Impulsstyrda människor som drivs av instinkt kommer alltid att vinna över människor som drivs av intuition.
Vi behöver på tro på något
Det är med att tro. Hopplöst omodernt för oss svenskar. Men, ändå något livsviktigt. Den som inte tror på någon eller något går under i någon slags isolerad totalt meningslös ensamhet. Men vadå, ateister då? Well, den som säger sig inte tro på något tror ju på det. Alltså är att inte tro också att tro. Om än negativt.
Religioner och livsåskådningar, filosofi och ideologier. Några saker som människor tror på. Jag har provat det mesta. Hittade hem till kristen tro efter några djupa personliga upplevelser och efter att ha slutat kämpa mot kallelsen, eller vägen som visades. Kanske låter det hopplöst galet? Men reflektera över följande:
Vad eller vem är Gud och finns denna Gud?
Tänk om Gud inte är någon eller något som existerar. Tänk om Gud är ett litet ord människor skapat för själva Existensen. Tänk om det där lilla ordet egentligen sammanfattar kosmos, universum, världen, fotosyntesen, kolatomens vandring i kretsloppet, naturlagarna. Något väldigt abstrakt (VARAT, ALLTET) som också blir väldigt konkret i allt som vi kan ta på, känna och uppleva. Tänk om Gud omsluter oss i allt vi gör och är, som vattnet omsluter fiskarna.
Vad är det vi förväntas göra?
Tänk om Gud, enligt beskrivningen ovan, inte allt är intresserad av dig som du tror. Bibeln är inte skriven av Gud, men kanske finns ändå Guds ord i Bibeln? En elak karikatyr av en präst som befaller och bestämmer kanske mest är just en elak karikatyr? Visst är det konstigt att nästan alla människor delar en grundläggande känsla eller intuition som får oss att känna vad som är rätt eller fel. Visst är det underligt att nästan alla människor längtar efter ungefär samma saker.
Men synden, det onda och det goda då?
Tänk om det inte finns något ont i sig själv. Tänk om det vi uppfattar som det onda i själva verket är frånvaron av det goda. Det finns en teologisk tanke om just det, formulerad för snart tvåtusen år sedan. Om vi håller kursen, strävar mot det goda då blir det inte så mycket utrymme kvar för det vi kallar ondska. Kanske är det också själva berättelsen om det som kallas syndafallet. När vi tappar fokus och slutar sträva mot de goda, då kan det uppstå utrymme att missa målet, att faila.
Jag tror inte på Gud heller.
Jag tror inte på herr Gud. Den arga pappan som delar ut befallningar och bestraffar misslyckanden. Men, den guden är det få troende som tror på. I någon religion. Det är något större, djupare och bredare som drar i oss. Ibland som en självklar känsla, ibland som något mer komplicerat.
Ibland är det liksom lättare att definiera tron och Gud genom att gå baklänges. Det kallas ibland Apofatisk teologi. Vi kan försöka förstå vad Gud är genom att definiera vad Gud INTE är. Genom att förstå vad vi tycker är ondska kan vi definiera det goda. För mig är det ganska uppenbart när jag upplever vår höst att Gud inte är kriget, kampen, valresultatet.
Men teodicéproblemet då?
Ja, hur kan Gud finnas i en värld som har så mycket dåligt att erbjuda människorna och alla andra varelser. Det handlar kanske om den fria viljan? Om vi inte fått den, utan världen inordnats som en maskin utan kontraster….hade vi kunnat uppleva det goda då, meningen, lyckan?
Om vi håller kursen och strävar mot något gott i våra målsättningar. Om vi gör det vi sagt för att nå våra mål. Då blir det nog bra. Kanske är det ett sätt att förstå varför vi måste tro på något?
Gud finns överallt. I höstlöv, hundögon, sömnlösa nätter, varma täcken på morgonen. I boken du läste, låten som fick dig att gråta. Gud är ett litet ord för något som är för stort att veta något om. Men något att tro på. Även i vårt supermoderna samhälle där människor gjort råvaror av allt liv och hittat sätt att tjäna pengar på allt. Vi kan nästan allt hitta svar på frågor om hur olika saker fungerar, som naturlagarna. Men ingen kan svara på varför.
Därför tror vi.
Tror jag.
