Publicerat

Predikan: Julnatten

Den heliga natten (julnatten)
S: Nicolai kyrka
24 december 2024

 

Lukasevangeliet kapitel 2, vers 1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan:

Julevangeliets vackra verser. Hur ska vi ta emot dem? Vi som har samlats här i julnatten, i den gamla, gamla kyrkan, där människor samlats i hundratals år, generation efter generation.

Just nu. Just inatt. Så är det just vi som får ta emot julevangeliet tillsammans.

Vad säger Gud till oss vid vår krubba?

Jesus är här nu. Han fryser om vi inte griper in.
Jesus, som i natt ser oss med det nyfödda barnets blick.

Vad gör vi nu?

Var inte rädda, säger ängeln till herdarna. Och till oss, tror jag. Ängeln som kommer med budskapet från Gud om att NÅDEN ÄR FÖR ALLA.

Liksom herdarna får vi höra den himmelska hären. Som liksom underminerar alla värdsliga och militäriska härar. Vi får höra den himmelska hären utropa de kärleksfulla orden som vi upprepar i kyrkan varje söndag. Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Bland människor som Gud älskar.

Ingen är utesluten, ingen är bortglömd.

Kanske känns den någonstans i kroppen just nu?
Värmen, kärleken, närheten, gemenskapen?

Här och nu – i julnattens mysterium – så kanske gränser kan suddas ut. Mellan människor, mellan länder, mellan synligt och osynligt. Mellan tiden som har gått och tiden som ska komma. Kanske uppstår ett mellanrum i tiden just nu. Där just vi bjuds in till festen. Där just vi bjuds in att dela livet med varandra. Och alla de som suttit här i bänkarna före oss. När vi bjuds in att dela brödet och vinet. Med den som längtar efter varenda en av oss. Med den som föds i den här heliga natten.

Jesus, som ska laga brustna hjärtan. Som ska torka våra tårar. Han, som kommer att resa upp dem av oss som har fallit. Och bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp. Hela vägen hem.

Vi hålls varma, i den kalla natten. Och vi är många här tillsammans, som sänds med Anden att ta med den värmen. Till de av oss som inte är här i kyrkan. Till de vi älskar, till de vi saknar.

För som sagt. Ingen är bortglömd. Ingen är utesluten. Nåden kommer till oss alla. Som får ta emot detta glädjebudskap när vi läser julevangeliet. Eller om det är julevangeliet som läser oss. Ibland är det lite oklart. Det är ett mysterium. Så…

Ära åt Gud i höjden och fred på jorden!
Oss är en frälsare född.
Allt är som ängeln sade till herdarna.
Allt är som det har sagts till oss.
Allt är som det ska bli.

Amen.

Publicerat

Predikan: Bana väg för Herren (tredje söndagen i advent)

Rik inför Gud (tredje söndagen i advent)
S: Nicolai kyrka
15 december 2024


Psaltarpsalm 146, vers 3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet kapitel 11, vers 12-19

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.

Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.” Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ”Han är besatt.” Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.

Predikan

Det finns människor som vill stjäla himmelriket, säger Jesus.
Vi ska inte lita på de människorna, säger den som skrivit Psaltarens 146:e psalm.

Och, det som visas på nyheterna, i tidningarna och i det som algoritmerna släpper fram till oss i våra sociala medier visar gärna det mörka Det som får oss att klicka och läsa är lönsamt, men det behöver inte vara rättvisande. Det är mörkt nu, ja. Människor fattar fortfarande beslut om att låta bomber falla på barn. Men de allra flesta människor fattar aldrig sådana beslut. Visst, demokratier prövas hårt i Västerlandet. I USA, i Tyskland och i Frankrike. Här hemma också. Men, det hindrar inte att det fortfarande händer massor av fina och kärleksfulla saker varje dag, även om dessa små ljuspunkter inte visas i nyhetsflödet.

Den första paragrafen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna gäller faktiskt fortfarande. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Profeterna vet. Johannes Döparen vet. Jag tror att vi också vet… allt det här som Gud redan vet… att vi vet. Vi som föddes med ett vetande om vad som är gott. Varenda en av oss har faktiskt fötts med det här vetandet. Det kallas ibland för SAMVETET. Två sammansatta ord som betyder att vi VET, och att vi vet TILLSAMMANS.

