Publicerat

Predikan: Tillsammans i mörker (långfredagen)

Tillsamman i mörker (långfredagen)
S: Nicolai kyrka
18 april 2025

 

Markusevangeliet kapitel 15, vers 21-41

En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu och stig ner från korset.” Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.” Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.” Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.

Predikan

Vad fick dig att tro
Att du var ensam
Jag följer dig utför
Tillsammans i mörker
Jag har också varit där

De här orden har satts samman av Håkan Hellströms i sången ”Tillsammans i mörker” som jag lyssnade på när jag gick hit.

Orden påminde mig om något avgörande i evangeliet.
När det gör som mest ont.
När natten är som allra mörkast.
När vi är som mest ensamma.
Då är Jesus med oss.

I våra vaknätter. I våra ökenvandringar. I våra böner. I vår längtan. Där finns också Gud.

Jesus har redan varit där i mörkret och känner det vi känner. Var inte rädd, säger han och vill torka våra tårar. Han vill laga det som gått sönder i oss och resa oss upp igen. Och när dagen kommer då vi får möta vår egen långfredag… så möter han oss och bär oss hem.

Gud blir människa i Jesus och känner
ALLT människor kan känna.

Här, i den insikten, kan det ofattbara lidandet på korset bli ett tecken på hopp. När vi liksom kvinnorna i Bibelns berättelse står i försoningens nära-livet-upplevelse tillsammans framför döden på korset… så kan något hända.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

I vår tid är det många som ställer sig liknande frågor. Inte minst i kvarteren här runt kyrkan. Spåren av mänskligt liv i parkeringshusens skuggor ställer svåra frågor till oss. Människor med något jagat i blicken som stryker runt och söker efter någon eller något… ställer också svåra frågor till oss. FÖR MÅNGA MÄNNISKOR här i vår stad lever i något som skulle kunna liknas vid en evig långfredag. Utan känsla av sammanhang. Utan en känsla av mening. Maskrosbarn i väntan. Som maskrosbollar före stormen.

Men, kanske är det också våra sjukdomar de bär?
Kanske är det våra plågor de lider?

Jag tror att vi alla varit där. Eller måste komma dit. Någon gång i livet. Jag tror också att vi kan kroka arm, närma oss korset och samla ihop oss.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

I ångest ropar Jesus efter sin Far. De som var ett. Men ställd inför sin död känner han sig ensam. Precis som människan är Jesus i dödsögonblicket utlämnad. Det är så Markus beskriver Jesus sista minuter. Med ett högt rop slutar Jesus att andas.

En lång, lång dags lidande. När hånandet, hatandet, hotandet, tortyren och skymfandet aldrig verkade ta slut… tar slut när Jesus dör för vår skull. Ödmjukheten och kärleken verkar förlora när Gud dör och mysteriet skakar jorden.

Men nu öppnas vägen till det heligaste. Förhänget in till templets innersta brister. Guds helighet är inte längre skild från människorna. Något kan fullbordas när vi samlas i sorgen nedanför korset. När vi söker svar på svåra frågor tillsammans. Det finns tid till försoning. Den tiden kan vara nu. När vi är tillsammans i mörker.

Publicerat

Betraktelse: Försonaren

9 april 2025 – Försonaren
Morgonmässa 
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Markusevangeliet kapitel 12, vers 1-12

Han talade till dem i liknelser. ”En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde iväg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården.

Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: ’Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.’ ’Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.’

De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

Betraktelse

Efter den här bibelberättelsen känns det upplagt för att prata om det krigiska och ekonomistiska språk som präglar vår samtid. Där ”tullbazookas” ska ”försvara” ”värdet” på ”våra tillgångar” från ”ekonomisk atomvinter”.

Men, jag kan inte uppbåda någon som helst acceptans för denna sida av vår tid. Jag tror att vi behöver försonaren.

Försonaren, alltså Jesus, är tydlig i bibelberättelsens liknelse. Jag tror att liknelsen kan handla om oss alla, inte bara de som förstår att den handlar om dem. Människan är ju den enda art som lätt faller offer för begär och girighet. Som försöker kliva ut ur Skapelsens naturliga kretslopp. Vi är den enda art på den här planeten som använder pengar, ensamma om att betala för att leva och samtidigt ta betalt för liv.