Så kan rötterna få fäste nedåt, och resten sträcka sig uppåt. Mot solen, mot ljuset som värmer.
Tillsammans i mörker
Vi sitter i ett akutrum på djursjukhuset. Större delen av natten har vi vakat. Sent på fredagkvällen blev det uppenbart att hon hade alla symptom på livmoderinflammation. Ett tillstånd som snabbt kan bli kritiskt. Djursjukhuset öppnar klockan 9 och vi får hålla ut till dess. I många timmar har vi suttit eller legat nära varandra. Jag försöker lugna henne. Märker att hon blir sämre. Andas hetsigt. Mår uppenbart illa och har ont. Här i sjukrummet syns spåren på golvet. Jag stryker henne över örat. Säger tyst för mig själv, eller viskar till henne: Var inte rädd.
Jag får lämna rummet när de tar in henne för att förbereda operation. Allt ska bort – livmodern och äggstockarna. Går hemma i oro i lite mer än ett dygn. Känner hur ont det gör i mig att konfrontera den stora Rädslan. Jag behöver henne. Har svårt att göra något som distraherar. Timmarna går långsamt. Tvivel och rädsla går hand i hand.
Men, hon kommer hem. Lite sur och lite smärtad. Vi samlar ihop hennes närmaste människor. Klappar och smek. Små tårar av tacksamhet. Hennes tid hos mig och oss var inte över. Tacksägelsedagen fick en betydelse av oanade mått. Hon är buren och omsluten av något större. Vi också. Det är lätt att glömma när vardagens prestationskamp tar över.
Vi är tillsammans i mörker. Men behöver inte alltid vara rädda för det. För i det mörkret vilar ljuset. Hur jag ska ta med det lugnet och den tilliten på min egen väg är lite oklart just nu. Vacklar och kämpar. Studierna och jobbet går inte så bra ihop nu. Livet runt om pågår liksom utan mig. Det verkar som att jag behöver aktivera mitt ego för att slippa det. För att bli insläppt. Jag vet inte om jag vill det. Är trött på det där egot.
Hon har lärt mig så många viktiga saker om det där. Gör mig lugnare och bättre. Vi går vidare. Tillsammans i mörker.
Multitasking är värdelöst
Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.
Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.
Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli fri.
Så känns det.
Om det som kallas Gud
Lyssna på det här musikstycket. I avskildhet. Med hög volym. Jag tror att det liksom är det som kallas Gud. Musikstycket heter ”Miserere” och det är värt att googla. Texten som sjungs på latin är Psaltar-psalm 51. I vår nuvarande Bibelöversättning lyder den så här:
”För körledaren. En psalm av David. När profeten Natan varit hos honom, sedan David varit tillsammans med Batseba.
Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig.
Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis. I skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv. Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta.
Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Låt mig få höra glädjerop och lovsång, låt den du har krossat få jubla. Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Jag skall visa syndarna dina vägar, så att de vänder åter till dig. Skydda mig mot blodsdåd, Gud, min räddare. Då skall jag jubla över din trofasthet. Herre, öppna min mun, jag vill sjunga ditt lov. Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det. Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.
Låt i din godhet allt gå Sion väl, bygg upp Jerusalems murar. Då skall du få njuta rätta offer, brännoffer och heloffer, då skall unga tjurar offras på ditt altare.”
Om det där med Gud känns jobbigt, kan en alternativ tanke formuleras ungefär såhär: Om Gud inte är någon eller något som existerar, utan själva Existensen så är du en del av det som kallas Gud. Kanske går det i så fall att tolka synden som misstag, eller helt enkelt saker som inte blev bra. Kanske för att vi kämpade mot vår inre känsla och övertygelse. Den där konstiga grejen som kan yttra sig som det vi kallar etik/moral. När något verkligen inte känns rätt.
Tänk om det vi känner redan känts av människor många, många generationer före oss och liksom går igenom hela det närmast oändliga ledet av människor som gått före oss.
De här orden formulerades först som muntlig tradition och sedan skrevs de ned. Det bör ha hänt för 2500-3000 år sedan. Musiken skrevs för snart 400 år sedan. När jag lyssnar på dem känner jag i hela kroppen hur allt liksom hänger ihop. Tänk om vi blir den generation som suddar ut allt?
En kortare version här.
Ledmotivet till typ allt
Jag skrev en kommentar i en Facebook-tråd. Något föll på plats inom mig.
