Predikan: Trons kraft
Predikan
26 oktober 2025
Nittonde söndagen efter trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro
Första Moseboken kapitel 15, vers 5-6
Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.
Första Timotheosbrevet kapitel 6, vers 11-12
Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.
Johannesevangeliet kapitel 9, vers 1-7, 24-39
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Predikan
Vad skulle vi kunna göra tillsammans, om vi verkligen trodde på att vi kunde göra något tillsammans? Som Abraham. Som Paulus. Eller som mannen i evangelieberättelsen som ser klart när han tror.
Tror du på människosonen, frågar Jesus.
Den som tror kallas ofta naiv här i vår tid. En tid som präglas av vad som känns som ett allt högre brus av budskap om vad vi INTE ska tro på. Samtidigt som Gud fortfarande finns i Skapelsen och frågar: Människa, var är du?
Guds nåd är gratis och tillgänglig för oss alla. Därför tror jag att den ganska långa berättelsen om vilka som ser och vilka som inte ser i Johannesevangeliets nionde kapitel är viktig. Mitt i pendlandet mellan tro och tvivel.
Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. När lärjungarna försöker hitta rätt mellan svart och vitt så berättar Jesus något mer nyanserat. Påve Leo XIV försöker nog att göra något liknande i den nypublicerade texten ”Dilexi te” med en radikal påminnelse om kärleksbudskapet. Det latinska uttrycket betyder ungefär ”som jag har älskat er” och kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliets femtonde kapitel där Jesus säger:
Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.
Påven vänder sig till världens alla kristna och drar ut hyckleri i ljuset. Inte för att skamma och skuldbelägga utan för att skapa klarsyn skulle jag tro. Han upprepar kyrkofadern Johannes Chrysostomos fråga från 300-talet: Vad vinner Kristus på att det dukade altaret är överlastat med gyllene kärl, när han själv dör av hunger i de fattigas gestalt? Hur vande vi oss med att se bilder drunknade barn längs medelhavets kustlinjer och vad fick oss att reagera på de bilderna med ännu fler omänskliga lösningar? Inte kan väl kyrkan prioritera sitt varumärke (i ängslan för sin egen popularitet) framför de fattigas behov? Eller skövla Guds skapelse för pengar? Okritiskt marschera med i upprustning som bara kan leda till krig? Den världsvida kristna kyrkan har några riktigt stora frågor att besvara.
Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Så säger mannen som får se till de som ifrågasätter honom och Jesus.
Kyrkan är Kristi kropp och när Gud blev människa i Jesus föddes han fattig, drevs på flykt eftersom en despot ville döda honom, levde sitt liv fattigt och avrättades som de fattiga, utanför stadsmuren. Det är kristendomens ursprung. Den nya religion som nu sveper fram i både väst och öst, alltså en kyrka som ersätter Kristus med avgudar i magalomaniska presidenter, som överlämnar det profetiska till AI och bildar treenighet med girig egoism och fanatisk nationalism, den har inget med kristendom att göra. När världens rikaste män pekar på de maktlösa och fattiga och säger att ALLT är deras fel, då handlar det om något helt annat än kristendom. Så tolkar jag påvens klarsynta ord.
Tror du på människosonen, frågar Jesus. Det vi gör kan inte separeras från det vi tror, för om vi inte gör det vi tror, vad är vi då?
Som kyrka är vi en djupt integrerad del av samhället vi kallar vårt. Vart är vårt samhälle på väg? I vilken riktning leder våra ledare oss? Jag vet inte, men undrar om vi kan göra något tillsammans för att hjälpa våra ledare att tro att vi fortfarande kan. Göra något gott tillsammans alltså.
Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna, säger den klarsynte mannen i evangeliet. Vem vill lyssna på oss nu och vem vill vi lyssna på? Jag tror att Gud vill möta alla människor och kanske vill Gud ta hjälp av oss? Gå och tvätta dig i Siloadammen, säger Jesus till mannen i berättelsen vi fick höra. Det skulle kunna betyda gå och tvätta dig i de utsändas damm, för jag ska sända dig att dela budskapet om Guds kärlek.
