Ligger på hotellrum. Isolerad. Försöker fåfängt hålla mig undan den här smittan. Styr mot Tyskland imorgon för att hämta hem min mamma. Som flyttar tillbaka till Örebro. Vi hade inte räknat med det här viruset. Nu blir resan lite onödigt spännande.
Ett hav i en sjö
Fick tid över. Vi tog oss till ett hav i en sjö. Utanför Karlstad. På en sydspets. Där gick det att andas. Vänern. Älska.
Fasta + COVID-19
Halvvägs in i fastan. En bit in i coronahelvetet. Försöker avhålla mig från att kasta mig ut på ett slagfält av dumheter. Men, det är svårt. Allt stänger, men av fel anledningar. Individualismen fortsätter att skörda. Alla mot alla.
Räknar på framtidsprojekt. Men, ser samtidigt min egen långsiktiga inkomst brinna upp. Eller?
Kanske dags att göra om.
Steriliserad man fortsätter tjata
Fick berätta lite om min sterilisering i veckans Kropp & Själ i P1. Upprepade ungefär det jag berättat tidigare.
Knäckebröd
Gjorde lite knäckebröd. På rågsurdeg. Var skittråkigt. Smakade gott.
På vilken sida av gränsen?
Gränser. Igen. Det kan vara värt att påminna sig om människor flydde från Europa för inte jättelänge sedan. Människor från Europa har systematiskt utrotat andra människor på alla andra kontinenter. Det kan också vara värt att komma ihåg att den som drar en gräns tillräckligt hårt för att stänga ute andra till sist kommer att bli ganska ensam och instängd.
Gränser.
Fastan har börjat
Gick till kyrkan. På mässa. Fick ett kors i pannan av en präst. Aska. På askonsdagen. En fördjupning. Det är dags att bejaka det där. De stora frågorna och att det faktiskt går att hitta gemenskap med andra människor i dem.
Så här blir min första fasta:
- Veganskt liv (slut med ägg och ost alltså)
- Ingen tobak (kanske den största uppoffringen)
- Ingen konsumtion av annat än livsmedel
- Inga resor som kräver koldioxidutsläpp
- Inget hetsätande av information/kommunikation (mindre nyhetsflöden, inga sociala medier)
- Aktivt söka upp gemenskap i detta istället för att slentrianmässigt söka ensamheten
- Meditera
- Fortsätta att utforska tron
Det här om radikaliseringen
Just nu i radikaliseringsprocessen:
Funderar på hur jag ska fasta.
Eftersom klimatfastan i sig är något jag gör hela tiden så räcker den inte för att skapa den där skavande känslan av att något fattas. Själva fastan alltså. Tankarna går just nu i avstå från nikotin, sociala medier, ALLA animaliska produkter (ägg, ost, godis m.m.) och icke genomtänkt konsumtion av film, musik och åsikter. Stänga av flödet av inkommande för att helt vara uppsökande istället.
Upptäcker tron.
Vintermånaderna har varit välfyllda av jobbiga känslor. Ungefär som vanligt. Konflikter i den viktigaste relationen, känslan av ensamhet och otillräcklighet, oron för barnet och en allmänt skavande känsla av saknad. In från sidan kom meditationen och yogan som jag nu uppenbart är redo för. Det har skapat en tydlig insikt om att eftertanke och tro är väldigt viktigt. Har också närmat mig frågan om min egen kristna tro och ser hur det mesta hänger ihop. Jo, människor som tror på något och delar den tron med varandra gör bra saker tillsammans och för andra. Min tro är just det där. Kärleken till och mellan människor. Jag hittar den inom mig genom meditationen. Den ger mig tid att känna något annat och att respondera i lugn istället för att hetsigt reagera hela tiden. Men den finns också i kyrkan, där snälla människor delar bra saker med varandra. Det känns fint. Ingen dom, inga ifrågasättanden, men väldigt mycket lyssnande. Ungefär som jag vill leva och vara.
Införskaffar zafu och yogamatta.
För att kunna sitta i zazen och meditera behövs en bra zafu (medidationskudde) och en yogamatta. Dessa är nu beställda. Försöker att att inte hetstänka kring detta.
Håller jag på att bli galen? Nope. Snarare o-galen. Känner mig lugnare än på mycket länge.
Radikaliseras och planerar fasta
Läser och tänker och känner. Sedan en tid tillbaka mycket kring mening och existens. Hittar en något fastare väg att gå på med hjälp av meditation och litteratur som väcker stora frågor. Känner igenom så många trådar av tankar och känslor jag burit och släpat på hela livet. Som inte passat in i de sammanhang jag provat. Men, nu hittar jag lugnare sammanhang. Radikaliseras (skrivet med värme och ironi) i min tro på kärlek och relationer mellan människor. Att våga be om hjälp och att våga hjälpa. Att lyssna mer än att prata. Att andas och ge mig tid att utöva respons istället för att låta egot reagera blixtsnabbt.
Det är skönt. Leder till nya samtal och nya möten. Så nu planerar jag tillsammans med några varma människor en fasteaktion. En fasta för klimatet. Det blir fint att få öppna nya rum. Funderar kring min egen fasta. Jag tror att det kommer att handla om att avstå hets och missbruk. Missbruk av en del beroendeframkallande substanser. Missbruk av skärm. Missbruk av snabba reaktioner.
Men, när det blir klarare så blir det nog lättare att förklara också. Ser fram emot fyrtio dagar av något jag hoppas ska bli ungefär inget. Inga förväntningar, inga mål, inga prestationer. Bara här och bara mening.
Livet, kaoset och zen
Efter att ha läst en bok av Ram Dass om meditation läser jag nu Shunryu Suzuki. Det handlar om zen. Om det kommer att hjälpa mig att acceptera livet jag valt och kaoset det präglas av, eller om det kommer att hjälpa mig att acceptera att jag måste lämna det (eller ändra det i grunden)?
Just nu oklart. En av de där grejerna med zen är ju att inget är. Eller allt bara är som det är. Rörigt? Ja. De gånger jag försöker meditera går det inte. För många tankar, ljud och känslor i kroppen. På yogan funkar det bättre. Kanske för att den hålls i ett rum som inte bär spåren av det där livet. Det är en neutral plats, där jag är omgiven av neutrala människor.
Jag ska fylla 49 om ett par månader. Det känns som 349. De senaste åren har varit många, långa och kämpiga. På lite för många sätt. Det är som att varje sekund av lycka och mening måste tillkämpas. Och betalas med tiodubbla sekunder av kamp och kramp.
Det sägs att vi påverkar nästan inget med våra egna känslor. Att vi snarare alltid reagerar på yttre stimuli. Alltså på vad andra människor gör med/mot oss. Så att det bästa vi kan göra för att bli mer eller mindre av något (lyckligare till exempel) är att byta sällskap. Jag har aldrig trott på det där. Min egna högkänslighet och min tro på det goda gör att jag ser saker hos människor jag bryr mig om i ett lite för romantiskt skimmer.
Jag vill ju tro.
Läser ett kapitel till i boken. Det känns meningslöst. Samtidigt är det glasklart. Jag borde sätta mig på en kudde med rak rygg och nacke. I hel- eller halvlotus. Med händerna i cosmic mudra eller gyan mudra. Och bara andas.
Och låta det som händer hända.