Författare: fredrikbronner

Vi går till kuratorn på barnkliniken igen. Fortsätter samtalet om vår vardag som diabetesföräldrar. Jag drabbas av den där insikten igen. Hur jag låter fel saker ta över livet. När jakten på fel saker blir hela drivkraften och dödar det som är viktigt i livet. Det där med att faktiskt leva och inte bara överleva.
Vi går in med en känsla av att vårt lilla barn har konstiga beteenden i sin jakt på rutiner. Vi går ut med en kort lista där vi själva kan slå fast förutsättningarna för att hjälpa henne. Den listan handlar om tre-fyra punkter som kommer hjälpa oss att göra diabetes till diabetes och inget annat. Så vi kan låta vårt lilla barn leva mer. Och därigenom leva själva. Diabetesmonstret ligger där i skuggorna hela tiden. Kuratorn hjälper mig att släppa in ljuset så att skuggorna försvinner. Camilla hjälper mig också. Dialogen mellan oss i det där rummet känns fin.
Jag är så oändligt tacksam för det här samtalet. Känns som att det räddar livet på mig. Insatsen kuratorn gör för mig är ovärderlig. Att det är 8 mars idag gör att jag inte kan låta bli att reflektera över detta faktum. Den kvinnodominerade sjukvården hjälper oss. En förmodat underbetald, erfaren och kunnig kvinna hjälper oss med det viktigaste i livet. Och vi behöver inte ens betala för hjälpen, eftersom insatsen är knuten till vårt barn.
Det är något som är fel. Men som just nu blir så rätt. Livet handlar inte om pengar utan om relationer, kunskap och känslor. Men, de som hjälper oss att leva och har det som jobb måste få rättvist betalt.
Tacksamhet, ödmjukhet och liv är dagens ord. Tack.