augusti, klockan 14:35

Det är så uppenbart att frågan om liv och död ligger utanför det vi kan påverka. Coldplays låt ”Daddy” gör något för mig just nu. Skriver en egen text till låten.

Pappa, var är du nu?
Pappa, kom hem till mig
Pappa, var är du nu?
Jag har något jag vill säga dig

Jag vet att det gör ont ibland
Men jag behöver dig nu

Pappa om du hör mig
Pappa snälla hör mig

Jag saknar dig
Jag behöver dig

Pappa det är ok, ok, jag är ok

Pappa, var är du nu?
Pappa, varför gick vi vilse?
Hur har du det nu?

Pappa, ibland tänkte du som jag
Pappa snart är det din födelsedag

Jag saknar dig
Jag behöver dig

Pappa det är ok, ok, jag är ok

Jag saknar dig
Jag behöver dig
Jag älskar dig

Snälla kom hem till mig
Till mig
Till mig

Så jag får säga att jag alltid älskar dig

16 augusti, klockan 11:48

Pappa, jag sprang för första gången på fyra år. Det var jobbigt, men skönt. Dags att ta tag i saker.

16 augusti, klockan 19:28

Vi pendlar mellan hopp och hopplöshet. Det är så förbaskat läskigt att lungorna inte blir bättre. Pappa som varit så frisk och stark. Vad är det för något som förstör hans lungor?

17 augusti, klockan 23:14

Kroppen är stämd i moll. Det mesta är något slags töcken. Bröderna är samlade igen. Laura får svårt att hinna. Ann-Marie är med oss. Det verkar som att vi måste släppa taget. Ett svårt besked mitt på dagen. Gick till OP. Gick i mässa. Träffade viktiga människor.

Ber än en gång: Gud, ta hand om min pappa.
Amen.

18 augusti, klockan 09:25

Ann-Marie. Perra. Magnus. Bror. Jag.

Vi sitter i anhörigrummet. Orden är slut. Vi vet inte. Jag har fått pappas anteckningar i vita arkivet. De ligger i min väska nu.

18 augusti, klockan 20:41

Kasten går hit och dit. Hoppet lever. Men läget är allvarligt. Ber för pappa. Respiratorn gör jobbet. Läkarna ger inte upp.

Allt är som det ska bli. Men just nu orkar jag inte hoppas utan  låter tron bära. Tron på just det där. Att allt är som det ska bli.

20 augusti, klockan 09:40

Det blev en mellandag igår. Personalen på IVA uppmanade oss att hålla oss borta en dag. För att hämta andan lite. Jag hann med ett par möten och samtal. Jag hatar mig själv lite för att skriva det, men ändå…. det var befriande att prata med människor om helt andra saker. Om jobb och sånt. Den gamla klyschan att livet går vidare har nog sin sanning den också. Nu på morgonen har jag varit hos min frisör. Magen har havererat i både mig och Vilda just nu. Vi är påfallande ofta synkade i sånt.

De har förberett oss på att det kan behöva göras en trakeostomi på pappa. Idag eller imorgon. Det känns som att vi närmar oss det tillståndet han själv ville undvika från början genom att vägra intensivvård. Det beslut han ändrade när det blev skarpt läge för tio dagar sedan. Då han svarade att han ville leva.

Allt är som det ska bli och det är rimligt att magar havererar.

21 augusti, 12:30

Idag är det pappas födelsedag. Vi har med en tårta som det står ”Per-Åke, 81 år” på. Han kan inte äta den. Vi har inte lust. Men vi hoppas att personalen på IVA har det.

22 augusti, klockan 03:10

Pappa fick fylla 81 år. Drygt 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.

Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.

22 augusti, klockan 20:17

Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Kikar på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Nu måste jag ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu. Och är slutar dagboken från IVA-tiden. Allt är som det ska bli.


Vi kommer att hålla begravningsgudstjänst för pappa fredag 10 oktober klockan 11 i Kumla kyrka. Prästen Kent Karlson och jag kommer att förrätta begravningen. Pappas goda vän Fredrik Pettersson är begravningsentreprenör. Information kommer att finnas på minnessidan över pappa hos Fonus.


