Publicerat

Barn som flyttar hemifrån, eller saker som verkligen inte blev som jag tänkte att de skulle bli

Städar ur ett rum. Nu har lilla barnet flyttat ut. Eller rättare sagt hem till mamma på heltid. Ett jäkla sår. En reva mellan mig och allt. En kamp jag inte vann. Inte mot barnet, men mot omständigheterna. Jag är fortfarande ursinnigt ledsen för det.

Flickorna som kallar mig pappa försvann. De liksom rann mellan mina fingrar de här åren när allt förändrades. Eller när jag förändrade allt. Stora barnet flyttade hemifrån när det var som allra sårigast och kriget pågick för fullt. Lilla barnet nu, efter en lång tid av försök.

Jag tror att vi är överens. Hon, jag, hennes mamma. Men det gör ändå ont. För att vara överens är nog mer en grej för huvudet än för hjärtat. De sista åren innan uppbrottet var Captain America en idol. Nu när jag städar ur hennes rum ligger han omkullvält bakom andra saker på skrivbordet. Tiden går, och det är som det ska.

Men, jag önskar att jag kunnat vara lite mer som kaptenen. Då hade jag kanske inte städat ur rummet nu. Eller åtminstone kunnat acceptera det i magen/hjärtat nu. Inte bara i huvudet.

Jag har inte något barn hemma längre. Som kallar mig pappa. Om ett halvår fyller jag femtio.

Publicerat

Samma plats, eller?

Sommarens sista dag. Imorgon börjar lilla barnet gymnaiset. För mig sätter jobbet igång på allvar. Det är som det är. Sommaren blev som den blev. Allt är som det ska.

Samma plats? Ja och nej.

Publicerat

Livet i en låt

Livet har länge handlat om tvivel.

Om mig själv. Att jag duger. Att någon behöver mig. Att det jag gör betyder något. Om andra. Att de vill mig väl. Att de går att lita på. Om något större. Att livet faktiskt har någon större mening än strävandet, jobbandet, ätandet och allt det där andra som inte sällan kallas verkligheten.

Ibland känner jag mening.
Oftast inte.

Kanske är det sökandet i sig som är grejen. Tvivlandet och letandet. Åren som går gör dock att hela grejen blivit annorlunda. Tidigare gick det att jaga normala mål. Karriären, husen, barnen, semestrarna, idéerna och de stora projekten som skulle beundras av andra.

Allt det där är borta nu. Ger inget längre. Det är som att livet just nu är ett väntrum. Döden blir allt mer närvarande i tankarna. Plötsligt förstår jag det där som någon klok människa berättade för en tid sedan. Att det inte räcker att intellektuellt förstå att det finns något utanför vårt medvetande som kanske är ALLT. Att det krävs en starkare känslomässig upplevelse och tro.

Det handlar inte nödvändigtvis om religion eller teologi. Jag tror kanske mer att alla berättelser om Gud, Jesus, Buddha, profeterna och profilerna i de stora religionerna och filosofierna handlar om oss människor. Och om de där känslorna. Att det är känslorna i sig som är livet. Det jag tar in med mina sinnen behandlas inte av en dator. Utan av mig.

Det mest och det bästa är omätbart.

Men, jag saknar tilliten och tron. Just nu är min koppling till ökenvandringen i sig. Att upptäckandet i sökandet skapar känslor. Ensamheten, tvivlet och allt stök i det som kallas vardagen tar fortfarande upp nästan all den vakna tiden. Så jag ligger och vrider och vänder på mig som en mask när jag ska somna. Ett par timmar. Sedan sover jag som i medvetslöshet ett par timmar.

Ber om lugn. Och människor som inte säger att det här är något jag måste fixa på egen hand. Det har jag provat ett helt liv. Jag behöver någon som tror på mig. Jag behöver tro på någon. Djupare än någonsin tidigare.

Så plötsligt kommer en låt. Som sammanfattar allt. Den djupare meningen i det får klarna.

A treehouse wait – I believe in you

Publicerat

Hemfjärden

Paddlade på Hemfjärden idag. Alltså den stora vattenspegel vi kan se från Örebro. Där vi springer. 49 år gammal kom jag alltså dit. Det var fint. Nu har jag alltså paddlat på Vänern, i sjöarna i Bergslagskanalens system och här hemma i Svartån och i Hjälmaren. Bra första säsong. Hoppas kunna få prova Klarälven också innan säsongen är över. Plus några etapper högre upp i Svartån med övernattning.