Ingen annan art i Guds skapelse vet vad ägande är. Varken svampar, björkar eller björnar tror sig äga naturen. Varken bakterier, blommor eller bin gör pengar av det som finns under jorden. Eller det som växer upp ur jorden. Eller av de levande varelser som går på jorden. Det är bara vi människor som låter det vi själva hittat på – alltså ekonomin – bli skapelsens själva mening. En vanföreställning som verkar få många människor att tro att vi har äganderätt över Guds skapelse och kanske till och med själva är gudar.

Möjligen är det därför som det finns ett par tusen verser i Bibeln som handlar om pengar, girighet och förvaltarskap. Att jämföra med det kanske tiotal tveksamt tolkade verser som gör att människor inte står ut med regnbågsmattor i våra kyrkor. Samtalar vi lika animerat om Gud och mammon, som om regnbågsförbundets folk och våra kärleksrelationer? Jag vet inte, men jag vet att Gud är kärlekens källa och summa. Att Gud inte är riskkapitalist. Att Jesus inte sätter oss i skuld. Tvärtom, han dör för vår skull, och löser vår skuld så vi ska få leva i nåden. Han drar med oss alla i försoningen. Och Anden kommer inte med inkassokrav för detta frälsande verk. Guds nåd är gratis och räcker till alla.

Det är en väldigt fin vingård som vi har fått att leva i. Men, den har aldrig varit vår. Vi är inte skapade att äga, vi är nog skapade att älska, så som vi själva är älskade av den som har skapat oss, alltså Gud. I det mystiska kollektiva vetande vi har tillSAMmans, MED varandra – alltså SAMvetet och MEDvetandet – tror jag att vi alla föds med den vetskapen. Och ingen behöver inte bli rädd… som bibelberättelsens mäktiga män blir. För alla är vi älskade och förlåtna.

Var inte rädd, säger Jesus och visar vägen. Med öppna sinnen får vi nya möjligheter att vara en del av kärlekens eviga kretslopp. Där vi kan göra plats för fler vid vår gemensamma måltid, försonade med Gud och Skapelsen vi delar.

Vi ber:

Gud, vi ber för vår värld. För de av oss som lider och för de av oss som har möjlighet att lindra lidandet. Vi ber för de ledare som har makt så att de ska kunna använda den makten för livets skull. Bär oss alla som lever tillsammans som skapade medskapare i världen.

Vi ber särskilt för våra konfirmander som ska ut på äventyr den kommande veckan. Vi ber för de unga ledare och vuxna som åker med för att leda dem.

Vi ber också för var och en som kommer hit till kyrkan idag. Med sina tankar och känslor.

Vi ber om Jesu Kristi sinnelag. Ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd nog att inse skillnaden.

Hjälp oss Gud att inte stå i vägen för ditt möte med människor.
Hjälp oss att inte låta ekonomiska begär blockera livets behov.
Hjälp oss att vara dina händer idag.

I Jesu namn
Amen.

Publicerat

Nya vägar och nya uppgifter

Sedan ett par månader jobbar jag halvtid som kyrkvaktmästare. Jag får alltså vara med och se till att gudstjänster, dop, bröllop och begravningar blir som de ska. Jag är med och håller ordning i kyrkan och lägger mycket tid på att möta olika människor med olika öden. Turister som frågar, olycksbarn som bara vill ha en fristad. Människor i sorg, människor i glädje. Jag sköter ljud på stora och små samlingar, tar hand som nattvardskärl och dopljus. Flyttar flygel. Släpper in människor på toaletter. Någon enstaka gång måste jag neka någon att gå på toaletten. Till kyrkan kommer en vanlig dag mellan 100 och 300 personer. De flesta bara för att få sitta i stillhet en stund. Många tänder ljus.

Jag har aldrig jobbat i ett bättre rum, med högre tak och mer värme. Gott så. Efter sommaren ska de akademiska studierna slutföras. Den här terminen studerar jag förstås också på heltid, men hinner också jobba här. Vilket är toppen. För livet nere på gatan, på golvet…. det är ju det som Jesus kanske pratar allra mest om. Det är människorna här som han har lovat att bära hem.

Publicerat

Predikan: Iver, tvivel och prövningens stund (Första söndagen i fastan)

Prövningens stund (första söndagen i fastan)
S: Nicolai kyrka
9 mars 2025

 

Psaltaren psalm 31, vers 2-6

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,
skynda till min hjälp.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.
Du skall leda och styra mig,
ditt namn till ära.

