Blogg

Predikan 24 juni 2023: Midsommardagen

Tema: Skapelsen
Almby kyrka

Bibeltexterna idag vittnar om Guds skapelse. De uttrycker människans förundran och tacksamhet inför skapelsen. Så här i midsommartid gör Skapelsen stora avtryck i oss.

Människans avtryck i Skapelsen ser ut på olika sätt.

Häromdagen läste jag i lokaltidningen att det slagits världsrekord på Örebro flygplats. Engagerade människor lyckades få en extrem sportbil att accelerera från stillastående till 400 km/h och tillbaka till stillastående – på 28,81 sekunder. 

Förunderligt.

Det väcker nästan lite åksjuka. Jag läste också att vi just nu tillfälligt passerat 1,5 graders global uppvärmning (pga av väderfenomenet som kallas El Nino). Det väcker också en lätt känsla av åksjuka. 

Det går fort nu på flera sätt.

Samtidigt – på åkrarna runt Örebro flygplats växer säden som ska bli mjölet som ska bli brödet som ska mätta oss. Säden växer för att den skapats för att växa, för att sträcka sig mot ljuset, och genom sina rötter omvandla näringen som vattnet för med sig i sitt kretslopp genom jorden.

Växterna verkar inte behöva motivation eller bekräftelse. De bara växer. 

I dagens evangelium får vi ta del av brödundret. Jesus mättar 5000 människor med fem bröd och två fiskar. När resterna samlas ihop blir tolv korgar fyllda.

Förunderligt. Trons mysterium är stort.

Och stort är också kretsloppets mysterium. Vi har kartlagt det i detalj och kan förklara HUR det händer, men inte VARFÖR det händer. Den frågan ställer oss inför Skapelsens mysterium. 

I Skapelsens mysterium möter Gud våra grundläggande behov, men inte alla våra fåfänga begär.

Evangelietexten säger oss kanske något om skillnaden mellan behov och just begär. Jesus försöker dra sig undan med lärjungarna för att de ska få lite återhämtning och fördjupning, vilket de behöver. Men folket begär mer. Följer efter dem. Vill höra mer. Ha mer. Mer. Hur svarar Jesus? Med brödundret. I medlidande. Han undervisar, han tackar, han ber och mättar. Stillar ett begär genom att möta ett behov.

Jesus kunde mätta människorna genom bön och tacksägelse. Men känns det inte som att många människor har svårt att känna sig mätta eller nöjda i vår tid? Finns det inte alltid mer att begära? Snabbare, mer, bättre? 

Människan har steg för steg hittat bättre och effektivare metoder för att förstå HUR saker hänger ihop i Skapelsen. Men, den stora frågan VARFÖR verkar på många sätt ha ersatts med en annan fråga:

Hur kan vi utnyttja detta mysterium? 

Nästan alla djur som lever på land är idag boskap, husdjur, underhållning eller ett liv vi ska göra en produkt av. Det gäller både däggdjur och fåglar. De vilda djuren är en spillra, en väldigt liten och väldigt hotad minoritet.

Men inte lejonet från Juda som beskrivs i Första Mosebok. Inte Gud.

Det saknas inte tecken på konflikt. Våra begär kan väcka lejonet som Gud också är. Och visst morrar lejonet? I vetenskapliga rapporter om stigande temperaturer och stigande hav. Eller kanske är det så att lejonet faktiskt ryter? Lyssnar vi?

Om vi förklarar krig mot Skapelsen är vi förlorade, för då förklarar vi krig mot Gud. Gud satte människan att förvalta Skapelsen, men var vårt uppdrag att göra själva livet till en råvara? 

Det finns en fin berättelse om giraffen och paraplyakacian. Paraplyakacian är ett träd som bär löv som giraffen behöver äta för att växa. Men om giraffen betar av ett helt träd kan inte trädet växa. Hur har naturen löst detta? Jo, trädet känner av när giraffen börjar beta. Då sprider den ett ämne som smakar illa och doftar illa. Då flyttar sig giraffen till nästa träd. Som också börjar producera ämnet. Men den kemiska processen i trädet tar en liten stund, så giraffen hinner äta lite.

