En dag på en varm vind. För att sortera, packa om och göra mig av med saker. Passade på att göra mig av med nästan allt det gamla. Som de här orden. Fina kollegor skrev dem om mig för många år sedan. När jag var sådan. Nu är jag någon annan. Men, det känns fint att det fanns en tid när människor hade glädje av mig och skrev de här orden.
Korthårig
Klippte håret. Eftersom det blivit så långt att jag hela tiden måste ha det uppsatt. Och nu när jag tröttnat lite på att se ut som en skäggig och åldrad variant av Lilla My så klippte jag det kortare. Så jag kan ha det utsläppt. Den djupare meningen i detta är oklar.
Det kan vara svårt att tänka klart i allt det här bruset
”När gruppen ställs mot individen
Kanske lite mer för att inte mista sin kontroll
När ska man välja att fly och när man ska ta striden
Jag kan inte se klart på min egen roll
Det är lätt att tappa fokus på för nära håll
Jag vill inte leva mitt liv som en hund och passa in
Jag vill bara känna tanken, jag tänker att den är min
Jag vill inte leva mitt liv som en slav på knä
Jag vill bara känna mig fri att vara som jag är”
Där startar jag den här dagen. Eller startar om den.
Ett par dåliga beslut
Valde ett senare tåg. Eftersom jag behövde gå på ett möte. Missar nu konserten jag sett fram emot hela våren eftersom loket på tåget jag åker med gick sönder.
HELVETE!
Jag vet att jag alltid ska boka med ordentliga marginaler eftersom det inte går att vara helt säker på att komma fram i tid. Jag brukar göra det. Nu gjorde jag inte det. Så sjukt trött på att ha normaliserat dålig driftssäkerhet och förutsägbarhet. Så trött på att fatta dåliga beslut. Så sjukt och inihelvete trött på att ha nollkontroll på mitt eget liv.
Tågresorna kan dra åt helvete. Pendlandet funkar inte för mig.
Alma matters
Sitter på tåg. Skriver rapport. Lyssnar på Morrissey.
”So the choice I have made
May seem strange to you
But who asked you, anyway?
It’s my life to wreck
My own way
You see to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole
Because to someone, somewhere, oh yeah
Alma matters
In mind, body and soul
In part, and in whole”
Ordleken med det latinska uttrycket Alma mater och vad det står för är öppet för tolkningar.
Några att göra-listor
Kommer på att jag saknar en del grejer i mitt liv. Att den saknaden liksom skaver lite hela tiden. Börjar med Maslow:
1. Fysiologiska behov
Mat, vatten och syre får jag. Sömn? Nej, inte tillräckligt. Undvika smärta? Nej, inte tillräckligt. Fysisk närhet? Jo, det får jag, men det behovet är omöjligt att checka av. Behöver hur mycket som helst.
2. Säkerhet och trygghet
Stabil och förutsägbar vardag? Nej, inte alls. Och där faller resten av stegen i den där maslowska behovstrappan. Jag har rasat ned från dom.
3. Gemenskap med andra
4. Behovet av uppskattning
5. Självförverkligande.
Fyller på med tre viktiga sociologiska principer. Som gäller för alla levande människor. Vi behöver tre saker som hänger ihop med de fem maslowska stegen.
1. Ha kontroll över mitt eget liv
Vi människor behöver känna att vi kontrollerar våra liv. Att vi kan lita på andra och känna trygghet och förutsägbarhet utan att någon äger eller begränsar oss.
2. Känna att jag blir bättre på det jag gör
Vi människor behöver känna att vi utvecklas. Det gör vi genom att få återkoppling från andra.
3. Vara i meningsfulla sammanhang
Vi vill vara i meningsfulla sammanhang. Inte bara existera.
Min att göra-lista? Kanske få bort några överstrykningar. Sluta utveckla mitt liv baklänges. Sluta avveckla.
Sverige
Jag är tillbaka. Men, jag förstår inte varför.
Hemma
Någon och jag är i Berlin. Det är underbart. Jag är hemma här. Vi är med varandra i lugn och ro. Springer och går i fantastiska miljöer. Det går att leva här. Allt känns så lätt. Jag älskar det. Jag älskar Någon.
Plötsligt möts vi
Det här är Mats Levin. Han spelar cello i Svenska kammarorkestern. Under de ljusa månaderna tar han inte sällan sin cello ut på stan och spelar Bach. Ikväll på soldäcket vid Järntorget. Det är en varm försommarkväll. Jag sätter mig ned och lyssnar. På väg hem från ännu en lång dag som tagit mig till Huddinge, Stockholm, Enköping, Västerås och tillbaka till Örebro. Sätter mig och andas. Lyssnar på de fina tonerna från det vackra instrumentet.
I publiken sitter också några ensamkommande, en ung man i rullstol med tillhörande ledsagare samt en kvinna jag vill kalla ett örebrooriginal. Plötsligt delar vi något. Vi möts. Utan ord. Utan blickar. På en plats, i musiken. Det är som att allt stannar upp en stund och jag känner att jag hör ihop. Vi lyssnar aktivt. Delar stunden med varandra. Tack vare Mats Levin, Bach och en cello.
Musik är fantastiskt.
Det här med kärlek
Jag har hela bröstet fullt av kärlek idag. Då lyssnar jag på Håkan. Och kommer tillbaka hit. Till en låt som säger nästan allt. Och i den här versionen så säger den kanske ännu mer.
”Det kan ta slut i morgon eller hålla på
För alltid, ibland är det så
Så säg som det är för den här gången
Krävs det mer innan jag öppnar armarna
Förlorar mig och känslorna faller fritt
På midnattsgatorna, vem skulle bry sig
Om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig in i mig
Och du är det finaste jag vet
När allt annat här är falskt och fel
Och jag går bara ner mig
För det är så jag säger det
Du är det finaste jag vet”
Herregud, vad jag älskar henne. Imorgon drar vi oss undan ett par dagar. Vi flyr till världens bästa stad. Tillsammans.