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.

Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.

Jakobsbrevet kapitel 1, vers 12-15

Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.

Matteusevangeliet kapitel 16, vers 21-23

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Predikan

Iver och tvivel får plats i dagens evangelietext. I en och samma person, Petrus. Iver och tvivel, två olika saker, som nog bor i oss alla.

När min hund Vilda var valp så blev hon ibland så ivrig att hon tappade kontrollen över sin lilla kropp. När glädje-viftningarna på svansen satte hela kroppen i ett ivrigt rus som kunde leda till… något vi kan kalla kärlekens tok-ryck.

Den där ivern mattades av med åren, men den har hela tiden funnits kvar. Och ivern i henne är ett av livets vackraste uttryck.

Petrus har också ivern. Han som så ofta reagerar med lust och engagemang. Som går ut på vattnet och som inte vill höra talas om att Jesus ska lida. En liten människa med stora gester och stor iver.

Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela.
Hennes vandring närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt. Men fortfarande är ingen ivrigare än hon när det gäller att rulla runt på en gräsmatta. Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. Varit med på min vandring ut ur öknen… på väg hemåt.

Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.

I det avseendet är det JAG som är som Petrus. Han som inte heller kan se hela bilden.

Petrus upplever mycket som är otroligt. Men mitt i allt det otroliga så tror han, nästan jämt. Petrus, som förstår att Jesus är Messias. Och som JESUS kallar för ”klippan han ska bygga sin kyrka på”. Klippan som sjunker som en sten när han tvivlar.

Men Petrus är en människa som brinner. Som brinner av iver. Och jag hoppas att många av oss härinne har fått känna den där ivern. Någon gång i livet. När vi gjort något av hjärtats lust. När vi tjänat världen med glädje. Som den gladaste hundvalpen. Helt UTAN tvivel.

Tvivlet på medmänniskan, som sprider sig som ett gift i vår tid, skulle vi kunna möta med JUST DEN IVERN. Även som samhälle. För jag tror inte att Gud vill att vi ska bli tvivlande och strykrädda byrackor. Förtryckta under hemska herrar och hussar. De där medmänniskorna som har dansat så häftigt runt guldkalven att de blivit helt förryckta och nu sätter vår civilisation på spel.

I sitt tvivel på Gud är de så rika att de gör sig själva till gudar. Jag tror att ni kan ana vilka de är.

Världens rikaste man som rusigt viftar med sin motorsåg. Presidenten som släpper filmer med stora guldstatyer av sig själv. Som ser världen som en möjlig affär. En deal. Mobbar-miljardärerna i presidentens hov. Oligarker i väst och oligarker i öst som verkar helt likgiltiga inför att förvandla människor till råvaror. I det som kallas köttvågor på slagfältet och genom att binda oss och våra barn vid ändlöst scrollande på skärmarna i våra händer.

Jag är orolig och rädd. Nu när dessa män ska dela upp även oss. Mellan sig. Utan något ädlare motiv än pengar. Nu är också vi råvaror… som ska bli pengar.

Jag tvivlar. På mig själv, min kapacitet och på vårt gemensamma samhälles motståndskraft. Jag vill skrika till mig själv: Håll dig på din plats, tvivel!

Då kommer hon till mig, Vilda. Hon tvivlar aldrig. Hon viftar på svansen och går vidare i livet. Och när jag möter hennes blick så tänker jag att djuren vet ALLT om att vara råvaror som ska bli pengar. Det finns ju snart inga vilda djur kvar.

Den här fastan känner jag mig liten. Jag förstår inte hur jag ska lära mig att acceptera den här rollen som råvara. Jag är ivrig att förändra, men tvivlar på att jag kan.

Dina tankar är inte Guds utan människors.

Så säger Jesus när Petrus tvivlar. Kanske säger han det till mig också. När Jesus skäller på Petrus så betyder det kanske att Petrus inte ska tvivla. Inte låta människans tankar ställa sig i vägen för Guds tankar.

Kanske betyder det helt enkelt:  Du behöver inte fly från det svåra. Jag älskar dig. Försök att lita på mig. Allt är som det ska bli.

Jag kände det i hela kroppen när jag fick korset på min panna i onsdags. Jesus vill att vi ska känna tillit. Jesus har dukat bordet för oss. Han vill resa oss upp, torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Jesus älskar oss, förlåter oss och bär oss till måltiden.