Några låtar som går runt just nu:

Bill Fay ”Thank you lord”
Coldplay ”Daddy”
Coldplay ”Let somebody go”
Coldplay ”We pray”
Laleh ”Minnet av ett hav”
Dillon Chase ”Death is a door”
Propaganda ”It’s complicated”
Arja Saijonmaa ”Jag vill tacka livet”
Fred Åkerström ”Åkare Lundgrens begravning”


Min pappa finns inte längre på jorden. Men det finns två flickor som kallar mig pappa. Och mina fötter är fortfarande på jorden. Även om pojken i mig är förtvivlad och saknar sin pappa. Jag är djupt tacksam för de människor som hört av sig. För de som kramat om mig. Allt är nytt. Allt är upp och ned. Men, allt är som det ska bli.

Min pappa är fri nu. Pojken i mig kommer aldrig någonsin att komma över saknaden över honom. Gud tar hand om pappa nu. Gud tar också hand om oss andra. Men vi får också tro att vi kan ta hand om varandra. Det visade min pappa.

Det liv vi har

Igår kväll. 25 grader varmt på slätten. Vindstilla. Vackert och lugnt. Bytte detta idag och åkte oplanerat tillbaka till Örebro pga av det som kallas att ”livet kom emellan” kom just emellan. Ibland behöver en vara på helt andra platser av helt andra anledningar helt enkelt. Ödmjuk och tacksam inför det liv vi har. Det kommer inte att vara för evigt, så just nu är varje andetag som en liten bön.

Den bönen går också ut till alla som av olika anledningar inte mår bra. Till den som ligger och kämpar med lunginflammation på infektionsavdelning. Till den som försöker hitta en trygg plats för natten i krigets landskap. Till den som söker och längtar. Till den som är rädd. Till den som inte kan sova i värmen.

Var inte rädd. Det bästa har inte hänt än. Allt är som det ska bli.

Sjuka människor i en sjuk samtid

Lyssnar på ett avsnitt Signum-podden där John Sjögren samtalar med Johan Bengtsson som är forskare och ST-läkare i psykiatri. Samtalet påminner mig om filosofen Byung-Chul Han och dennes essä-böcker; Trötthetssamhället, Palliativsamhället, Eros agoni, I svärmen och den smått fantastiska Capitalism and the death drive. Kristofer Ahlström reflekterar i DN. Samtalet påminner mig också om Hartmut Rosas tankar om acceleration och resonans.

Så länge som vi ser varje människas psykosociala reaktioner på en sjuk samtidskultur som en individuell skada eller defekt…så kommer vi att fortsätta vandra mot samhällskollaps och undergång. Det är jag fullständigt övertygad om. Så länge som vi försöker förklara rimliga reaktioner på en skadlig samtid med biologiska markörer eller barndomstrauman och därigenom lägga hela ansvaret för helheten på varje enskild individ….så kommer vi fortsätta att hitta nya sätt att tjäna pengar på droger, terapier, självhjälpsböcker och annat, men vi lär inte hitta sätt att få flera människor att må bättre. Historiskt så fanns det en kollektiv medvetenhet i högre grad. Det vittnar inte minst religionerna om. Sorgen drabbade inte bara EN enskild individ, utan kunde bäras tillsammans. Arbetslöshet och utanförskap var inte den enskildes fel, utan påverkade alla. En människas beslut kopplades tydligare till konsekvenser för flera. Och så vidare.

Det handlar inte om att förminska människor upplevda problem. Tvärtom. Det handlar om att hitta klokare sätt att ta hand om dessa problem. Vi är ganska långt ifrån det just nu. Vi lever i en tid där vi använder vår fria vilja på sätt som gör oss sjuka på många sätt. Men, en annan värld är möjlig.