Kanske blir inget mer WOKE, PK eller mer PRÄKTIGT än samvetet? Som vi alla bär. Som partistrategerna verkar vara övertygade om är naivt… vilket konstigt nog får strategerna att tro att nästa val kommer att vinnas genom att håna och hata det naiva samvetet. Samma samvete som säger mig… att det inte behövs fler berättelser som avhumaniserar människor. Inte ens om cyniska människor med makt och inflytande som tror att de ska vinna val genom att håna och hata samvetet. Mitt högmod bereder inga vägar. Jag behöver förstå skillnaden på Jesus heliga vrede och min högmods vrede. Det är nämligen som vår församlingsherde Kalle Bengtz sade för några veckor sedan… vi misslyckas tillsammans… och vi lyckas tillsammans.

Vi är människor. Vi har fel ibland. Vi har rätt ibland. Vi är förvirrade mest hela tiden och vi är rädda ganska ofta. Och Jesus har rätt. Vi vill dansa ibland, men inte alltid. Vi behöver klaga ibland, men ibland inte. Vi är komplicerade. Ibland skvallrar vi om människor som äter. Ibland skvallrar vi om människor som inte äter. Vi är ganska så godtyckliga ganska ofta. Vi är de som den filterlöse Johannes Döparen kallar huggormsyngel. Men vi är samtidigt de som den himmelska hären ska besjunga som utvalda i julevangeliet. Vi är aldrig antingen eller. Vi är alltid både och. För vi är sammansatta människor.
De av oss som har blivit förblindade, fördömande och gått vilse i vår förvirrade samtid kanske jag ska gå ut och leta efter istället för att just… fördöma? För om jag i försvar mot det onda väljer att tänka som det onda och att prata som det onda…vad gör det då mig till? Inget gott, i alla fall.

Så, jag ber om att Gud ska välsigna oss alla med kärlek.
Så att vi kan vara så… som vi önskar att andra ska vara.

Jag ber om att Gud ska välsigna oss med tillräckligt mycket dåraktighet så att vi ska kunna tro att vi får betyda något för den här världen. För att vi ska kunna göra det som andra säger är omöjligt, komma med rättvisa och godhet till alla människor.

Våra ryggar kan rätas. Rakryggade skulle vi kunna säga till varandra: Var inte rädd. Vi överger dig inte. Det är inte du mot världen. Vi är tillsammans i den här världen. Sammanflätade som färgerna i regnbågsmattan som löper genom S:t Nicolai kyrka i Örebro.

Jag ber om att vi alla ska få en klar blick och se det heliga bortom allt vi har ställt i vägen. Jag ber om att visheten som redan finns i var och en av oss ska få möta all den där oändliga visheten som är Gud och som… redan har placerats i just var och en av oss. Och där borta, vid altaret, där väntar något som jag också tror finns inom oss alla. Något som samtidigt längtar efter oss alla. Mysteriet som vi alla är en del av. Kärleken som vill sprida sig genom oss alla. Kärleken som säger oss att det aldrig är för sent för förlåtelse, för försoning… och för hygglig anknytning.

Ja, det är mörkt nu. Men i mörkret vilar ljuset. Det har redan börjat bli morgon när natten är som mörkast. Vi kan hjälpa varandra att bereda väg för ljuset som kommer. För det behöver inte vara krisen eller kriget som kommer, det skulle också kunna vara freden och kärleken. Vad vill vi bereda väg för? Det goda är faktiskt redan här, under oss (i marken som bär), över oss (så att vi kan sträcka på oss) och runtom oss (i varje andetag som blåser liv i oss). Det goda är alltid här, även när vi inte ser det. I Guds villkorslösa kärlek är alla människor efterlängtade hela tiden. Och, våra ögon kan öppnas, säger Psaltarens 146:e psalm. Precis som Johannes Döparen kan också du och jag få se igenom det som står i vägen för det goda. Vi kan också berätta att den som rätar krökta ryggar är nära. På julnatten firar vi att Gud kommer till oss med oändlig nåd. Inte med tvång eller vapen. Nej, tvärtom, som ett försvarslöst litet barn. Ett barn som vi kan välja att ta emot.

Om det är naivt, så kanske det inte är så dumt.