I en liten bit bröd och några droppar vin kan saker vändas rätt igen.

Gud frestar oss aldrig. Det är inte Gud som för nöjes skull sätter oss i prövningens stund. Tvärtom. Gud blir människa i Jesus och visar oss vägen. En väg där vi behöver tro, tålamod och tillit. Men också iver, tänker jag. För Gud vill nog att vi ska GÖRA NÅGOT med allt det där som Jesus lärde oss.

Nu förändras samhället och i prövningens stund är det lätt att tvivla.

Kanske har djuren något att berätta för oss då. När vi prövas. De har aldrig syndat. Men de har prövats hårt av oss syndare. Alltså vi, människorna som utnyttjat dem gränslöst. Och, när nu också vi får leva med böjda nackar och oro inför de världsliga ledarnas nycker och godtycke så kan djuren visa oss att det faktiskt går att leva goda liv i GUDS skapelse. Där ivern kan sprida glädje i hela kroppen trots allt dumt som människan hittat på.

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.
Jag överlämnar mig i dina händer.

Psalmistens ord från Psaltarens psalm 31 ekar in i vår tid.

Var inte rädd, säger Gud igen. Jag älskar dig och överger dig aldrig.

Vågar jag tro på, lita på och välja det radikalt annorlunda i Guds kärlek Kärleken som är utom räckhåll för miljardärens motorsågs-makt. Kärleken som vill nå varenda skapad medskapare.

Vi FÅR välja att ta emot den i våra hjärtan. Precis som min hund, Vilda har gjort. Och vi FÅR föra kärleken vidare ut i Skapelsen genom våra händer, blickar och röster… Precis som Vilda också har gjort. Varje dag, utan undantag.

Och precis som Vilda så får vi känna IVER inför denna fantastiska nåd. I prövningens stund kan det leda till kärleksfulla handlingar, och viktiga små tok-ryck. Jag tror att de kan vara bra för oss. Då kan fristaden här i kyrkan växa.

En annan värld ÄR möjlig. Och Guds tankar om den världen finns redan i oss. I ivern som skingrar tvivlet. När vi inte längre flyr. När vi tror.

Publicerat

Slutet på början eller början på slutet?

Det utspelar sig framför oss just nu kan vara början på slutet. Eller kanske slutet på början. Girigheten, vinstintresset, den eviga tillväxtjakten. Den har nått vägs ände så att säga. Det riktiga livet kommer förstås att få lida än mer nu. Men låtsaslivet, ekonomernas och ingenjörernas skapelse, håller inte längre. Maskinen vi byggt håller inte längre.

Världens två största kärnvapenmakter styrs av maffialedare. Påhejade av oligarker och nyttiga idioter som tror sig kunna tjäna pengar på undergången.

Bibeln har en del att säga om detta.

Matteus 24:1
Många falska profeter skall framträda och bedra många.

Uppenbarelseboken 13:9-10
Du som har öron, hör detta. Den som skall i fångenskap, han går i fångenskap, och den som skall dö för svärdet, han blir dödad med svärd. Här behövs de heligas uthållighet och tro.

Eller, för dig som tänker att människorna som skrev Bibeln var knasbollar…. så höll ju vetenskapsjournalisten ett profetiskt TED-talk om detta för mer än tio år sedan.

Publicerat

Predikan: Stenarna ropar

Predikan
Svenska kyrkans utbildningsinstitut
17 februari 2025

Lukasevangeliet 19:37-40
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett:  »Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.« Några fariseer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.« Han svarade: »Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.«

Försöker Gud tala till oss genom bästsäljande romaner som
”En man som heter Ove”, ”Färskt vatten till blommorna” och nu senast ”Tranorna flyger söderut” av Lisa Ritzén? Som i sin inläsning av Lennart Jähkel fångat min uppmärksamhet i helgen. Jag var tvungen att streckläsa med öronen. Varje ledig stund.

Och jag förstår något nu. Det blev kristallklart i Eskilstuna strax efter klockan sju i morse. När jag kom fram till bokens slut.

Varför skulle Gud inte låta sitt ord gå igenom Bo, Sixten, Fredrika och de andra karaktärerna i romanen? Stenarna ska ju ropa om lärjungarna inte gör det. Gud letar efter oss alla (men jag kommer tillbaka det om en liten stund).

