Ett föräldraskap som tas över av en sjukdom kan haverera. En förälder som inte har egenskaper som behövs för att hantera en kronisk sjukdom som förutsätter ständig kontroll, beräkning, förutsägbarhet och styrning riskerar att få en havererad relation till sitt barn. En effekt av det är att barnet riskerar att leva ett kortare liv.
Jag kan alltså förkorta mitt barns liv genom att vara mig själv. Jag måste bli någon annan.
Den vetskapen.
Det ska bli en bok
För fyra år sedan, inför valet 2014, reagerade en människa och gjorde något viktigt. Fredrik Marcus gjorde en egen kampanj där människor kunde visa att de inte funnits (i Sverige åtminstone) om inte någon annan hade korsat en gräns. Jag var med i kampanjen.
Nu kom en fråga om jag tillåter att bilden på mig används i en bok som fångar massor av livsöden som sett helt annorlunda ut om den där gränsen inte korsats. Jag svarar förstås ja. Om någon väljer ut just min bild och min lilla berättelse så får den förstås vara med.
Men, jag ber om att få byta bild. Eftersom jag på de här fyra åren som gått tappat 50 kilo i vikt och åldrats 75 år. Väljer dessutom en bild från Tempelhof i Berlin. En plats full av människor som korsat gränser. En gräns jag själv vill korsa.
Kroppen tål inte hur mycket som helst
Fick trycka på röda knappen. Rejält ont i bröstet, svårt att andas och snurrig i huvudet. Ändå var pulsen inte jättehög, bara 192 slag. Kanske beror det på sömnbrist, näringsbrist och tempot jag sprang i. Jag hoppas det, eftersom det var det jag ville testa.
Ja, jag pushar min kropp och hela mitt jag hela tiden. Väldigt sällan blir det sådana här reaktioner. Visst, jag svimmar ibland när jag struntar i att äta och sova och jobbar i toktempo. Eller när kriser blir för långa. Men, det här var första gången kroppen sade ifrån på riktigt. På ett ganska tydligt sätt.
Skönt. Jag har börjat tro att det är floskler det där med att kroppen inte tål hur mycket som helst. Exakt vad jag ska göra med den här insikten är oklart. Kanske måste jag testa lite mer. Det finns en röd knapp på löpbandet. Som stoppar rörelsen. Det finns inte någon röd knapp som stoppar livet.
I rusningstrafiken stannar en människa upp och gråter en skvätt
I köttfloden av hetsande och stressade människor som försöker ta sig på och av pendeltåg och till och från en plattform genom en liten för trång passage samtidigt vid ett centrum i en kranskommun stod den här morgonen en människa plötsligt still och grät en skvätt. Det var en låt i människans hörlurar som påminde om en tid i livet, men också om en hund och gråtande barn. Summan av känslorna av ett föräldraskap som inte fungerat kom ikapp. Ett minne av den här videon och en kollektiv gråtfest i ett litet kök i mellansvensk mellanstor stad blev som ett skott i hjärtat.
Människan är jag.
Men, nu är jag framme på kontoret där jag ska jobba idag och göra minst en briljant föredragning.
Löpningen är min
Det är kanske bara löpningen jag gör för min egen skull just nu. Den kan ingen störa. Den är min vila. Bara jag, mitt hjärta, mina lungor och mina ben. Plus väldigt hög musik. Högkänsligheten funkar bra i det tillståndet. Den är viktig, löpningen. Om den dessutom hjälper mig att härda hjärtat så att tiden utanför den här lilla bubblan blir lättare att leva i… då är det en fin bonus.
Pragmatisk
Jag är pragmatisk. Det betyder att jag gör allt tvärtom. Eller tvärtemot mina egna behov och min egen övertygelse. Andra blir glada för att jag är så pragmatisk. Jag blir inte alltid glad.