Brustna hjärtan ska lagas. Tårar kommer att torkas. Och de av oss som har fallit kommer faktiskt att bli uppresta igen.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra.
Vägen är beredd för oss.
Vi är efterlängtade och inbjudna.
Till altaret och kärleken.
I nåden.

Där ett litet, litet bröd och några droppar vin välkomnar oss hem.

Amen.

Publicerat

Tankar om högmod och den yttersta tiden

Det är morgon. 6 november. Jag har sovit dåligt. Drömt om rösträkning. Någon timme efter frukostgröten står det allt mer klart. Kandidaten jag är rädd för vinner. Hans lojala följare vinner också majoriteten i senaten. Kyrie Eleison. Romarriket är tillbaka. Upplysningens liberala imperium har fallit. För många år sedan, men det är nu det börjar märkas på allvar. Det snurrar för mig. Hur kan jag lära om? Ställa om?

Jag går till kommande söndags evangelietext om den yttersta tiden för att hitta någon slags hoppfull känsla. I texten säger Jesus att vi ska se upp. För många kommer att uppträda i Jesus namn och säga att de är Messias. Många av oss kommer att bli bedragna. Stridslarm och krigsrykten ska höras, men Jesus säger att vi inte ska vara rädda. Det är sånt som måste hända. Folk reser sig mot folk, nation mot nation. Svält och jordbävningar väntar. Han säger att detta är början på vändningen. Vi är många som ska utlämnas och plågas för att vi tror. Vi ska hatas av många för att vi pratar om kärlek, precis som Jesus. Falska profeter ska ta plats och många av oss kommer att bli bedragna.

“Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.”

Det går liksom ännu en kollektiv suck igenom mina flöden i sociala medier. En suck som jag känner igen från 2016. Från när #metoo slog över i det rakt motsatta. Från när drömmen om omställningen ännu en gång krossades. Vi som är woke, PK och allmänt omanliga står där med brustna drömmar och förväntningar som inte uppfylldes den här gången heller. Dansen runt guldkalven blir allt mer intensiv och allt fler är så bländade att de börjar att skylla på varandra. Folk reser sig mot folk. Men, vi skulle kunna sluta att dansa. Stanna upp och se oss omkring. Andas in och andas ut. Kanske höra den där rösten som ekar genom Skapelsen och säger:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

För nu kommer många känslor och tankar. Någon är rädd för det eskatologiska, alltså själva tanken på slutet. Någon annan menar att inget egentligen betyder något alls utan att tillvaron är ett tillfälligheternas spel. En tredje känner sig bortvald, inte medbjuden bland de utvalda. Och flera hundra gånger i Bibeln säger Gud och Jesus de där orden: Var inte rädd.

Ingen är bortvald.

Kan vi hjälpa varandra här och nu? Kan vi se varandra i ögonen och fatta varandras händer? Kan vi känna varandras värme? Kanske ligger texten om den yttersta tiden helt rätt. Livet vi får är kort. Vi påverkas nästan alltid av saker vi inte kan kontrollera, på olika sätt. Döden är livsvillkoret och en dag ska också jag ge upp andan. Eller, en dag ska anden lämna också min kropp och komma hem. Kanske ligger det viktigaste Jesus säger i den här evangelietexten i den trettonde versen, när Jesus säger att vi ska hålla ut? Jag vill tro det. Jag har alltid levt i den yttersta tiden. Mitt liv är kort. Sökandet efter förståelse för varför jag ens finns har varit långt.

Det är en melankolisk dag. Än en gång visar sig fallet i all sin glans. I guldkalvens bländande sken. Högmodet rider mig och jag vill bittert skrika ut till alla som sagt i fyra års tid att “han kommer aldrig att komma tillbaka” att DET GÖR HAN VISST! ÖPPNA ÖGONEN! Men, jag inser att det är samma krafter som drar i mig som i honom, högmodets krafter.

Högmodets krafter.

Håll ut. säger Jesus. Var inte rädd. Någon annan säger att det måste bli sämre innan det blir bättre. Strax efter klockan åtta på morgonen postar ärkebiskop Martin en bön på Facebook. En bön för det amerikanska folket och om sammanhållning, eftertanke och besinning. Om fred och samförstånd. Ärkebiskopens bön leder till kommande söndags text från Psaltaren 39. Där finns något. Ett litet hopp. Så jag formulerar en bön utifrån den texten.

