fredrik welander i ett långt samtal
Jag tycker det är fascinerande och frustrerande att så många människor ljuger. Eller inte är medvetna om att den egna självbilden inte alltid stämmer överens med bilden vi andra ser. Funderar på att samla olika exempel. Börjar nu:
Saker människor säger:
Jag tror inte på Gud, tomtar eller mytologier.
Saker människor gör:
Tror på den fria marknaden, obegränsad ekonomisk tillväxt för evigt och den osynliga handen.
Det fanns inget.
Absolut inget.
Inget hände.
Inget alls.
Länge.
Jättelänge hände det absolut inget med det där som inte fanns.
Men….
Sen exploderade inget och blev allt, överallt. Ett ögonblicks verk, helt utan anledning. Jättelänge fanns allt innan något började hända i en pytteliten del av det där oändliga alltet. Helt utan anledning så började små mikroskopiska delar att dela sig och kopiera sig. Sen blev de bakterier, virus, dinosaurier och allt annat levande.
Inget blev alltså allt helt utan anledning. Det är det mest rimliga att tro på. Det och den eviga ekonomiska tillväxten som några av de där celldelade varelserna hittade på helt utan anledning (som allt annat som kommit till). Den ekonomiska tillväxten bygger på att de där celldelade varelserna offrar sin egen framtid, även det helt utan anledning.
Den framtiden är här.
Vad ska vi tro på nu? Den som inte tror på något brukar inte sällan tro på allt. Helt utan anledning.
Det blev jul igen. Inget var som vanligt men allt var som det ska. Fint häng med nya människor och de två som kallar mig pappa var med igen. Debut som kyrkvärd och en fin enkel julnattsmässa. En tur till Västergötland och ett vacker hem. Promenader i sol och samtal om allt som händer. Alla bär på sitt. Ibland blir insikten om detta glasklar. Det är inte alltid lätt, men det är som det ska.
Jag är tacksam.
Det var så många som ville det att den kollektiva viljan liksom fick oss att tro det – att pandemin var över. Vår längtan och tro spökade till det för oss. För så kan det vara med tro. Men, vad var det vi trodde på? Att allt skulle vara så där enkelt och kul som det alltid varit? Att våra gränslösa liv skulle kunna fortsätta?
Jag vet inte. Att regeringen fattar nya beslut om hårdare rekommendationer och restriktioner är väntat. Med all säkerhet också viktigt. Utifrån den där gamla utilitaristiska principen om största möjliga nytta till största möjliga antal. Det är ju den vi jobbar efter i någon slags etik.
Det handlar alltså inte om att någon (elak eller god konspiration) är ute efter mig eller dig. Nej, det handlar om det där gamla gemensamma sammanhanget. Det där vi kallar för samhället.
Även den här gången.
Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.
Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.
Allt är som det ska, och ska bli.
Två veckor in i december slog den stora tröttheten till. Nu är det svår att gå upp ur sängen på morgonen. Svårt att motivera nästan varje handling. Jag läser, läser och läser. Promenerar med hunden. Försöker finna mig i alltet. Vilket är svårt den här tiden på året.
Andas.
Sitter och lyssnar på en manskör från Bulgarien som sjunger ortodoxa sånger i rent magiska stämmor. Eftersom den här typen av musik tagits upp flera gånger av föreläsare och litteratur som ett sätt att förstå religiösa upplevelser.
Och ja, det är lätt att förstå. Det är vackert så att det svartnar.
Dricker vitt vin och skriver årets små julkort. Små tackhälsningar till människor som varit snälla under året.
Morgonpromenad i Hästhagen. Eftermiddagspromenad i Vena. Det är blekt och kallt. Vi fryser. Men det är också oerhört vackert.
Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.
Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.
Idag var jag på Hagabergs folkhögskola. Den finns i Södertälje. Bakom ett bullerplan jag kört förbi i motorvägshastighet ett oräkneligt antal gånger. Som en liten oas. Där hoppas jag få vara med när Kyrkans grundkurs samlar sina deltagare till internat en gång varje månad nästa år. Parallellt med mina teologistudier vill jag nu göra saker som skapar möjligheter för mig att verka i Svenska kyrkan efter utbildningen.
Idag blev jag intervjuad. Vi är fler som vill in än det finns plats för. Tyvärr. Hade flera spännande samtal med andra människor som var där idag för att intervjuas. Människor som också känner något (som brukar benämnas kall) och byter riktning mitt i livet. Men också unga människor.
På många sätt en riktig superonsdag.
Samma dag så röstades den första kvinnan fram som statsminister i riksdagen. Samma dag så klubbades den första statsbudgeten igenom som Sverigedemokraterna varit med och ta fram. Samma dag valde Miljöpartiet att lämna regeringen. Och så avgick statsministern. Tidigare hade jag engagerat skrivit några rader om detta. Nu? Upptagen med annat. Men, jag hoppas på det bästa.
”Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
Orden är Tomas Tranströmers. Allt är som det ska.