Konsekvensen blir att giraffen kan äta sig mätt genom att äta en lagom mängd blad på varje träd. Och träden kan fortsätta att växa. Det är naturens eget brödunder. I Skapelsen finns det så att det räcker för att livets behov ska tillfredsställas.

Förunderligt.

Men, vad är giraffen eller trädet värda för oss? Kanske inget, innan vi gjort produkter av dem säger ekonomin. 

Men, det är inte det enda svaret. För giraffen visar vägen.

I Skapelsen finns vägvisare överallt. Ser vi dem? Guds rike INOM OSS är buret och omfamnat av Guds rike i Skapelsen som OMGER OSS. Gud stillar både själslig och kroppslig hunger. När vi, liksom lärjungarna i evangelietexten tvivlar och ser problem… då mättar Jesus genom tacka och be.

Vi KAN vända oss till Gud med våra behov i tillit och tro. Vi KAN anpassa oss till Skapelsen.

Guds kärlek strömmar genom Skapelsen, och vill göra det genom oss också.

Om vi lyssnar uppmärksamt kanske vi uppfattar att den vänliga grönskan här utanför kyrkan sjunger till oss i vackra stämmor: Människa gläd dig.

Jag tror att Gud vill att den där grönskan ska betyda något för oss. 

Han spänner sin regnbåge mellan molnen och säger: Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden. Alla varelser. Jag kommer inte att överge er.

Håller vi det förbundet?  

Vi kan vara Skapelsens tjänare, istället för att tro att Skapelsen ska tjäna oss. Vi är Guds skapade medskapare och det finns nog för alla.

Den vänliga grönskans rika dräkt omsluter oss. Vi behöver inte uppfinna en jättesnabb bil. Vi behöver inte åka jättefort. Vi behöver inte ens åka jättelångt. Vi BEHÖVER inte allt vi BEGÄR. Allt vi behöver finns runtom oss. Det har alltid gjort det. Vi kan nöja oss med det om vi låter den vänliga grönskan betyda något för oss.

Vi kan fortfarande, som människorna vid sjön, vara en del av brödundret. Allt vi behöver göra är att lita på Gud och på Skapelsen.

Vi är mättade och kan mätta andra.

Även när det verkar som att brödet inte räcker. Förunderligt.

Predikan hölls i Almby kyrka, Örebro.

Det är inte de friska som behöver läkare. 

När de orden har levt med mig den här veckan så har jag inte kunnat låta bli att ständigt återkomma till Farsta. Där minst tjugoen skott avlossades förra lördagen och två människor dödades. Ett barn och en fotograf som var på väg hem efter att ha fotograferat en fest där det firades ett kommande barn. På ett torg jag ofta stått med mina barn när de var små.

En raden av skjutningar. En vän som bor kvar i närheten ringer. Säger att nu får det räcka. Han pekar ut dom andra. Dom som säljer knark och skjuter. Dom ska in – bakom lås eller bom. Dom ska ut. Ut ur landet. Barn eller inte. De har inga rättigheter. Nu får det räcka!

Jag hör det skakande vittnesmålet från kvinnan som nästan hundra meter bort fick en kula i sitt knä när hon skulle låsa upp sin cykel. Hennes smärta och hennes uppgivenhet. Det är lätt att känna hopplöshet och maktlöshet inför detta. Rädsla och ilska.

Ja, det får räcka nu.

Några kvällar senare står en man från Fryshuset i TV-nyheternas studio. Programledarna vill ha snabba och enkla svar. Det är som att de pratar om maskiner eller någon slags okända djur. Och visst, det är mycket vi undrar. Om dom andra.

Då säger mannen från Fryshuset tydligt och klart: VI PRATAR OM BARN. Han beskriver barn utan resurser som lockas in i dåliga miljöer redan när de är små och sedan uppfostras, blir beroende och hotas. Barn som är utsatta för det som kallas grooming, eller människohandel.

Vi har en skyldighet att rädda de här barnen, menar han. Innan de förloras. Innan de med droger och hormoner rusande i blodet står med vapen i hand. Utan konsekvenstänkande.