För först behöver vi prata om mellanrum. För i mellanrummen ekar ropen. Ropen från historien, ropen mellan oss och ropen från livet självt. Från stenarna.

Stenar kan ropa på olika sätt. Framför våra ögon, men också i Bibelns olika berättelser. Profeten Habackuks ord till giriga människor från Gamla testamentet ekar från historien.

Ve dig som fyller ditt hus med rövat gods
och bygger ditt näste högt över marken
för att rädda dig undan olyckan!
Dina planer drar skam över ditt hus.
Du har förintat många folk
och förverkat ditt eget liv.
Stenarna skall ropa ur muren,
och stockarna i bjälklaget skall svara.

Stenarnas rop ekar när Jesus vänder på orden… och upp och ned på tillvaron… när han kommer med hoppet. Kanske är det Gud som ropar, som i Skapelseberättelsen: Människa, var är du?

För jag tror att Gud letar efter oss mest hela tiden. Så när vi valde bibelberättelse att predika utifrån så drogs jag direkt till en av de som ligger mig närmast om hjärtat. Den hoppfulla berättelsen om att den som försöker tysta ned själva nåden gör det förgäves. För Gud letar som sagt och hela Skapelsen vet att Gud vill liv. Det hörs i vårfåglars sång. Det syns i snödroppar som skjuter upp ur jorden. Det slår varje hjärtslag. Det viner i varje andetag som blåses in i oss. Därför kändes så självklart att dras till den här berättelsen. Att få predika hopp.

Men, känslan av hopp har varit svag de här veckorna. Orden kommer inte till mig. När maktfullkomliga oligarker har börjat dela upp världen mellan sig. När de ska göra slut på upplysningens Europa. Vilket blev tydligt under det som kallas en säkerhetskonferens i den tyska staden München under veckoslutet. Det har inte gått ens 100 år sedan nazisterna tog över makten i mitt andra hemland Tyskland på demokratisk väg, och nu när tyskarna ska gå till val igen så ropar röster från historien.

Jag förstår det inte. Det är mycket som är fel och trasigt.
Det är svårt att inte dras NED.

Men då ropar stenarna. Profeten Habackuks ord ekar och i någon slags ödesmättad tillfällighet så faller frostsprängda tegelstenar ned från det höga kyrkotornet mitt i min hemstad, en vecka efter massmordet på Risbergska skolan. Hälften av marken runt kyrkan är avspärrad.

Stenarna ropar, säger en präst till mig när vi förbereder mässa. Vi är trötta, vi är oroade och vi söker hopp hos varandra i samtalet. För som sagt, det är svårt att inte dras NED nu.

I Bibelberättelsen är lärjungarna piggare än prästen och jag. När de möts av glada människor. De kan inte hålla inne känslorna. De har bevittnat under, går med Gud och nu ska något stort hända. Det finns människor som vill tysta dem, men Jesus är tydlig. Det går inte att tysta själva nåden.

Kanske vittnar stenarna som faller från kyrktornet om att inget som människan bygger varar för evigt. Att de nya tyrannernas tid inte heller kommer att vara ändlös.

Det kanske ropas: Människa, var är du? Var inte rädd, jag förlåter dig.

Kanske är människans svar som långsamt utvecklas genom den åldrade Bo Andersson i romanen ”Tranorna flyger söderut”… något av det finaste jag läst på mycket länge. Vi är visst många som gråtit till den berättelsen. Livet bor mellanrummen mellan det som skrivs i hemtjänstens loggbok och det som Bo upplever. Mellan det som Bo känner och det som Bo säger.

I mellanrummet mellan raderna, där Gud säger:

Jag älskar dig. Jag överger dig inte.
Kom hem nu, maten är klar.

Nåden är alltid här och Gud tror på oss. Anden blåser liv i oss. Jesus drar med oss alla i försoningen och nu är inget sig likt.

Hela Skapelsen vet det.

”Jag förstår det nu.”

Kanske de enklaste och finaste orden som Bo formulerar i romanen. Ord som vittnar om hur allt hänger ihop. Även när det känns som att vi dras NED. Så dras vi MED.

Liv är hopp. Även hopplösa dagar.
Jag förstår det nu. När stenarna ropar.