Jag tror på dig. Jag tror på er. Det tror jag att Gud försöker visa var och en av oss. Som enskilda människor och som gemenskap. Och de av oss som har svårt att se vill Gud hjälpa att förstå att ingen lämnas ensam eftersom allt och alla hör ihop. Kanske genom vänliga röster som säger varsågod när vi behöver det som mest. Eller i blickar som får oss att känna värme och tacksamhet. Kanske också i matkassar som delas ut, i matkassar som bärs hem. Vid borden där vi får äta oss mätta. I samtalskvällar, konfaträffar och gudstjänster. I vänner som följer med till nygrävda gravar på kyrkogårdar.
Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se, säger Jesus. Guds kärlek river murar och för samman människor som tidigare stod långt ifrån varandra. Kärleken kan förena främlingar och försona fiender. Den bygger broar och kommer med ljus till samhällets mörkaste hörn. Guds kärlek är profetisk och radikal. Den gör under och erkänner inga påhittade gränser. Den gör det som verkade omöjligt… möjligt. Kärleken är livets grundläggande princip. Det gör mer ont att vända den ryggen än att ta emot den.
Gud ger den till oss och jag tror att Gud vill att vi försöker att sprida den vidare. Vi får nämligen alla tvätta oss i den där dammen. Alla är vi kallade och alla av oss kan sändas. Kanske är det något sådant som Paulus säger till Timotheos i uppmaningen: Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp.
Människa, var inte rädd. Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig. Så tror jag att den treenige guden säger till oss som Fader, Son och Ande. Och lägger till: Kom hem och ät, maten är klar! För här och nu vill Gud möta oss alla i ett litet, litet bröd och några droppar vin. Förblindade sökare, seende syndare och alla andra.
Jag tror att vi som kyrka är viktiga i samhället. Vi kan bidra med klarsynthet. Gud sätter inga gränser för kärleken, och inte heller vi har några fiender att bekämpa utan bara människor att älska. Vi kan öppna en väg till bordet, till gemenskap framför korset och inför Gud. Vi är alla på väg hem tillsammans. Vägen kommer att vara svår och smal. Ibland snubblar vi i diket. Men, Jesus drar med sig hela Skapelsen i försoningen. Oss också. Och vi kan göra vad som helst när vi ser att vi är lika många som stjärnorna, stjärnorna som Abraham fick se.
Allt är möjligt när vi tillsammans tror på den som tror på oss. Vi ber med någon som skrev i Psaltarens Psalm 73 för länge, länge sedan:
Gud, vi vill alltid vara hos dig,
du håller oss vid handen.
Du leder oss efter din vilja,
du för oss på härlighetens väg.
Äger vi dig i himlen
önskar vi ingenting på jorden.
Våra kroppar och vårt mod må svika,
men du är vår klippa för evigt.
Amen.
Kan det verkligen vara så enkelt?
En av mina favoritartister, David Urwitz, har precis släppt ett nytt album. Där finns en sång som känns i magen idag. ”Först när själen har bestämt sig” heter den. Jag spelar den på repeat medan jag dammsuger. Mina ögon tåras. Tacksamhet. Tänker på pappa. Tänker på barnen som kallar mig pappa. Tänker att jag ska få det gjort, jag också.
”Och jag lyckades resa mig
En dag stod jag upprätt utan hjälp
och jag tog ett steg
och jag kunde gå helt själv
Och jag håller min pappas hand
Han visar mig världen utanför
Jag gör som pappa sagt
Han sa: Du kan om du gör ett försök
Kan det vara så
Kan det verkligen vara så enkelt
Att ett hjärta bara slår
Först när själen har bestämt sig
Och livet som hejdar sig
Jag står bakom hörn så att jag inte syns
Jag är vuxen nu
Men jag kan inte ta mig ut
Åren som går sin väg
Men jag kommer ingenstans
Allt jag drömmer om
Är att hitta det som fanns
Kan det vara så
Kan det verkligen vara så enkelt
Att ett hjärta bara slår
Först när själen har bestämt sig
Och först fram på morgonen
När alla slutat tro
Vet jag vart jag ska
Och att jag kommer att få det gjort
Kan det vara så
Kan det verkligen vara så enkelt
Att ett hjärta bara slår
Först när själen har bestämt sig”
Det tar så lång tid att bli ung. Livet hittar oss och allt är som det ska bli.