Gud, hjälp mig försonas med insikten om att jag ska dö
och hur få mina tillmätta dagar är.
En handfull dagar är allt du ger mig,
för dig är min livstid ett intet.
Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild vandrar jag omkring.
Bara en vindfläkt är skatterna jag samlar,
och jag vet inte vems de en gång ska bli.
Gud, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
Och ditt löfte om att allt är som det ska bli.
För oss alla som lever i din Skapelse.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Så att jag inte ställer mig i vägen för dig.
Så att jag tacksamt tar emot de andetag du blåser in mig.
Så att jag låter din kärlek strömma genom mig.

Amen.

Ingen av oss är bortvald. Marken bär oss fortfarande. Håll ut. Gå ut och möt någons blick. Var inte rädd.

Du är sedd och kan se andra.
Du är bekräftad och kan bekräfta andra.
Du är älskad och kan älska andra.

Allt är som det ska bli.

Publicerat

Tandläkartorsdag med rotfyllningsväder

Maria är i Karleby. Vilda också. Jag är ensam och jobbar 18 timmar om dygnet med kandidatuppsats, exegetisk läsning, essäförfattande och lite annat. Det är okej, men jag börjar känna mig en aning akademiskt mätt. Eller trött. Men den pigga universitetslektorn ber oss skriva ett kort manifest. Så jag gjorde det.

Jag vill fortsätta andas djupt. Försöka få en klar blick. Inte fastna i alla detaljer i bruset som skymmer sikten. Alla påhittade konflikter och polariserande sanningar. En känsla av sammanhang har vuxit sig starkare med åren. En omvändelse i en riktning där helheten blivit viktigare än delarna, den där Skapelsen.

Jag vill nog bara få fortsätta odla den där blicken som ser bortom den uppenbara, för att skymta det uppenbarade.

Tro.

Samtidigt är det lite utmanande att läsa en kurs där fördjupningen i genus-kritiska perspektiv och intersektionalitet liksom gör att ens förtroende för vetenskapen i sig påverkas. Så jag vill också hålla fast i tron på att kunskap i sig fortfarande är relevant. Att det inte är en lösning att gå ut i total relativism och ge upp. Kanske just för att summan av oss är just summan. Att allt hör ihop. Att allt är som det ska bli, även när det inte känns så.

Tvivel.

Skapelsen ger oss allt vi behöver, men inte allt vi begär. Det verkar naturvetare och teologer vara relativt överens om. Att människornas skapelse i ekonomin inte får plats i Guds skapelse utan svåra konsekvenser när atmosfären värms upp.

Vetande.

Men sedan finns ju andra discipliner, som liksom skapat andra normer och hegemonier. Som Gud vill uppenbara för oss. Så han blir människa och kommer till oss, går upp på berget igen för att säga oss något i Bergspredikan. Är han woke? Queer? Kommunist? Kapitalist? Kanske allt och ingenting.

Så håll blicken klar, tänker jag. Kontext, kontext, kontext, säger någon annan. Vi ingår alla i olika sammanhang. Men ytterst i samma enorma och allomfattande sammanhang. Tro och vetande och tvivel. Nästan som i en dialektisk rörelse. Eller treenighetens eviga procession.

Ett svårförståeligt manifest. Kanske något att tro på, när en slipper veta?

Junior meddelar utmaningar från Linköping. Vi pratar en stund. Ibland kommer saker i livet ikapp. När en blir vuxen och behöver ta hand om sig själv. Allt är som det ska bli. Idag har det regnat konstant i Örebro. Tandläkartorsdag. Rotfyllningsväder.

Amen.

Publicerat

En bild av ett samhälle

En mild man rör sig i huset. Han lyfter på kepsen och säger hej när vi möts. Vi har hälsat och pratat om hundar. På morgonen ringer han på vår dörr. Är du redo frågar han?

Det hörs på hans språk att han kommit långt bortifrån. Hans ärende? Han ska lösa upp saker. Saker som stelnat och täppt igen. Lager på lager av gammalt som nu står i vägen. Jag säger att vi har förberett oss enligt skriften vi fick. Så han börjar sitt erfarna värv. Metodiskt och lugnt går han igenom helheten. Tar sig in, löser upp och gör rent. När han är klar lämnar han skrivna ord. Små milda förmaningar. Han lyfter på kepsen och säger tack. Sedan går han till nästa dörr.