 

Publicerat

Helig vrede och morgonbön

11 februari, 2025
Morgonbön
Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Uppsala

I dagens upplaga av lokaltidningen hemma hos mig i Örebro har etthundra personer fått svara på frågor om det fruktansvärda som hände på Risbergska skolan för snart en vecka sedan. Etthundra röster. De allra flesta som får uttala sig ser ut som jag. Men de allra flesta av de som mördades ser inte ut som jag. Och plötsligt blir det så tydligt. Vad de tusentals som studerar vid Risbergska kanske gör när de försöker skaffa sig meriter för att få bli en av de hundra rösterna. De där som sörjer i kyrkor och heliga rum dit ingen guidat kungligheter eller statsråd som fått visa sitt deltagande i veckan. De som istället som kom till kyrkan jag kallar min, den stora stolta kyrkan som varit stadens centrumpunkt i 750 år. De hundra rösternas kyrka, men inte de tio mördade rösternas.

Det systematiska åsidosättandet mitt samhälle, och mitt Örebro, bygger på blir utdraget i ljuset och helig vrede bubblar i mig.

Eftersom jag förväntas läsa Psaltaren 37 på morgonen så går jag till de orden. De lugnar mig.

Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
De torkar snabbt som gräset
och vissnar bort som grönskan.
Förtrösta på Herren och gör det goda,
så får du bo i ditt land och leva trygg.
Ha din glädje i Herren,
han ger dig allt vad ditt hjärta begär.
Lägg ditt liv i Herrens hand.
Lita på honom, han kommer att handla.
Han skall låta din rätt lysa som gryningsljuset,
din rättvisa sak som middagssolen.
Var stilla inför Herren, vänta på honom.
Reta dig inte på den som har framgång,
den som når sina onda syften.

Vi ber:

Gud, liksom psalmisten så kommer vi till dig i tacksamhet för dina verk.

Vi ber också om hjälp.
Att du hjälper oss att beröra varandra.
Även de på andra sidan av våra påhittade gränser.
De på andra sidan motorvägen som vi gjort osynliga så länge.
Ta oss i anspråk och gör oss till en hoppfull motståndsrörelse
mot hopplös ensamhet, mot splittring och polarisering.
För livets skull. För kärlekens skull.

Ge oss klara och milda blickar
och mod att hjälpa de av oss som gått vilse,
så att vi alla kan rikta oss till det goda.
Öppna våra ögon så att vi ser dem som
lever sina liv i ensamhet, mitt ibland oss.
Öppna våra hjärtan för dom andra.

Gud, rör vid alla människors hjärtan så att vi kan vandra tillsammans på vägen hem. Befria oss från vanföreställningen att vi var och en, på egen hand, ska kunna bära det… som vi måste bära tillsammans.

Och…
Hjälp människorna i Örebro att ta ansvar för barnen som förlorat sina föräldrar. För mammorna och papporna som förlorat sina barn.

Bevara Aziza. Salim. Elsa. Bassam. Ali och Qamar i ditt ljus. Bevara också de kvinnor vi inte känner till namn ännu. Medmänniskorna som föll offer för halv-automatisk eldgivning med expanderande ammunition. Hjälp oss att aldrig åsidosätta och glömma dem igen. Hjälp oss att vara också deras medmänniskor.

Hjälp oss att höra ALLA medmänniskors röster när vi håller tyst minut senare idag. Så att vi inte står i vägen för din kärlek.

I Jesu namn.
Amen.

Publicerat

Stilla och helig vrede

När jag står framför ljushavet utanför Risbergska skolan på lördagkvällen är det som att offrens blod ropar från den frusna marken. Det har gått några få dagar sedan den expanderande ammunitionen avlossades från det halvautomatiska skjutvapnet. Min hemstad har kastats in i en ficka i tiden. Där vi alla söker svar. Svar som inte är enkla. Många samtal, många tårar. Frågor, oro, sorg, rädsla. Klyftorna är uppenbara.

Jag biter mig i tungan. Vreden är helig, men stilla. Sorgen är allomfattande. Går inte att komma undan. Vad jag ska göra med den? Jag ber om vägledning. När vi samlas i sorgen sjunger Tommie Sewon igen. Sången lugnar. Står kvar i det stilla.

Publicerat

Att hålla samman

Att hålla samman. När det verkar som att krafterna som drar isär är starkare än någonsin. Kanske är det vårt viktigaste sätt att vara tillsammans just nu. Hålla samman. Ingen människa är utanför den gemenskap vi delar. Alla är ömsesidigt beroende av varandra.