Helig vrede och morgonbön

11 februari, 2025
Morgonbön
Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Uppsala

I dagens upplaga av lokaltidningen hemma hos mig i Örebro har etthundra personer fått svara på frågor om det fruktansvärda som hände på Risbergska skolan för snart en vecka sedan. Etthundra röster. De allra flesta som får uttala sig ser ut som jag. Men de allra flesta av de som mördades ser inte ut som jag. Och plötsligt blir det så tydligt. Vad de tusentals som studerar vid Risbergska kanske gör när de försöker skaffa sig meriter för att få bli en av de hundra rösterna. De där som sörjer i kyrkor och heliga rum dit ingen guidat kungligheter eller statsråd som fått visa sitt deltagande i veckan. De som istället som kom till kyrkan jag kallar min, den stora stolta kyrkan som varit stadens centrumpunkt i 750 år. De hundra rösternas kyrka, men inte de tio mördade rösternas.

Det systematiska åsidosättandet mitt samhälle, och mitt Örebro, bygger på blir utdraget i ljuset och helig vrede bubblar i mig.

Eftersom jag förväntas läsa Psaltaren 37 på morgonen så går jag till de orden. De lugnar mig.

Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
De torkar snabbt som gräset
och vissnar bort som grönskan.
Förtrösta på Herren och gör det goda,
så får du bo i ditt land och leva trygg.
Ha din glädje i Herren,
han ger dig allt vad ditt hjärta begär.
Lägg ditt liv i Herrens hand.
Lita på honom, han kommer att handla.
Han skall låta din rätt lysa som gryningsljuset,
din rättvisa sak som middagssolen.
Var stilla inför Herren, vänta på honom.
Reta dig inte på den som har framgång,
den som når sina onda syften.

Vi ber:

Gud, liksom psalmisten så kommer vi till dig i tacksamhet för dina verk.

Vi ber också om hjälp.
Att du hjälper oss att beröra varandra.
Även de på andra sidan av våra påhittade gränser.
De på andra sidan motorvägen som vi gjort osynliga så länge.
Ta oss i anspråk och gör oss till en hoppfull motståndsrörelse
mot hopplös ensamhet, mot splittring och polarisering.
För livets skull. För kärlekens skull.

Ge oss klara och milda blickar
och mod att hjälpa de av oss som gått vilse,
så att vi alla kan rikta oss till det goda.
Öppna våra ögon så att vi ser dem som
lever sina liv i ensamhet, mitt ibland oss.
Öppna våra hjärtan för dom andra.

Gud, rör vid alla människors hjärtan så att vi kan vandra tillsammans på vägen hem. Befria oss från vanföreställningen att vi var och en, på egen hand, ska kunna bära det… som vi måste bära tillsammans.

Och…
Hjälp människorna i Örebro att ta ansvar för barnen som förlorat sina föräldrar. För mammorna och papporna som förlorat sina barn.

Bevara Aziza. Salim. Elsa. Bassam. Ali och Qamar i ditt ljus. Bevara också de kvinnor vi inte känner till namn ännu. Medmänniskorna som föll offer för halv-automatisk eldgivning med expanderande ammunition. Hjälp oss att aldrig åsidosätta och glömma dem igen. Hjälp oss att vara också deras medmänniskor.

Hjälp oss att höra ALLA medmänniskors röster när vi håller tyst minut senare idag. Så att vi inte står i vägen för din kärlek.

I Jesu namn.
Amen.

Att hålla samman

Att hålla samman. När det verkar som att krafterna som drar isär är starkare än någonsin. Kanske är det vårt viktigaste sätt att vara tillsammans just nu. Hålla samman. Ingen människa är utanför den gemenskap vi delar. Alla är ömsesidigt beroende av varandra.

Tvivel, stress och lite panik

Måndag. Regn. Tvivel. Det är svårt nu. Min hjärna är inte tillräckligt logisk, rationell, matematisk och grammatisk. Jag blir förtvivlad och förbannad på dödgrävarpedagogiken och kraven. Att jag måste vara en maskin för att känslomässigt närma mig mystiken. Gråten är nära. Egot slåss för att upprätthålla någon slags gammal bekant självkänsla.

Jag har en enorm respekt för de som lyckats bli präster. Jag tvivlar just nu hårt på att jag någonsin kommer att bli en. Men, jag ger inte upp. Jag släpper egot och de gamla sätten att bygga den där självkänslan på luft. Jag ska försöka andas och ta mig vidare. Men först en promenad i ösregnet med hunden.