Författare: fredrikbronner

Får ett mail av en annan pappa. Jag skrivit en text som får honom att gråta. På så sätt får jag reda på att en krönika jag skrivit nu har publicerats. Jag svarar på mailet. Blir berörd av att någon annan berörts av något jag skrivit. Berättar det. På den korta mailväxlingen känner jag att jag gjort mer nytta än på allt annat jag gör för att tjäna pengar. Ibland är det skönt att prata om de jobbiga personliga sakerna. Med helt okända människor. Utan att tjäna pengar. Jag skulle gärna göra det oftare.
Krönikan jag skrivit är publicerad i Svenska Diabetesförbundets tidning Diabetes, nr 5/2013. Så här såg texten jag skickade till redaktionen ut.

Mitt barn och det varma mörkret
Jag har en bild i en ram hemma. På bilden ligger mitt lilla barn i mörkret i en sal på avdelning B88. Hon sover tungt. En infart i vardera arm. Den ena ger vätska, den andra ger insulin. En lång dag har just tagit slut. Från akuten till avdelningen och timmar av panik när det är svårt att hitta ådror för de där infarterna. Hennes babyhull och panik har samverkat för att göra jobbet svårt för sköterskorna. Ett tag låg hon i panik på min mage och vi var tre vuxna som höll henne fast för att få in infarterna.
Hon sover. Stilla. Blinkande dioder och signaler. Ett lågmält surrande från insulinpumpen. Ro. Det är jag som ska sova kvar den här natten. Har kameran i en väska. Tar en bild där hon ligger i det mörka rummet, bara upplyst av enkel vit lampa. Hon är omgiven av teknik som räddar hennes liv. Jag minns att jag börjar gråta. Inte av chocken eller sorgen av att också hon ska bära diabetes resten av livet, utan av tacksamhet och lättnad över att hon fått ro efter en jättejobbig dag. Tårar av lättnad och en stark känsla av ro också i mig. Vi är tillbaka i en miljö där människor vill oss väl. Jag sitter i ett varmt mörker och gråter för mig, mitt barn och den som tar hand om oss.
Ibland när livet känns hopplöst tittar jag på den där bilden och minns. Då slår mitt hjärta lite långsammare. Att komma ihåg den där känslan av att vara omgiven av människor som vill oss väl är bra för mig. Vanligen känner jag mig nämligen som världens ensammaste. Har varit ganska värdelös på att be om hjälp och bjuda in människor i det liv som jag och min familj lever. För visst är vi omgivna av människor som vill oss väl även i vardagen?
Det hände något i mig vid tiden för den där bilden. Något brast och nu sju år senare måste det lagas. Alltså tittar jag på den där bilden ganska ofta nu. Försöker hitta tillbaka till känslan av att dela livet med andra. Att våga släppa taget och förlita sig på vänner, bröder, föräldrar och kollegor.
Finns det något finare? Än människor som hjälper varandra? Är det något jag verkligen vill lära mina barn är det att hjälpa andra, men också att be om hjälp. Istället för att sluta sig och bita ihop eller simma mot strömmen. Jag tror att många skulle må bra av det. Inte minst jag själv. Herr Ensam som driver eget företag, jobbar själv och alltid hjälper andra utan att själv be om hjälp. Som jobbar, stretar och är ambitiös så att jag blir sjuk.
Jag tittar på den där bilden. Mitt barn och det varma mörkret. Den får mig att komma ihåg något viktigt.