Det är stamspolning av avloppen i bostadsrättsföreningen och jag tänker att det är som en bild av något hela vårt samhälle skulle må bra av. Mildhet, tacksamhet och vatten som spolar rent. Små vänliga men viktiga förmaningar, för att så gott det går förhindra att helheten blir förstockad.

Publicerat

Predikan: Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)

Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)
S: Nicolai kyrka
22 september 2024

 

Andra Moseboken kapitel 32, vers 1-4, 30-35

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.” Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Matteusevangeliet kapitel 6, vers 19-24

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Predikan

Känn ingen oro. Känn ingen ängslan.
Den som har Gud kan ingenting sakna.

Orden från Psalm 773 dröjer sig kvar under valven och folket som följer Moses kämpar på. Men de skäller och gnäller och tvivlar också. När de följer Moses på vägen hem – från förtryck till befrielse. Hela vägen till berget som Moses går upp på för att ta emot lagen och alla ingående instruktioner i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Men där tappar folket tålamodet och gjuter guldkalven.
Trots att Gud går med dem.

Men… varför smälter folket sina smycken och gjuter guldkalven? Kanske för att de blir rädda. Men varför i hela världen låter Aron (Moses bror, prästen, som vet så mycket) varför låter han folket få sin vilja igenom när han borde veta bättre? Kanske för att han också blir rädd när Moses gått upp på berget och inte längre finns där och förklarar vad Gud vill.

I fyrtio dagar och fyrtio nätter är han borta och i flera av de dagarna och nätterna har det blixtrat och mullrat och Gud har låtit sin närvaro kännas i marken som skakar under folkets fötter.

Det skulle vara lätt att läsa texten och döma folket för deras brist på tro och tillit. Kanske också oss, får våra brister? Men vi är alla människor och vi blir alla rädda ibland.

Jag har varit dömande. Alldeles för länge. Men Jesus vände upp och ned på mig, skakade om mig och fick mig att se klarare. Då såg jag att rädslan och ensamheten också genomsyrar vår gemenskap. För mitt i allt det fina vi delar så finns det saker som gör oss rädda. Saker vi ofta har hittat på själva. Som räntor, krig och tillväxtstrategier. Eller andra guldkalvar.

Men, ingen av oss föds rädd. Nej, vi föds alla som små sårbara barn som behöver mat, värme och omsorg. I Guds Skapelse får vi det som vi behöver – mat, vatten och värme. Och Guds goda Ande verkar genom oss människor för att vi ska visa varandra omsorg och älska varandra som Gud älskar oss. Jorden har resurser för oss alla och människor är i grunden goda, som skapade medskapare. Allt är som det ska bli.

Men…om vi får lära oss att inte tro på detta faktum. Eller sviks av människor vi behöver och får lära oss att klara oss själva. Då kan det väckas svåra saker i oss. En sån sak är begäret.

Kanske uppstår begäret när vi lär oss att låta rädsla och misstro styra oss istället för att låta oss ledas av kärlek och tro? För innerst inne i oss bor fortfarande de sårbara barnen och vi blir rädda ibland. Precis som Moses folk där i öknen. När marken skakar under våra fötter.

Människor skapade för länge sedan MARKNADEN som ett medel för att nå ett mål. För att komma hem. Där byttes, såldes och köptes olika saker mellan människor. Från början saker som behövdes. Mat, virke och sådant. Men något hände och marknaden svällde med begären efter mer. Marknaden bredde ut sig mer än någon invasiv art någonsin kan… och till sist blev den där marknaden själva målet och människor blev liksom medlet. Så nu verkar våra ledare tro att alla människor måste vara lagom rädda och oroliga hela tiden… så att marknaden och vårt samhälle inte kollapsar. Vi närmast uppmanas att köpa saker som kan bedöva vår verkliga längtan hem. Saker som kan stilla påhittade begär, och väcka nya. Våra ledare verkar känna sig tvingade att prioritera siffror högre än verkligt liv i begärets budgetar. Men hur ska vi balansera påhittade siffror med högst verkliga och levande människor, djur, träd och hav?

