Författare: fredrikbronner

En dag i februari låg den här dikten av Eeva Kilpi på mitt tangentbord. Några av de finaste ord som skrivits om kärlek. Någon skrev dem på en lapp och lade på mitt tangentbord.

Någon.
Till mig.

Det jag berättar nu har inte varit öppet eller känt för särskilt många. Någon kom in i mitt liv för tre år sedan. Någon gick fram till mig på ett mingel i Almedalen och vi började prata. Jag förstod då att det var en människa som ville samma saker som jag. Rädda världen, och med många gemensamma perspektiv. Senare, i början av 2015, fick vi chansen att jobba med varandra. Jag har under den tiden lärt känna en av de smartaste, klokaste och mest omtänksamma personer jag någonsin mött. Ett superproffs med en urstark vilja och energi. Och jag var varit väldigt glad över att jag fått jobba med henne och våra kollegor. Med en gemensam övertygelse.

Men i vintras så förändrades allt. Någon blev förälskad i mig. Jag blev förälskad i Någon. Kanske hade vi varit det undermedvetet innan, kanske inte, men plötsligt var det som om en slags väv mellan oss drogs bort och allt blev tydligt. Vi har lärt känna varandra på djupet, trots ganska små möjligheter i tid och rum. Men den tid vi får tillsammans håller på att växa och nu kan jag inte låta bli att berätta.

Under den här tiden har vi delat massor av ord och musik med varandra. Den låt som helt golvat mig och fångat mina känslor allra starkast är skriven av Christoffer Wadensten (Meadows) och finns inte utgiven ännu. Men här är en inspelning från P4 Örebro som är helt makalös (5:30 in i klippet). Låten heter Love to hear you talk.

I love to hear you talk
Give me every little thought
Let me keep you for a while now
I love to hear you talk

I can never say out
What this is really all about
I’d like to come alive before I die
But this whole thing could take me out

Cross the water, dirt and hills
Try to find them, kill what kills
Grab the keys, walk the walk
Because I love to hear you talk

Den andra versen har fått mig att gråta många gånger den här vintern och våren. Eftersom vi samtidigt som vi fått uppleva denna starka kärlek gått igenom (och fortfarande gör) smärtsamma separationer. Det har inte gått att berätta om det här fina eftersom det skadat andra. Jag är väldigt ledsen över att det är så, men jag går sönder om jag inte får leva med de här känslorna nu.

Öppet.

Vi är nu tillbaka på platsen där vi träffades för första gången. I ett rum på Wisby Strand. Idag vet jag det jag inte visste innan den kvällen. En av sakerna tog det ett par år för att växa fram och förstå. Så här är det och jag kan inte hålla det inom mig längre.

Någon heter Sara.
Och jag älskar henne.

Det har blivit dags att gå vidare. På riktigt. Efter en längre tid av två olika liv är energin slut nu. För många sömnlösa nätter med känslor som slåss i bröstet. Alldeles för mycket dåligt samvete i krig med urstarka känslor av kärlek och liv.
Jag har lämnat en relation. En livslång relation tillsammans med en människa som behöver mig. Jag har gjort henne väldigt, väldigt illa. Och det gör också mig illa. Eftersom jag har så oerhört svårt att leva med den vetskapen. Samtidigt har jag gjort oss illa i många år genom att liksom lågintensivt inte vara i relationen. Den är över nu. Den kärleksrelationen finns inte längre. Jag vill att vi ska kunna prata med varandra. Stötta och vara PÅ varandras sida, snarare än tvångsmässigt VID varandras sida. Vi har två fina barn tillsammans och är förevigt förenade av de banden. Och de band vi knöt av erfarenheter, lust och nöd i 25 år.
Men för att klara av att gå vidare så måste jag gå framåt nu.
För en tid sedan var det någon som öppnade en helt ny värld. Någon som förälskat sig i mig. Någon som jag också förälskade mig i. Eller nej, helt förlorade mig i. I en ren, ärlig och väldigt stark kärlek. Men vi har inte kunnat vara öppna med den. När relationer bryts och det finns barn som påverkas måste en ibland ta något slags ansvar. Det har vi gjort. Därför har vårt universum varit litet och fragmentariskt. Alla de här starka känslorna har liksom fått komma i andra hand, samtidigt som en sårig och trasig vår liksom kämpat sig framåt. Men tiden har också tagit oss framåt och det är liksom dags att få vara ute i solen nu. Tillsammans. Jag kan inte smyga eller låtsas.
Samtidigt måste jag leva med vetskapen att varje litet steg av lycka jag tar, varje fin känsla jag vill dela med världen, kommer att fortsätta att göra någon annan illa. Och jag har inte begåvats med ett samvete som kan stänga det ute. Men jag måste sluta leva i två världar nu. Sluta leva två liv.
Vart jag kommer att hamna vet jag inte. Men livet är en vacker sak och jag är tacksam och glad för att jag får uppleva det.

Jag älskar en människa. Men i de allra flesta situationer där vi möts kan jag inte visa det. Eller får jag inte visa det. Eller vågar jag inte visa det. Det är vansinnigt frustrerande. Det är som att jag är bakom glas. I en bur. Jag ser henne tydligt, men kan inte nå henne.
Bara ibland kan vi kliva ut och vara nära varandra. Små korta stunder. Då är livet fantastiskt. Sen kliver vi in i våra glasburar igen.
Frustrationen.

Hon går runt i stugan. Bilen är packad. Stugan är städad och hon gråter. Häftigt. Det är hennes avsked. Om en vecka så lämnar vi nycklarna. Andra människor ska njuta av den här platsen istället. Hon har ont.
Och det är mitt fel.
Jag ska lära mig att leva med den känslan. Det är jag som lämnar. Men jag står därute på altanen med bultande hjärta och tårar som bränner bakom solglasögonen. Jag känner inte skuld för att jag lämnar vår kärleksrelation. Jag vet att vi kommer få en bättre relation i framtiden. Istället för den tystnad och tomhet som format oss. Jag känner ingen skuld för att jag går vidare i livet. För att jag vill leva på mitt sätt.
Men jag har väldigt svårt att härbärgera den smärta jag orsakar. När hon går runt där i stugan och gråter häftigt så känner jag för en stund att det är värdelöst att leva. Jag vill inte göra människor illa. Tvärtom, mitt liv går ut på att träffa människor, inspirera och göra gott. Så att vara den som river upp så stora sår i den människa som stått mig närmast hela mitt vuxna liv är något som vänder mig in och ut och upp och ned. Hon är viktig. Hon betyder mycket. Och hon förtjänar sol, värme och kärlek. Jag vill att hon ska bli glad igen.
Under tiden så krossar jag hennes hjärta. Om och om igen. Bara genom att finnas.