Predikan: Lagen i oss
Predikan
22 oktober 2025
Artonde veckan i trefaldighet
Längbro kyrka, Örebro
Gammaltestamentlig
Femte Moseboken kapitel 30, vers 11-16
Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.
Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning.
Epistel
Jakobsbrevet kapitel 2, vers 8-13
Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: ’Du skall älska din nästa som dig själv’, då gör ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare. Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla. Ty han som har sagt: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’ har också sagt: ’Du skall inte dräpa.’ Om du inte bryter äktenskap, men dräper, är du en lagöverträdare. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.
Evangelium
Markusevangeliet kapitel 10, vers 17-27
När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: ’Du skall inte dräpa’, ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’, ’Du skall inte stjäla’, ’Du skall inte vittna falskt’, ’Du skall inte ta ifrån någon det som är hans’, ’Visa aktning för din far och din mor’. ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”
Predikan
Vi tar ett djupt andetag.
Det där som kallas lag eller bud, alltså ord om hur vi ska bete oss. Det är inte något som är långt borta, Nej, det finns mycket nära, i min mun och i mitt hjärta. Hos dig också. Inte långt borta på andra sidan havet. Inte högt, högt upp i himlen och utom räckhåll. Nej, det goda finns redan i oss.
För mer än 3000 år sedan sattes ord på detta. Från Gud till Mose till folket.
Vi föds alla med ett vetande som vi har tillsammans. Det brukar kallas SAMvete. Vetandet delar vi dessutom med varandra, så det brukar också kallas MEDvetandet. Vetandet uppstår först när vi delar det med varandra. Det som jag vet, men som ingen av er andra vet… det finns ju liksom inte så länge som jag inte delar det vidare. De som forskar på oss människor och våra beteenden, som psykologer, sociologer, ekonomer, antropologer, filosofer, jurister och teologer, har bekräftat att det finns beteenden som finns i så gott som varenda människa som har levt, som lever nu och som kommer att leva i framtiden.
Hör och häpna, dessa beteenden är påfallande lika de beteenden som efterfrågas av oss i de där orden som Gud ger till Mose och som vi fortfarande pratar om.
Det är så vi föds. Vi vill tro att livet är meningsfullt och inte totalt random. Vi vill vara snälla, behandla varandra med respekt och kärlek och dela med oss av det vi har till varandra. Många av oss får växa upp med tillräckligt mycket tur och kärlek så att det som vi vet redan när vi föds också bekräftas i kärleken vi får av andra människor (och djur och natur). Många av oss får också lära oss hur det känns att möta det motsatta, alltså när människor inte möter oss med kärlek.
Kanske är det inte någon slump att Jesus säger att allt vad vi vill att andra ska göra för oss, det skall vi också göra för varandra.
Jesus ser med kärlek på människorna i Bibelns berättelser. Jesus ser med kärlek på oss och försöker befria oss genom att uppfylla den där lagen. Genom att uppmana oss att släppa fram det som redan finns i oss och hjälpa oss att ta ansvar och göra något gott. Det handlar om nåden. Att Guds kärlek är tillgänglig för alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud formulerar bud, eller lag, som redan finns i oss alla. Jag tror att det kan vara därför som Gud föds och dör som människa i Jesus och visar oss att ingenting är omöjligt för Gud, och kanske inte heller för den som vågar tro.
Jag tror också att ni redan vet det här.