En ordförklaring till att vara pragmatisk är:
”någon som inte låter abstrakta idéer (känslor, ideologier, etc.) stå i vägen för möjligheten att åstadkomma något i praktiken”
Jag kan tänka mig att uppdatera den till:
”ägd”
Söndag 28 januari 2018, klockan 15:14
Har knådat ihop en deg bestående av jäst, vatten, durumvete, olivolja, flingsalt och mozzarella. Nu jäser den. Ska bli småbröd. Planerar för kvällens löpning på ett band på Kvarnen. Ska testa maxpulsen tror jag. Förbereder mig genom att sätta ihop en spellista med hetsig, arg och snabb musik.
Bortsett från detta är livet ungefär som vanligt.
Tretton år och superstressad
Hon är tretton år. Kan inte sova på nätterna. Har ont i huvudet, ont i magen. Har diabetes. Mamma och pappa har skilt sig. Storasyster har flyttat hemifrån. Hon oroar sig för betygen. För att inte komma in på rätt gymnasieutbildning. För att inte kunna gå på universitetet. För att inte duga. För att inte bli vuxen.
Hon är skärmberoende. Hon äter för dålig kost. Hon har en självupptagen pappa som jagar runt efter nån slags egen självkänsla och inte riktigt klarar av att lugna henne och skapa en trygg miljö att vara i.
ALLT FLYTER. ALLT.
Människor säger: Hon är tretton, det går över. Jag säger: Dra åt helvete!
Jag vill bara ta henne och fly nu. Från den här förbannade samtiden. Från den här iskalla platsen vi bor på. Från all idioti. Vi ska nån annanstans. Men…. så blir det inte. Vi saknar resurser. Vi behöver hitta ro och lugn i de sammanhang vi finns i. Som är allt annat än lugna.
Hennes mamma och jag försöker att få till möten med skolkurator och samtalsmottagningen. Hon har varit hemma en vecka nu från skolan. Min deprimerade, utbrända och ledsna trettonåring. Själv sitter jag på ett försenat tåg till Flemingsberg.
Jag är ledsen, trött och osäker. Samtidigt beslutsam. Det här förbannade låtsaspajaslivet vi lever måste upphöra. Allt kan inte få fortsätta att flyta.
Framtiden ligger söderut
Någon och jag åkte till Malmö en helg. Det var fint. Viktiga samtal som skavde till ibland. Sköna promenader, mat och prat med vänner. Det här här framtiden finns. På en plats där mångfald är på riktigt och där det byggs en stad för människor. Jag känner mig hemma här, inte i den kalla stad jag lever i. Här finns liv, hav och människor som gör att jag känner mig lite mindre som ett UFO. Och så den där närheten till Tyskland och Europa. Köpenhamn på andra sidan sundet.
Den är inom räckhåll. Men, inte nu. Högst troligen aldrig. Om jag inte väljer att ta steget själv fullt ut någon gång. Rötterna som är nedkörda i den tjälskadade och utarmade jorden i Närke har grävt sig för djupt.
Men, jag ska spara ihop pengar. Försöka skaffa ett bo här också. För andra stunder. För framtiden ligger här. Söderut.
Fäller ned ett säte
Jag heter Fredrik. Om ett par månader fyller jag fyrtiosju. Nu är jag igen inne i en av mest intensiva perioderna av mitt liv. Far mellan platser, kontor, bostäder och möten. Lyssnar på människor. Försöker göra det jag är bra på för att tillfredsställa deras behov. Den senaste veckan har jag varit med om helt obegripliga saker. Ibland undrar jag om jag är på låtsas eller på riktigt. Nu fäller jag ned ett säte på ett tåg. Om något mindre än två timmar ska jag kliva av det tåget, gå till en bostad och packa om lite, ta mig till en annan bostad för att träffa några människor jag vill träffa och sova tillsammans med Någon.
Tidigt imorgon sätter jag mig på ett annat tåg. Nu blundar jag. Fäller ihop laptopen och lyssnar på något. Försöker att stänga av en stund.