Det han säger stör mig.
Rycker upp mig.
På bra sätt.

I dagens evangelium får vi den största gåvan. Kallelsen och nåden.

Jesus umgicks inte bara med rättfärdiga och fromma. Jesus sökte upp och åt med Dom andra – med tullindrivarna och syndarna. För det är inte de friska som behöver läkare, det är de sjuka. Dom – och vi – får något väldigt stort i  två små ord. Ett budskap och en kallelse.

“Följ mig.”

Jesus kommer till alla. Dig, mig och dom andra. 

För visst har vi människor i alla tider haft det ganska lätt för att komma överens om vilka DOM ANDRA är. Som tullindrivarna. Och visst, det finns en del i övrigt att önska av den som samlar in skatter åt de romerska ockupanterna och inte så sällan tar ut extra avgifter att stoppa i egen ficka. Syndare som föraktades av det rättrådiga folket. 

Men, det rättrådiga folket. Vilka är det? Kanske märker vi det tydligast när vi inte är en del av det folket. När vi hamnar utanför. När vi blir dom andra.

Vi pratar om barn, säger mannen från Fryshuset.

Jesus föraktar inte dom andra. Nej, han visar dem kärlek, respekt och barmhärtighet. Han erbjuder dem möjligheten till omvändelse och förändring. Han stannar inte vid deras synd och girighet. Jesus kommer med nåden till dem som har gått vilse och behöver hjälp att hitta hem. Jesus kallar dem – och dig och mig.

Jesus kallar alla när han säger: Följ mig.

Den här nåden är stor. Svår att fånga i ord, liksom tron. Kanske kommer nåden också med en lära. 

Som människor har vi också fått den fria viljan. Vi KAN alltså välja det goda. Det finns alltid ett FÖR vi kan välja. Även i tider som präglas av allt och alla som du och jag förväntas vara MOT. 

Vi kan rikta oss till Gud. Vi kan välja att lyssna. 

Gud ställer sig vid vår sida. Som i dagens Gammaltestamentliga text, där människan genom Gideon beklagar sig för Herrens Ängel och säger att Herren har svikit folket som lider under våld och förtryck. Herren svarar med att förklara att han ska vara med Gideon. Och Gud kommer till Gideon och står vid hans sida.

Gud omsluter oss alla. Trots att vi är olika, eller kanske tack vare att vi är olika. Treenighetens Gud skapade inte i enfald. Skapelsen vi är en liten del av är en enorm mångfald. 

Följ mig, säger Jesus. I nåden bjuder han in oss att höra samman i den mångfalden. Han manar oss att vara varandras medvandrare. Vi och dom andra.

I Psalm 96 sjunger vi: Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Människan är skapad till Guds avbild. Alla människor. Också dom andra. Han vill ta oss i anspråk för att göra något stort. Gåvan behöver inte stanna i mitt bröst, den kan strömma vidare. I milda ögon, i vänliga ord, i förlåtelse.

Den insikten kan väcka frågor: Finns det utestängda, utelämnade, osynliggjorda, vilsna medvandrare i min stad, i mitt liv? Vilka är dom andra för mig? Hur ofta söker jag upp och lyssnar på dem som inte verkar vara och göra precis som jag?

Vi pratar om barn, sa mannen på teve. Inte bara dom andras barn. 

När jag går ut med hunden i mina kvarter, väldigt långt från Farsta på alla sätt, då trampar vi inte sällan på lustgasampullerna. De tomma små behållarna. Som också säger något. Om hur allt liksom hänger ihop. Våra barn och dom andras.

Men, inte ska väl jag? Vem är jag att moralisera? Det är lätt att förminska sig själv till ingen alls, och lämna över ansvaret till NÅNANNAN.

Men… för min medmänniska kanske just jag är den där: NÅNANNAN. 

I dagens episteltext skriver aposteln Paulus till församlingen i Korinth att de ska tänka på att inte många var visa när de blev kallade. Att Gud till och med valde det som är dåraktigt för världen, det som är svagt. För att göra slut på det människor lyft upp till fåfäng stolthet. 