Ikväll bjuds vi, i ett litet bröd och några droppar vin, in i mysteriet som är fader, son och ande. Som försöker säga något till oss. Kanske är de orden inte alltid så lätta att höra i vår högljudda samtid, men de finns där alltid. Ibland kan det räcka med att vi tar ett djupt andetag och stillar oss en stund. Så hörs de kanske tydligare. Var inte rädd. Jag älskar dig och jag tror på dig. Du är inte ensam. Jag kommer aldrig att överge dig. Och i varje andetag bor Ordet som är Gud. Varje andetag bekräftar kärleken Gud ger oss. Vi kan fortfarande sprida den kärleken vidare, vi är ju skapade i Guds avbild. Vi får tro det. Vi får vara goda och göra gott. Fortfarande.
Amen.
Regeringen har synpunkter på våra kläder
Jag är ledsen, men det här måste ut. För hyckleri och godtycklighet hör inte hemma på Regeringskansliet. Vi har grundlagar och ett demokratiskt statsskick som faktiskt förutsätter att de som väljs att leda landet vi kallar vårt tar sitt uppdrag på allvar, är någorlunda bildade och ser sig själva som alla medborgares representanter.
Nu har vi en regering som har en minister som vill ta ifrån en del av befolkningen rätten att klä sig som de vill. Som vill tvinga en viss typ av kvinnor att ta av sig plagg. Och så har vi en annan minister som vill tvinga en annan del av befolkningen att ta på sig uniform. Jo, det är sant. Skoluniform är ok, men inte traditionellt religiösa plagg. När makthavarna beter sig som lynniga mobbare, då är det dags att på allvar börja ifrågasätta vad som händer.
Kan vi få be om seriösa ledare?
Måndagmorgonbön
Söndag i soffan
Ligger på rygg en stund. Har skickat in inledningskapitlet till min magisteruppsats för granskning inför ett seminarium i veckan som kommer. Gick på högmässa i Längbro där jag ska gör två veckors fördjupande stiftspraktik nu. Det blir fint. Skriver på betraktelse och predikan.
Maria och jag passade på att ta en söndagspromenad i Karlslund. Det var skönt. Det har varit skönt ute den här helgen. Igår gick vi på hemmaplan. Och jag fick anledning att prova kameran i mina nya glasögon (Ray-Ban Meta Wayfarer gen 2) och firar lite försiktigt att jag hittat sätt att sluta vara inlåst i svenska överprisade glasögon. Det är väldigt höga vinstmarginaler på slipade glas och bågar här i kungariket.
I gårdagens helgsmål i P1 talade Susanne Dahl fint. Men vi ryckte till när klokringningen var från Morlanda kyrka och psalmen Susanne hade valt var O Store Gud. Det handlar om pappa, och den som vet den vet att det var psalmen han valde till sin begravning och Morlanda kyrka är kyrkan där bårtäcket som täckte hans kista hör hemma. Slumpen finns inte. Allt är som det ska bli.
Uppdrag utfört
Resan tillbaka till Morlanda kyrka med det vackra bårtäcket är avklarat och därmed är uppdraget utfört. När vi parkerade bilen utanför huset på landet så hade den mest magnifika regnbåge jag sett spänts över dalen. Jag väljer att tolka det positivt. Vi är inte ensamma.
Sakerna jag egentligen ville säga till pappa (men som bryter mot talartiden)
Det var en ganska så plågsamt process att komma fram till talet jag ville hålla på minnesstunden för min pappa. För det finns så mycket jag känner att jag måste säga, nu när det är sista gången jag kommer att säga de sakerna på det här sättet. Men formen för ett tal, och människor förväntan på det har i kombination med vår samtids höghastighetskultur gjort att långa tal inte längre fungerar. Så det får bli i skriven text som det jag faktiskt ville säga får ta plats.
Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa och Kriemhilde Welander mamma. Det är ungefär det jag vet om mig själv just nu… för resten är upp och ned just nu, sedan pappa blev sjuk i mitten av juli. Min fina pappa, som alltid varit så frisk och pigg. Hur kunde det bli så här?
Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Jag var där när hans sista andetag togs. För mig är det uppenbart och uppenbarat att det som hände då inte går att förstå med världsliga och rationella tankar. I det sista andetaget lämnade ALLT som var pappa hans kropp. Livet som var Per-Åke Welander lämnade kroppen som burit det, men det livet har knappast blivit ett slutgiltigt ingenting. Nej, för mig är pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än likgiltig. Att allt är upp och nedvänt nu känns mer som en nära-livet-upplevelse än en nära-döden-upplevelse. Alltså är det här en text om liv. Kanske något av en predikan. Den får ta den plats den behöver.
Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. Och som han är värd den vilan. Spåren efter honom tar slut ungefär här, men vi kan följa dem bakåt och fortsätta att själva gå framåt. Riktningen är nog ganska tydlig och jag tror det är ett sätt att förstå antika ord om att livet besegrar döden. Håll kursen!
När pappa fyllde åttio så samlade han stora delar av sin familj på Svenska kyrkans kursgård Solliden strax norr om Örebro. Där slöts cirklar, där skapades möjligheter till försoning. Där såddes nya frön. Allt tack vare pappa. Som öppnade dörrar som behövde öppnas. Jag måste tacka pappas livskamrat, Ann-Marie, för att det blev så. För hennes kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Hon var med och öppnade dörrarna. Och nu har vi fått nya rum att dela, vi som fortfarande andas och är. Där kan vi bära känslor tillsammans, men också skratta ibland åt minnen vi har.
Pappa har berättat om den lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som han läste högt ur varje dag där hemma. Jag väljer nu texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:
Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Det finns så mycket pappa i de där fina raderna. För Ann-Maries skull måste jag också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här är de två sista verserna översatta till svenska:
Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt långNu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen
Jag ser och känner Ann-Maries sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Vi är tillsammans i sorgen.
Jag höll ett tal till pappa där på Solliden, när han fyllde åttio. Där det viktigaste var ungefär det här. Jag bad min bröder Perra, Magnus och Bror. att ställa sig upp. Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. På minnesstunden stod vi där igen. Sedan bad jag vår systers dotter Laura att ställa sig upp, eftersom hon nu tagit sin systerplats i syskonskaran och därmed fått ett gäng medelåldersbröder. Hon är nu välkommen in i den stabilt ostabila samlingen kallad syskonen Welander. Sedan bad jag våra barn – Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia och Freya – att ställa sig upp. Inte heller de skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, deras farfar, som nu faktiskt till kunde kalla sig farfarsfar. Till Elicia, Selma och ett alldeles nytt litet liv, lilla Leah.
Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Ansvaret som ligger på oss är stort. För nu är det vi som ska:
- Lära våra medtrafikanter hur man kör bil – på affekterade sätt – inte minst yrkesförarna
- Servera chokladpudding på rätt sätt, alltså med vaniljsås
- Ordvitsa och pappaskämta på pappas speciella sätt
- Hålla våra tal på vers och rim (något som jag redan misslyckats med)
- Finnas där för varandra och andra… som han gjorde (på de sätt som kanske bara han kunde)
Jag borde kanske sluta här. Men sedan den 22 augusti i år så tänker jag varje dag, minst en gång: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Så jag måste fortsätta en stund till, för det tror jag att pappa vill. (Fler rim blir det inte, men jag kanske kan lära mig.)
På Solliden berättade jag för pappa om hur fint det var att minnas hans matlagning. Och de stunder när det bara var han och jag, i den gula R5:n eller den gröna Volvokombin, på väg till fotbollsträning eller match. Jag försökte sätta ord på att omsorgen han lade ned på sina kluriga julklappsrim faktiskt nådde hela vägen fram. Jag ville förklara hur varm jag blir av minnena av stunder när vi tittade på gamla smalfilmer eller diabilder på projektor. Eller på Tipsextra, när pappa somnade till den sövande engelska fotbollen. När jag satt kvar, nära pappa.