”And in the naked light, I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never shared
And no one dared
Disturb the sound of silence”
Jag tror att människor som knyter an till andra människor och annat liv (djur och natur) kommer att vilja lära sig mer om hur ALLT hänger ihop och fungerar. Troligen också förstå att MENING kommer ur känslan av sammanhang. Just för att ALLT hänger ihop. Känslan av sammanhang stärks när vi gör goda saker med och för varandra (människor, djur och natur).
Det kan leda människor till ett sökande efter kunskap och erfarenhet. Ett sökande som skapar olika värden.
Om vi inte knyter an finns det en uppsjö av olika saker som kan prägla våra liv istället. Jag tycker mig se något i vår samtidskultur som kan liknas vid kollektiv självmedicinering och felsökning. Skuldbeläggande och skammande. Ett enormt fragmentariserat brus i en post-modern kultur där kampen om någon oklar seger präglad av gränslös tillväxtekonomiskt tänkande får oss att se på andra levande varelser som objekt snarare än subjekt. Vi har reducerat livet till en råvara. Vi har alla reducerats till råvaror.
Det leder oss till ett helt annat sökande efter kunskap, erfarenhet och syndabockar. Ett sökande som skapar ekonomiska värden men har ödesdigra konsekvenser.
Hur tycker jag att vi ska lösa detta? Ingen aning, men det saknas inte teologi, filosofi och andra tankegångar i idéhistorien som funderat kring detta i olika tider. Det finns mycket visdom att ta del av, och mycket visdom att utveckla.
”Fools said I, You do not know
Silence like a cancer grows
Hear my words that I might teach you
Take my arms that I might reach you”
But my words, like silent raindrops fell
And echoed in the wells of silence”
När anknytningen mellan mig och Existensen bryts då förlorar jag också anknytningen till den (mystiska) etik och moral som förenar oss. Och ja, det är ju en stor del av teologin (kanske även filosofin). Existensen är grunden till ALLT och när vi lämnar den (upphöjer oss över den) då förlorar vi också ALLT. Ungefär så tror jag att jag känner/tänker.
Kanske är det just detta som människor i så många kulturer och civilisationer före oss känt, tänkt och legat sömnlösa för… det som vi i kristen tradition kallar för syndafallet?
Livet bedrog oss. Vi gjorde misstag. Reflekterar och responderar. Om och om igen. Hittills har mänskligheten kommit tillbaka trots att civilisationer gått under. Frågan är hur länge vi kan göra samma misstag (om än i olika former historiskt)? De där misstagen som handlar om egoism och girighet. Vår teknik blir farligare och farligare. Våra begär kanske inte blir starkare, men sätten vi tillfredsställer dem på får allt värre konsekvenser.
”Vi måste överleva. Vi måste se till att vi överlever. Så länge vi ser till (att vi gör) det så har vi en potential att fylla jorden med något annat än våld.”
Så säger Björn Wiman häromdagen i ett samtal i Människor och tro.
När vi avmystifierade världen och universum så förlorade vi något. När vi mystifierade det med algoritmer vi inte kan förstå så förlorade vi ännu mer. Förut hade du ett värde som levande varelse. Nu har du ett annat. Eller inget. Det beror på vem du är.
And the people bowed and prayed
To the neon god they made
And the sign flashed out its warning
In the words that it was forming
Then the sign said: The words on the prophets are written on the subway walls
In tenement halls
And whispered in the sound of silence
En slags förbön
Jag läser Svenska kyrkans grundkurs på Hagabergs folkhögskola i år. Nu på torsdag ska jag tillsammans med två kompisar leda en middagsandakt. Där ska jag läsa en förbön. Just nu ser den ut så här. Kanske kan den skapa en känsla hos någon annan också. Jag vet inte.
Bli stilla låt tystnaden föra dig nära
Närvaron finns där en kraft som vill bära
Öppna det rum som står låst djupt inom dig
Barnet som bor där och stumt skriker: HÖR MIG
Du är en bön
Gud är din bön
Vi ber.
Gud, vi tackar dig för att du låter oss vara tillsammans.
Vi tackar dig för människor som berör.
Vi tackar dig för värme och insikt.
Dagarna blir kortare nu. Några av oss tyngs av mörkret.
Gud, vi tackar dig för att du rätar våra krökta ryggar.