Kanske är det just där som också vi är beredda att ge våra smycken till Aron och be honom att gjuta oss en ny gud? Samtidigt som Skapelsen ställer en fråga till oss allt oftare och allt högre, genom stigande temperaturer och förra veckan i fruktansvärda skyfall i länder nära vårt land. Skapelsen frågar:

Människa, utveckling som inte leder till befrielse utan binder er alla som lever nu OCH era barn och barnbarn i skulder som aldrig går att lösa – är det verkligen bra utveckling för er?

Gud vill befria oss och har öppnat vägar hem för alla människor. Jesus visar vägarna. Anden manar oss att våga vandra tillsammans. Men det är vi – du och jag och alla andra – som måste välja väg. Vi kan inte köpa oss fria, och det vet Gud. Så Gud blir människa i Jesus och kommer till oss. Han går upp på berget igen och förklarar så många viktiga saker i Bergspredikan, som dagens evangelietext kommer ifrån. Marken skakar igen när Jesus vänder upp och ned på allt vi skapat… så att Guds skapelse ska synas klarare också i oss. Han vill dra oss bort från guldkalvens bländade ljus, så att vi ser Guds ljus.

Han har kommit för att rädda, inte för att döma. Var inte rädd, säger Jesus. Allt du behöver ska du få. Jag går med dig, hela vägen hem. Men du behöver lyssna på mig. Lyssna nu. Han ger oss bönen om det dagliga brödet. För Jesus vet vad vi behöver och vill att vi ska veta det också. Och därför säger han: Håll din blick klar och släpp in mitt ljus så att det kan skina i dig. Samla inte skatter på jorden. Samla skatter i himlen. För där din skatt är kommer ditt hjärta att vara. Hemma.

Han vill göra oss rika på ett sätt som ingen ekonomi skapad av rädsla någonsin kan. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon, säger Jesus och vill leda också oss från förtryck till befrielse. Han som bjuder in oss att dela brödet och vinet och friden. Och under valven i kyrkan dröjer sig orden kvar:

Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Gud, din Gud bär allt. Allt som är som det ska bli.

Publicerat

Totaltacksamhet

Tre veckors praktik är över. Jag har fått lära genom att göra. Genom att samtala. Genom att betrakta. Genom att känna. Har mött en handledare som är en förebild och nu en vän. En medvandrare på vägen hem.

Kallelsen är inte galenskap. Tvärtom. Det är något av det sannaste jag upplevt och därför finns det inga alternativ. Fjärde året på universitetet börjar imorgon. Men just ikväll är just känslan av tacksamhet förlamande på ett bra sätt.

Det är många människor som på olika sätt gjort de här veckorna möjliga. Ingen av dem är en slump. Amen.

Publicerat

Predikan: Enheten i Kristus (14 söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (fjortonde söndagen efter trefaldighet)
Mosjö kyrka
1 september 2024

 Efesierbrevet kapitel 4, vers 1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:
en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-11

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Predikan

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Orden är poeten Göran Sonnevis. Här sitter vi i en kyrka. Vi kommer från olika håll. Vi har vandrat på olika vägar för att komma hit. Vi har levt våra liv på olika sätt. Olika länge. Vi har olika erfarenheter. Precis som alla människor som gjort det vi gör nu, före oss. I hundratals år. Generation efter generation. Precis som de som ska komma efter oss.  Men, nu sitter just vi här. Tillsammans. 

Och Jesus ber för oss.

Just idag har ganska många andra – lika olika – människor också suttit på det här sättet, i andra kyrkor. Eller möteslokaler, kapell, bönehus och andra platser. På landet, i städer. I Sverige och i hela världen. 

Jesus ber för oss alla.

Många olikheter finns i det som kallas den kristna traditionen. Stammen är en, grenarna är många. Men alla sträcker sig mot ljuset. 