Jag försökte också säga något om utflykter och guidningar och hur hans sätt att vara pappa påverkat mina sätt att vara pappa. För jag råkar ju ha gjort många av de där sakerna själv, typ alla. Men det är inte bara genom mig som min pappa möter mina barn. Det gjorde han så bra själv. På sitt eget sätt. Nära, men med stor respekt och ovilja att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller. Men några av oss blir rädda för att störa, eftersom vi är rädda för att bli avvisade. Det finns ofta en orsak till det.
Där på Solliden behövde jag också säga något om några avgörande stunder i livet när pappa såg mig och kom och hämtade mig. Precis som han gjorde där utanför Solliden när jag smet ut och tog en cigarett för att hämta mig från känslostormen efter det där talet. Han sade några ord som lappade ihop saker som varit trasiga i mig sedan vårt uppbrott i mina tonår. Pappa hämtade mig. Drog mig nära sig. Höll om mig. Jag som varit så långt borta, så länge. Jag klarade mig själv, höll mig på min kant, ville inte störa och inte bli störd men… pappa kom och hämtade mig ändå när det behövdes. För när jag hade svåra år så kom han till mig, trots att jag inte hade kommit till honom under hans svåra år. Jag tror att det var något han lärde sig och det är något jag tror att jag lär mig.
Den sista gången vi fick några timmar på tu man hand var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära.
Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista sång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Och fram till den stunden när de kommer för att hämta mig, så kommer jag, varenda dag jag får leva… att sakna. Men nu är det min tur att vara den där pappan fullt ut. Och jag lovar att – varje dag – försöka att fortsätta att se världen på samma sätt som mannen som genom en liten smalfilmskamera gjorde vad han kunde för att bevara det han såg. Vid den där festhelgen förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Det gör också de timmar av samtal som min bror Magnus har spelat in med pappa. Som jag snart kommer att våga lyssna på.
Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Det är en bild jag tror att pappa skulle gilla också. Det finns tid till försoning, sade pappa till mig för snart två år sedan. Jag vet att han såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen och ämbetet är också pappa med och bär.
Under våra sista samtal på IVA påminde pappa mig om något väldigt viktigt. Genom den tacksamhet han kände för att få ha räddat liv, och tacksamheten han kände för att ha fått leva sitt liv. Han ville verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu jag – med stora skuldkänslor – förstår att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Idag förstår jag att det var först när jag var tillräckligt gammal och vis, som vi kunde mötas fullt ut.
Författaren och illustratören Charlie Mackesy har skrivit en bok om pappa och mig. Jag tror att det kan handla om många av oss, kanske alla. I boken är det oftast fina bilder på en pojke, en mullvad, en räv och en häst. Pojken är ensam, vilse och full av stora frågor i en liten kropp. Han möter en mullvad som mest av allt är sugen på tårta, men dom tittar på världen tillsammans. De möter räven som är en aning tyst och misstänksam, stukad av livet, ute i kylan. Hästen är störst av dom alla, men också den snällaste. Precis som vi, så är dom olika. På en av de första sidorna frågar mullvaden pojken: ”Vad ska du bli när du blir stor?” ”Snäll”, svarar pojken och frågar i sin tur mullvaden vad framgång är. ”Att älska” svarar mullvaden. ”Ibland känner jag mig ensam”, säger pojken senare i boken. ”Jag också”, svarar mullvaden då, och lägger till ”men vi älskar dig och den kärleken kommer alltid att leda dig hem”. ”Jag tror att alla bara försöker komma hem”.
När pappa hämtade mig den senaste gången så berättade han att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Men nu när vi var så många som samlades för pappas begravning så tänker jag att kärleken hittade pappa. Vi är nog många som på olika sätt varit både mullvadar, rävar och hästar i pappas liv. Om du tycker att ord som Gud, tro, hopp, nåd och tillit är lite för stora för att närma sig, då rekommenderar jag den här boken. Den kanske handlar om dig också?