Vi tackar dig för varma kläder, levande ljus och skymning.
Vi tackar dig för relationer som värmer.
Vi tackar dig för att du går med oss, tillsammans i mörker.
Många känner oro nu, när klimatet förändras.
Mellan människor och i allt som är runt om oss.
Oron finns för vintern.
För ekonomin.
För värmen.
För maten.
För freden.
Gud, vi ber om försoning.
Mellan länder, ledare och varandra.
Mellan människor fast på olika sidor av olika gränser.
Mellan människan och allt som lever.
Med djuren, träden, växterna och alla andra.
Vi är alla en del av din Skapelse.
Vi ber om din hjälp att försonas med Dig och skapelsen.
Med den stora gåtan och mellanrummen som inte går att mäta.
Med närvaron och kraften som vill bära.
Gud, hjälp oss att inte vara rädda.
Hjälp oss att lita på dig.
Många känner oro för människor som saknas, för människor som lider.
Gud, vi ber för de som tappat bort varandra.
Vi ber om kraft och mod att be om förlåtelse.
Vi ber om lugn och värdighet när vi tar emot den.
Vi ber om din försonande klarhet.
Vi ber – var och en tyst för oss själva – om försoning i det som gör ont just nu.
[TYST I 30 SEKUNDER]
Gud, var med oss när vi springer fram mot nya möten.
Och blir lurade minst en gång till.
Hjälp oss att hitta tilliten du skapat i oss.
Tilliten som är större än all makt och ondska vill.
Gud, ge oss sinnesro att acceptera
det vi inte kan förändra,
mod att förändra det vi kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Amen.
Höst, stress, mörker
Valresultatet gör mig uppgiven. Studierna gör mig stressad. Mörkret får mig att frysa. Jag – och vi – är på väg in i väldigt prövande tider. Försöker andas, sova ordentligt och hålla huvudet kallt samtidigt som hjärtat är varmt.
Är lite trött på att upprepa mig. Men, det går i cirklar.
Håkanevangeliet gör mig vidöppen
När jag går på konsert med Håkan Hellström så är det en religiös upplevelse. På riktigt. När så många människor står och sjunger med i de där sångarna som blir vi verkligen ett. Dualismen försvinner och vi möts i våra patetiska känslor. Det är vackert. För mig ger det samma djupa känsla av sammanhang som när jag tar nattvard.
Det stora mysteriet. Drabbar oss på olika sätt. Själv är jag övertygad om att Håkan är en ängel.
Förnekelse eller försoning
Förnekelse. Mänskligt och lätt att hamna i. Inte minst i tider när stora saker vi inte själva kan påverka faktiskt förändrar våra liv. Som krig. Som klimatförändringar. Och dessa bådas långtgående konsekvenser, i det korta perspektivet stigande priser på livsviktiga saker vi vant oss vid är billiga, som energi, vatten och mat. I det långa perspektivet brist på samma saker, energi, vatten och mat. Troligen också begränsningar av våra möjligheter att tillgodose våra fysiska behov av tillexempel värme, vatten och mat. Lidandet som blir en konsekvens av bristerna.
Om vi förnekar framtiden och försöker vinna val på att låtsas om att framtiden inte kommer, då kommer det där lidandet bli svårt att dela. Det kommer nog rent av bli våldsamt och leda till ännu mer lidande.
Försoning. Kräver något av oss. Något aktivt. Inte helt lätt, men öppnar en annan väg. Om vi försonas med att framtiden kommer och att den har med sig svåra utmaningar… då har vi en chans att anpassa oss, förbereda oss och till och med sluta göra saker som försvårar för oss.
Det är lätt att fastna i detaljer. Det är lätt att dras med i förnekelse. För mig börjar det klarna allt mer. Det spelar kanske inte någon avgörande roll hur det går i valet. Valet mellan förnekelse och försoning är större än politiken. Men det kanske kan vägleda den inre valkompassen där du ställer dig frågorna istället för att söka snuttifierade svar på dem i den förenklade valkompassen som erbjuds.
Alla mot alla, eller alla med alla?
Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer ha svaret. Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer att bry sig jättemycket om vår förnekelse. De goda åren är över. Vi levde länge i förnekelse och snart kommer det inte att hjälpa längre. Kanske är det lika bra att försonas med det?