Publicerat

På grund

Ensam i stugan. Vinder viner och regnet faller. Hunden är trött och håglös. Vill inte äta. Vi har gått på grund. Livet i exil fortsätter. Självvalt? Kanske. Funderar lite över vägval. Såna jag gjort som förändrat mitt liv. Några var bra, andra var det inte. Vägval andra gjort som förändrat mitt liv.

Jag är trött. Kroppen fortsätter brytas ned. Ska ju tillbaka till jorden. Jag känner det som en ständigt närvarande smärta i nedre delen av magen. Jag känner det som en ständigt molande känsla i ryggen.

Det är skönt att vara ensam. Ständiga impulser och begär försvinner. Jag behöver inte vara i andras kamp och hets. Men jag saknar närheten. Jag längtar efter att kunna lita på någon. Känna någon slags förutsägbarhet i tillvaron. För fem år sedan förändrades allt. Sedan dess har allt flutit. Förändrats om och om igen.

Inget är allt. Allt är inget.

Men det känns lite för isolerat på grundet jag står på. Jag saknar barnen som kallar mig pappa. De som inte verkar känna sig nära mig längre. Jag saknar lusten av att vara på väg någonstans. Mot bättre tider. Jag forsätter att sakna mina bröder och mina föräldrar.

Och jag saknar någon. Någon jag valde att gå tillsammans med. Som det inte verkar gå att gå tillsammans med. Vi måste visst gå på varsin väg. Som kanske kan korsas ibland.

Läser ord jag skrivit tidigare. Inser att jag längtar efter sällskap. Jag vill vara med människor jag kan lita på. Som vill mig väl. Som jag vill väl. Som har tid, lust och känner mening i tillsammansskapet.

För en tid sedan fick jag en fråga. Den handlade om hur jag planerar att fira min femtioårsdag. Den närmar sig. Jag vet inte. Med människor som tycker att den är värd att fira kanske? Jag har haft en tanke på att bjuda in till någon slags tacksägelse. Där det är jag som håller talen. En rad tacktal till människor som hjälpt mig. Som gjort saker för mina vägval.

Men just nu, här på grundet, har jag lite svårt att tänka på det. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg just nu. Kan inte bli kvar här. Men har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare.

Tittar på bilden. Ser det trasiga ansiktet. Börjar googla.

Publicerat

Paddling är zen

Jag hittade något. Något som gav någon slags ro. Eller något som alltid givit det. Vattnet, alltså. Det är något med att få komma ut på vatten. När det är stilla. När vinden inte viner. När ytan stillar sig och bara ligger där. Ljuset, reflexerna och allt. Där vill jag vara. Långt borta från allt som människorna skapar. På vattnet är det stilla. Där får tankarna och känslorna plats. Där går det att vara utan att prestera. Och plötsligt är jag närvarande i varje andetag. Då ser jag dem. Djuren som drar sig till vattnet. Och allt det där enorma ALLTET som i varje egen liten del är någon slags INGENTING.

Det är som zen. När vi förstår att vi inte är något, är det lättare att vara allt.

Det är så mycket enklare. En del av mig vill paddla ut och aldrig återvända. Men, det gör jag. Jag återvänder. Fortsätter söka. Försöker hitta ett sätt att leva som inte kostar med än det smakar.

Hur det går? Oklart. Men paddlingen gör livet lättare, skönare och mer innehållsrikt. Genom att inte kräva så mycket.

Publicerat

Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

”Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.

Publicerat

Lilla barnet slutar skolan

Idag gick Ella ut nian. Kampen genom högstadiet har inte gått obemärkt förbi. Hjärtat brast lite idag när jag förstod att hon fick ett stipendium för sin kamp. Hon klarade sig ut. Vi klarade det. Sommaren som kommer nu hoppas jag blir hennes.

Resten tar vi sen.

Publicerat

På vatten

Det är nog så här det får bli nu. Att med egen kraft röra sig framt på lugna vatten och vara omgiven av vacker natur. Jag har försökt att segla. Provat motorbåt. Stått och kikat ut över vatten. Sprungit bredvid. Idag satt jag i en kajak för första gången. Intuitiva rörelser. Balans. Paddeltag. Det satte sig ganska fort.

Att glida fram tyst och stilla på det här sättet. Att hinna med att se och känna det som finns runt om mig. Det är nog så här det får bli.

Publicerat

28 maj klockan 17:59

Sitter ett tåg österut. Ska gå av i Flemingsberg om en timme eller så. Det har gått månader sedan jag åkte tåg senast. För det är ju den våren. Utanför är försommarlandskapet väldigt vackert. Jag vill liksom kliva ut genom rutan och bara gå.