Gud tar hand om pappa nu. Jag känner att Gud finns i andetagen som blåses in i mig och ger mig liv. Pappa är med mig i den fördjupade blicken som klarnat i mina ögon. Jag hoppas var och en av er ska få känna något liknande.
Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gjorde hans liv så mycket rikare. Livet kan besegra döden. Om vi tror på det. Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.
Pappa, jag vet att du går med mig.
Jag har alltid vetat det.
Och det gör mitt liv så mycket bättre.
Jag är tacksam för att jag får upptäcka dig i mig.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget,
eftersom vi alltid hör samman.
Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än.
Jag har några saker kvar att uträtta först.
Jag har några människor att hämta när de behöver mig
och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer.
För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var, men på mitt sätt ska jag ta hand om allt som du lärt mig.
Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans.
Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags.
Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.
Ett sista tal till min pappa
Pappa är nu formellt överlåten till Gud. Vid begravningsgudstjänsten biträdde jag prästen Kent Karlson och Kumla kyrka var full av människor. Vi minnesstunden höll jag det här talet.
Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa. Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Men pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än ett likgiltigt ingenting.
Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. En välförtjänt vila.
Ann-Marie, din kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Du var med och öppnade nya vägar. Och nu har också vi fått stigar att vandra på tillsammans med alla känslor vi måste bära nu. Du är inte ensam, ingen av oss är ensam.
Du har berättat om den här lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som pappa läste ur varje dag. Jag läser texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:
Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Så mycket pappa i de orden.
Jag ska också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här översatta till svenska:
Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt lång
Nu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen
Ann-Marie, jag ser och känner din sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Och alla som är här. Vi är tillsammans i sorgen.
Stå upp: Ni som är pappas barn. Perra, Magnus och Bror.
Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. Stå upp Laura, vår systers dotter som nu får ta hennes plats i vårt stabilt ostabila gäng. Välkommen till bröderna Welander.
Stå upp: Ni som är våra barn, Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia, Freya… Inte heller ni skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, er farfar eller morfar…. eller faktiskt till och med farfarsfar. För nu finns ju också Elicia, Selma och ett alldeles nytt liv i lilla Leah.
Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Vi kan inte vara pappa, men vi kanske kan låta honom leva vidare i oss.
Sedan den 22 augusti frågar jag mig minst en gång varje dag: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Jag hoppas att jag aldrig kommer att sluta fråga mig det. Jag hoppas aldrig att sluta känna ånger över att det gick så många år innan jag kunde släppa taget om mitt lättstörda högmod och pappa kunde släppa taget om sin rädsla för att störa mig. Något kom emellan oss för många år. Och något har ärvts ned i mig. Jag vill vara nära, men också jag är rädd för att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller.
Under sitt åttioårsfirande kom han och hämtade mig när jag smet ut och rökte efter att ha hållit ett tal till honom. Som slutade i tårar. Pappa drog mig nära sig. Höll om mig. Jag försökte hålla om tillbaka. Ge tillbaka något som jag nekat honom väldigt länge. Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista gång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Hon fick leva i tolv år och sju månader.
Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Jag vet att pappa såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen är också pappa med och bär.
Under våra sista samtal på IVA ville pappa verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av alla hans principer… kärleken.
Den sista gången vi fick några timmar – bara pappa och jag – var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära. Han berättade då för första gången att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Han togs ifrån sin mamma. Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gav honom den där kärleken som berövades honom som nyfödd.
Vid den där festhelgen på Solliden förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Så fortsätter pappas liv att vara allting, istället för ett likgiltigt ingenting. Och jag ber om att få behålla pappas klara blick.
Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.
Pappa, jag vet att du går med mig. Jag har alltid vetat det.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget nu, eftersom vi ändå alltid hör samman. Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än. Jag har några saker kvar att uträtta först. Jag har några människor att hämta när de behöver mig och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer. För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var… men på mitt sätt. Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans. Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags. Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.