När vi bygger våra stolta torn för höga rasar de ofta samman. Kanske för att Gud vill rikta vår stolthet från fåfäng enfald till livets rika mångfald? 

Jesus visar vägen i uppmaningen: Följ mig. 

Vågar vi följa med? Hur håller vi kursen? Om Jesus inte alltid är glasklart närvarande för oss så finns en rik tradition och ett långt led av människor att gå tillsammans med. Generation efter generation efter generation av medvandrare i kyrkan. 

Vi kan välja att bjuda in varandra. Som Jesus bjuder in. Han bjuder in dig och mig – till bordet. Oss och dom andra.

Vi är alla kallade. Fram till Gud. Att gå lärandets väg tillsammans.

Genom Jesus Kristus kommer Gud mot oss med öppen famn. Han vill närma sig oss, här och nu.  Men han ber oss inte att stå i vägen för dom andra. Vi är inte ombedda att ställa oss i vår nästas väg, vi är kallade att älska vår nästa.

Genom våra liv kan Guds kärlek få lysa.
Och andra kan få en glimt av det ljuset och den kärleken – genom oss.
Vi får i nåden den största gåvan. 

Litar vi på den?

Ska vi stå i vägen för Jesus när han säger: Följ mig. Ska vi säga nej, när mannen från Fryshuset säger att VI PRATAR OM BARN. Jesus ser inte skillnaden på våra barn och dom andras barn. För Jesus finns bara barn.

Vi är kallade att hugga i med allt vi har. Med allt vi är.
Vi är kallade TILL Guds rike.
Vi är kallade att VARA Guds rike.
Vi kan hela det som är trasigt.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra och dom andra.

Tillsammans kan vi i nåden vara en helt annan version av NÅNANNAN. 

Vi får den finaste gåvan och vad gör vi med den? Alla barn är våra barn. Vi kan ta med dem i våra böner.

Något är väldigt trasigt. När tjugoen skott avlossas. 

Integrationen är att haveri säger de som har makten över besluten. Älska varandra säger Jesus och dör för vår skull. För vår upprättelse. Inte för att han ger upp. Inte för att han kommer med en ny modell för budgetstyrning. Nej, för vår skull. 

Gud vill inte att vi ger upp. Så be för barnen. Prata med barnen. Vi kan vara medvandrare, vägvisare. Vi måste inte ge upp och rättrådigt döma barn att bli dom andra. 

Gud kommer till oss för att upprätta. Inte för att avrätta. Han har skapat oss i sin avbild. Vi kan tillsammans ta plats i ett samhälle där det ibland verkar lättare att prata om hur hårda straff vi ska döma ut eller i hur låga åldrar vi kan sätta människor i fängelse. Med ett annat budskap.

Vi kan be om Guds vägledning. För ingen av oss har alla svar. Men jag förstår att vi inte ska ställa oss i vägen för Gud. Att vi inte ska göra barn till tullindrivare. Att Jesus visar något viktigt när han genomgående ställer sig på dom andras sida.

Gud, hjälp oss att stå upp för – och i – din kärlek. 

Oavsett om vi är starka eller tvivlande i tron så blir vi genom nådens gåva aldrig lämnade ensamma. Vi är alla kallade med våra förmågor och brister. Våra ryggar kan rätas med den uppgiften. När kärleken strömmar genom oss. Vi kan be och arbeta. Vi kan bearbeta.

Du kanske redan bär Guds rike inom dig. Du kanske är en Levi som bara väntar på att få resa dig upp och följa.

Det är inte de friska som behöver läkare, säger Jesus.
Vi pratar om barn, sade han på teven.
Vi kan följa, i tanke, i ord och i handling.

Vi kan känna ryggen rätas när vi slutar att acceptera att barn reduceras till dom andra. Jesus accepterade det inte. När han gick till tullindrivarna. När han upprättar oss som inte är perfekta, oss som syndar.

Gud visar oss – ALLA – vägen. Han kallar och ger oss den största gåvan i två små ord:

“Följ mig.”

Predikan hölls i Almby kyrka och i Den gode herdens kapell, söndag 18 juni 2023.