Författare: Fredrik Welander

Predikan
29 juni, 2025
Andra söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Romarbrevet kapitel 8, vers 28-30

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

Johannesevangeliet kapitel 1, vers 35-46

Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas” (det betyder Petrus). Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: ”Följ mig!” Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Natanael sade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med och se!”

Predikan

Det var en gång två ekonomer. De hade fått ett svårt uppdrag. De skulle förklara och kommentera varför börskurserna rusade och slog rekord samtidigt som krig rasade och eskalerade i världen. För vid den här tiden lurades till exempel svältande människor till platser där de trodde att det skulle delas ut nödhjälp, men där flera av dem sköts ihjäl istället. Vid den här tiden valde också vuxna män med precisionsvapen (som missiler, drönare och bomber) att döda helt vanliga människor som du och jag. Och helt vanliga, oskyldiga barn. På många olika ställen i vår värld.

Den ena ekonomen tyckte att det var oroväckande. Att något något gått fel och att det inte gick att förstå hur så mycket död, lidande och oro kunde bidra till rusande börskurser. Den andra ekonomen menade att det var ett gott tecken. Att börsen var det mest rationella människorna kunde vända sig till om de ville veta om framtiden skulle bli bra eller inte. Så om nu börsens siffror rusade i takt med antalet dödade, med antalet fällda bomber och skickade missiler… då var det något riktigt bra.

Vilken av dessa ekonomer skulle jag följa? Vem av dem skulle jag vilja visa mig vägen till framtiden? Det funderade jag på när jag hörde dem resonera på morgonekot igår, när jag förberedde frukost till min dotter som är hemma över sommaren. För den här historien utspelade sig inte i sagornas värld, utan här och nu.

En helt annan berättelse fick vi höra nyss, om Andreas och Petrus. Om Filippos och Natanael. Hur de följer med och ser. Hur de uppmanar andra att följa med och se. Hur de delar med sig av något gott. Redan i början av Johannesevangeliet läggs en grund av tillit, tro och mod att följa kallelsen. Att följa Jesus.

De väljer att följa Jesus. Samma Jesus som rockbandet Blindside sjunger om i sin nya låt. Där Jesus säger till mig att jag kan lägga ned mina bördor och vapen. Att jag kan ta av mig min rustning. Att Jesus vill befria mig från det som tynger ned mig och visa mig något helt annat.

Var inte rädd säger Jesus och visar kärlekens väg. Då och nu. Genom att vända upp och ned på vetande, missförstånd och maktordningar. Genom att hela tiden gå längre och längre ned för att nå de som lider, har det svårt och är ensamma. Han tvättar våra fötter och ber oss att se varandra. Jesus tar med oss alla i den stora försoningen, hela vägen hem till Guds rike.

Vi får TRO det, och det är en aning svindlande. Att också vi uppmanas att följa med och se. Vi som sitter här i kyrkan på åsen. Kyrkan som stolt – men också behövande – sträcker sig mot himlen som en hand som söker Gud. Och Gud vill fortfarande röra oss alla med sin nåd. Guds hand är utsträckt.

Paulus skriver i sin tid till församlingen i Rom att ”Vi VET att Gud på alla sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat”. Jag tror att vi i vår tid kan veta det, men det tvärsäkra vetandet kan också vara farligt för oss. Vår tid är genomkorrumperad av vetande. Eller tyckande förklätt som vetande. Vetande som riskerar att isolera oss från det kärleksfulla livet i Guds skapelse.

Men, om vi vänds bort från Guds skapelse så ser vi inte verkligheten längre. Vi ser inte att vapen och makt trasar sönder också våra hjärtan och får också våra tårar att rinna. Med blicken i marken riskerar vi att inte se att också vi kommer att slås ned när vi övertygas om att vi ändå inte kan förändra något. Vi ser inte att missilerna, drönarna och bomberna som skickas till våra medmänniskor också är avsedda för oss någon gång. Det är som att också vi erbjuds ett nytt vetandes äpplen, från träd vi borde undvika. Äpplen som lockar fram högmod. Som vill få oss att tro att det finns hopp i mord och systematisk förintelse av liv. Att smarta bomber styrda mot barn av inte så smarta vuxna liksom ska leda oss hem är bara rationellt i en väldigt, väldigt fallen värld.

När vi om en stund blir del av måltidens sakrament, nattvarden, så får vi något helt annat. En glimt av Guds rike. Ett rike där allt vi äter och dricker och andas och känner är nåd och kärlek. Det kan verka omöjligt för människan att leva i fred och frid. Men inget är omöjligt för Gud. Eller för den som tror. Eller den som någon tror på.

Gud kallar på dig och mig. På varenda en av oss. På alla.

Vi behöver inte lyda dem som vill vända oss bort från Gud. Men om vi gör det och går vilse så sänder Gud sin son även till oss. Jesus är världens ljus och ska befria också oss ur vår tids kompakta mörker. Han vill torka våra tårar, laga våra trasiga hjärtan och resa oss upp igen. Och om det så krävs, så bär han oss hem.

För sådan är nåden och kärleken. Nåden och kärleken som Gud aldrig har slutat att skänka oss. För, samtidigt som vi bär våra olika bördor i den fallna världen så går Gud och ropar efter oss, precis som Gud gjorde när Gud letade efter de första äppelätarna i paradisets trädgård. Människa, var är du, frågar Gud. Med en varm röst. Var inte rädd. Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig. Jag tror på dig. Följ med och se!

När våra ögon ser klart kan vi få möta kärleken, visheten, ljuset och evigheten som är Gud. Det kan skymta redan när vi ser in i varandras ögon och önskar varandra Guds frid. Det väntar på oss i brödet och vinet. Det där riket, där Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem, även när vi sitter fast bakom murar i fängelser byggda av rädsla. Gud är här och vill befria oss alla. Men vi behöver ta emot befrielsen för att bli verkligt fria. Och i den friheten blir verkligheten radikalt annorlunda. Varje dag som jag tar emot nåden så släpper högmodet greppet om mig. När jag ber, tackar och tar emot…då blir allt lättare och min rygg kan rätas ut igen. Där finns det verkliga hoppet.

För där den sanna kärleken finns, där är Gud. Och i Guds ljus så kommer också vi att längta efter att befria varandra och bära varandras bördor. Guds kärlek kommer att strömma igenom oss och vidare ut i Skapelsen. Så låt oss följa Andreas och Petrus, låt oss gå i Filippos och Natanaels fotspår. Låt oss följa med och se. När vi höjer våra blickar kanske också vi får se Jesus i ögonen. I Guds rike.

Jag kan inte säga att jag vet, men jag tror.