Och eftersom jag nu började likna vår tradition vid ett träd så tänker jag att det är bra att påminna sig om att träd växer bäst tillsammans med andra träd. Precis som fiskar överlever i stim och får i flock. Och människor. Ensamma människor, fiskar, får och ensamma träd är väldigt utsatta. Så om jag ser mig omkring i skogen ser jag andra träd. Eftersom Skapelsens skog är en urskog, där mångfalden ständigt förnyas. Här finns andra träd i form av det vi kallar religioner och livsåskådningar. Där människor samlas, öppna för det som inte kan förklaras och förstås fullt ut. Att vi har mer gemensamt än vi tror visar alla de kvinnor som visat broderier med fina budskap på Sollidens kursgård den här sommaren. Stark vittnesbörd i form av handarbete. Böner om fred och frid.

Jag tror att Jesus ber för oss alla.

Det finns enhet i att vi tror. Det finns enhet i att vi erfar Gud, om än på olika sätt. När Guds ljus, det där ljuset som våra grenar sträcker sig upp mot, när det ljuset bryts i ett prisma, som i vattendroppar i himlen, då uppstår regnbågen. Ett och samma ljus delas upp i många olika färger. Men i en enhet. Den där regnbågen som tecken på Guds förbund med Skapelsen.

Vi får tro att den säger till oss: Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Ingen nationalism har någonsin uttalat de orden. Ingen ideologi har någonsin kravlöst omslutit människan i sin kärlek. Ingen affärsidé heller.

Men det gör Jesus. Han som är huvudet för kroppen. Han som leder kyrkan. Dagens evangelietext kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliet. I det sjuttonde kapitlet avslutas det långa talet när Jesus ber förbön för människorna. Han ber sin helige fader att bevara oss i sitt namn, så att vi blir ett, liksom han själv är ett med fadern. 

Han som tidigare – så vackert, klart och tydligt – visar att ödmjukhet, kärlek och tjänande är vägen. Han som börjat sitt avsked med att tvätta lärjungarnas fötter och sedan ber dem att älska varandra som han älskar dem. 

Han som ber för oss.

Kan vi leva värdigt i kallelsen och följa Jesus – ödmjuka och milda, som Paulus uppmanar oss? Kan vi visa varandra kärlek och tålamod? Kan vi med friden som band bevara den andliga enheten, alltså en enda kropp och en enda ande Jag är övertygad om att vi kan det. Men vi behöver vara varsamma. Jesus leder, vi följer. Hans enhet kräver inga invasionskrig. Jesus skickar varken drönare eller glidbomber till barnen. Han ber oss inte att bygga murar mot DOM ANDRA.

Så… den människa som gör anspråk på att leda oss med just SIN tolkning, SIN sanning och bestämt hävdar att det finns EN sann väg, EN kristen värdegrund och är beredd att hetsa oss mot varandra….och till och med leda oss i krig mot dom andra…  den tar på sig ett närmast gudomligt ansvar. Den människan riskerar att ställa sig i vägen för Jesus. 

Vi är på vandring. En brokig skara människor. Vi försöker alla att hitta hem. Vi har kallats hit. Vi har erbjudits dopet och måltiden vi ska få dela idag. Av honom som steg ned. Ned hit, till oss syndare, till de plågade och till de dömda. Därför ska vi alla – sargade, döende och alla de dömda säga tillsammans med alla heliga och saliga: Jesus är herre!

Eller så kan vi använda Göran Sonnevis ord:

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Allt hör ihop, vi hör ihop.
Allt och alla är olika, men ändå en och samma.
Jesus kallar oss att släppa in varandra.
I hans enhet hjälper vi inte bara de människor som kallar sig kristna.
I hans enhet hjälper vi andra människor för att vi kallar oss kristna.

Jesus visar vägen. I varma blickar som delas.
I bröd och vin som delas. 



Publicerat

Omtumlad och omsluten

På förmiddagen idag kom det ett telefonsamtal. Som förändrar vardagen. Så idag har jag varit omtumlad och omsluten. På bra sätt. Marken bär.

Publicerat

Predikan: Medmänniskan (13 söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (trettonde söndagen efter trefaldighet)
Kräcklinge kyrka
25 augusti 2024

Första Moseboken kapitel 4, vers 8-12

Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.”

Lukasevangeliet kapitel 10, vers 23-37

Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ’Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’ Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”

För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd.
En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’

Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?”
Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan

Medmänniska. Det är ett av de finaste orden jag vet. Diakoni är också ett fint ord, förknippat med kyrkans omsorg. I Kristi kropp, som kyrka och som medmänniskor är vi nog alla kallade att vara omsorgsfulla.

Idag, den trettonde söndagen efter trefaldighet så är både medmänniskan och diakonin i fokus. Dagens texter är vid en första anblick klara och tydliga. Kain som exemplet på vad vi inte ska göra. Den barmhärtige samariern som DET goda exemplet på vad vi ska göra.

Jag kanske borde sluta här. Budskapet är enkelt:Döda inte varandra. Var snälla och hjälpsamma. Men, jag måste fråga: Hur bra går det för oss – som den där svåra kollektiva mänskligheten – på en skala från noll till hundra – att bygga en världsordning där det där enkla budskapet som Jesus ger oss faktiskt också får gälla?

Det går nog inte alltid jättebra. Det finns mycket att ställa till rätta. Men, rent mätbart går det nog inte så dåligt som det är lätt att tro när jag tittar på Aktuellt, lyssnar på Ekot eller läser lokaltidningen. För de allra flesta människor gör nog goda små saker mest hela tiden. Som aldrig blir nyheter.

Kvinnan som följde med sin vän till en jobbig undersökning på sjukhuset. Barnet som plockade upp en utmattad humla, lade den på bordet bredvid och såg till att den fick lite näring. Och fick se den kvickna till och flyga vidare. Eller cykelreparatören i mitt kvarter i stan som utan gnäll lagar punkteringar och smörjer kedjor. Samtidigt som han alltid tar sig tid att lyssna på de utsatta och ensamma människor som stoppar in huvudet i verkstaden för en stunds mänsklig kontakt. Kanske den enda de får på hela veckan.

Vad får de här olika människorna att göra allt det här? Det vet inte jag. Men kanske har någon av dem legat som den nedslagne mannen som får hjälp av samariern? Han som tar emot hjälpen av den okände hjälparen? Forskning visar att människor som tar emot hjälp oftare hjälper andra.

Säger våra medvetna samveten något till oss?

Kanske minns du någon gång när du behövde hjälp. Kanske var du förtvivlad. Hjälplös utan hopp. Möjligen kom hjälpen. Från oväntat håll. Som en människa med en bogserlina på en väg mitt ute i ingenstans. Eller i en kram från en kollega som du knappt känner. Eller i hemvårdens omsorg. Eller som för min vän. Som höll på att backa ut från parkeringsrutan utanför mataffären. Som med skräck såg att den slitne och tiggande mannen som min vän försökt ignorera på väg in i affären. Och sedan igen, på väg ut ur affären. Nu såg min vän i backspeglarna hur den ignorerade mannen kom springande mot bilen, viftande och gestikulerande. Med hög puls klev min vän ur bilen… och han som sprang mot honom fortsatte vifta och med sina gester pekade han på biltaket…. där min vän lagt sin mobiltelefon.

Det är som att Guds röst, den där rösten som går genom Skapelsen och säger:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Det är som att den rösten visar sig praktisk handling. Genom människorna.

Jag minns ett samtal en gång när jag var förtvivlad. När ett vänligt ansikte på barnkliniken på ett stort sjukhus tittade mig djupt i ögonen och sade: Den som inte är van att be om hjälp blir heller inte van att få hjälp. Kanske får den människan svårt att hjälpa? Eller känna att han kan hjälpa?

Jag minns med värme alla människor i kyrkan som jag trodde skulle ta emot mig och mitt kall med ifrågasättande och kritik, men som med ömma och fasta händer har väglett mig ända hit. Till praktik som prästkandidat. I den här gemenskapen. Jag som aldrig bad om hjälp. Nu får jag hjälp och vägledning och möter människor varje dag som delar med sig av vad de har.

I psalm 793 så sjunger vi om ett enat folk på väg. Ett enat folk med samma mål. Vi sjunger att Guds rike är på väg och att det redan finns mitt ibland oss.

Vi är på väg hem. Försöker att hitta hem. Jesus ska laga brustna hjärtan. Han ska torka våra tårar. De av oss som har fallit kommer han att räta upp igen och dom av oss som inte längre kan gå kommer han att bära hem. Det kommer att hända och det händer redan.

Guds goda ande verkar i vänner, i barn som hjälper humlor, cykelreparatörer och i oss alla. I varma blickar som möts. I berättelser. I hjälpande händer. I bröd och vin som delas.