Åkte till Nynäshamn. Ledde konferens för 80 personer. Åt god mat och hade fina samtal med kloka människor. Sov lite för lite, gick upp och hade ett möte. Sedan tog vi Strandvägen hemåt. Nu trött efter alla intryck. Men jag var bra. Och det var bra.
Tillbaka
Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.
Över havet
En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
Lämnar igen
Dags att lämna igen. När jag kom hit var det 20 grader varmt och träden var fulla av gula löv. Nu när jag åker är temperaturen halverad, det regnar och de senaste dagarna har träden valt att släppa sina löv och den allt mer tilltagande vinden har hjälpt till.
Jag vet inte om jag är Knyttet eller Mårran. Men nu fortsätter resan.
ID-kontrollerna är fortfarande skarpa mellan Tyskland och Sverige. Mitt pass och mitt körkort har bilder av en man jag var. För länge sedan. Det går knappt att känna igen mig på de där bilderna. Ett par år senare. 45 kilo lättare. Hundra år äldre ungefär. Men, jag släpptes ombord.
Den här veckan har varit lång som ett liv. Jag flydde i vrede och panik. Nu när jag reser norrut så är det inte en resa tillbaka. Det finns inte så mycket att resa tillbaka till. Ett band gick av och ett långt liv i lögn gick sönder till sist. Nu måste jag göra något annat. Samtalen med min mamma, de långa promenaderna, träden, havet och lugnet. Något fick mig att stanna upp.
Jag vill leva med mina barn. Vill kunna leva med människor jag behöver. Med Någon jag älskar. Vara behövd och kunna behöva. Därför kan jag inte vara ett hot längre. Och inte heller hotad. All aggressivitet, kamp, kramp, stress och lekar med konflikter måste upphöra. Det finns inte plats för det i mitt liv. För länge fick det vara bränslet. Högkänsligheten i mig klarade aldrig av det. Jag körde på och utplånade mig själv. Först lågintensivt i många, många år och nu senast totalt högintensivt och galet i något år.
Jag försökte vara någon annan. Kunde inget annat. Har levt genom att möta andras behov. Aldrig mina egna. Eftersom jag inte visste vilka de var. Nu anar jag vilka de är. Så jag ska tillfredsställa dem.
Jag är trött på den här ökenvandringen nu. Tar sikte mot en horisont där det inte alls är tydligt vad som väntar. Vill komma fram. Under tiden kommer jag dyka upp lite ruggig ibland. Putsar mina fjädrar. Men den där distansen vill jag inte ha. Skyddsängeln min mamma gav mig kommer jag att bära med mig.
Innehåll
Ska överge cirkusen
För neutral mark
För en helt ren sekund
Min själ söker uppehållstillstånd
Hos den som vågar vara fördomsfri en stund
Har nödlandat bland ursäkter
Men troligtvis bara av säkerhetsskäl
Skuldkänslorna har mist sin makt över mig
Och dom jag ville slå ihjäl
En oplanerad riktning
Ett darrhänt ögonblick jag bara måste ha
Inget där jag minns med saknad
Ingen där som vill ha mig tillbaks
Mitt namn på hennes läppar
Som enda villkor för ett liv med innehåll
En biljett till ingenting
Men en möjlighet till mig
Att färdas åt nått håll
Vill vara lika fantastiska
Som en i mängden
Hålla mig på mattan
Och känna hur den svävar
Och gräset är så grönt
Att jag tar bägge sidorna
Ska fråga vad dom arga vill prata om
Egentligen
För mig handlar det om just idag
Om hennes fingrar
Hennes röst i min telefon
Att vara någon jag står ut med
Att vara någon jag inte bara flyr ifrån
Inte samma unga man nu
Ni vet vad jag menar
Ni vet vilka ni är
Och jag ville aldrig hata er
Eller mig själv
Och jag vet att ni hör det här
Har skickat in min ansökan
Till framtiden
Hon har satt mig i rörelse
Och hon säger:
”Möjligtvis ett mindre avstånd
Mellan dig och mig
Möjligtvis ett mindre avstånd
Till förändringen
Möjligtvis…
Alltså möjligtvis.”
Och jag ska tro på henne
Tro på sånt
Som ingen vill bevisa
En viktig dag
En viktig dag kan innehålla en flera timmar lång promenad. Genom lövskogar och reservat, till ett par gigantiska slussar som gör att stora fartyg kan åka mellan två hav, längs en hamnpromenad där jag passerar människor som tar upp sina segelbåtar för säsongen, kryssare och andra krigsfartyg, skutor, forskningsfartyg och stora färjor.
En viktig dag kan jag plötsligt hamna mitt i ett bröllop.
En viktig dag kan jag passera ett asylboende och se människor som pausats. Eller passera ett minnesmonument från ett världskrig där barnen uppmanas att lämna in sina krigsleksaker eftersom världen behöver fred, inte mer aggressivitet.
En viktig dag kan jag se en oväntad och fin konstutställning på besök från Berlin på temat Neue Schwartze Romantik.
En viktig dag kan jag lyssna i timmar på Owe Wikström när han läser sin egen bok ”Långsamhetens lov” och vila lugnt i en skön röst som säger kloka saker och får mig att förstå varför omgivningen inte fungerar för mig.
En viktig dag kan avslutas på ett av mina favoritställen i världen, TraumGMBH, med god mat, skönt häng och lyssnande.
En viktig dag kan vara idag.
Livet förändras för oss alla
Jag har försökt hålla mig ifrån nyhetsflödet den här veckan. Men, en nyhet som diskuterats här i Tyskland har jag till sist inte kunna låta bli att ta till mig. Den har nu fått internationell spridning, men jag vet inte om den fått utrymme i Sverige.
Forskare vid universitet i Tyskland, Holland och England har i en gemensam studie konstaterat att det pågår en massdöd bland insekter i Tyskland. Forskarna har gjort studier i 63 olika naturreservat här i Tyskland och konstaterar att 76 procent av de flygande insekterna dött ut under se senaste 27 åren.
Det där är riktigt dåliga nyheter. Inte minst med tanke på att ungefär 80 procent av den växtlighet som finns i naturen behöver flygande insekter för pollinering. Utan pollinering kan inte växterna föröka sig. Lägg till att ungefär 60 procent av fåglarna behöver insekter till föda. Så, vi kan alltså tydligt förutse en framtid där naturen runt om oss förändras. Utan insekter…. betydligt färre växter och fåglar. Och i slutändan betydligt färre människor. Allt hänger ju nämligen ihop.
Men, visst är det skönt att kunna fika utomhus utan getingarna? Visst är det skönt att slippa tvätta vindrutan på bilen så ofta?
Jag upplever det som att den hetsigaste debatten här i Tyskland förs kring forskarnas metod. Ganska många gör ganska mycket för att avfärda studien. Förstås.
Dave Goulson är professor vid universitetet i Sussex och säger:
“Insects make up about two-thirds of all life on Earth [but] there has been some kind of horrific decline. We appear to be making vast tracts of land inhospitable to most forms of life, and are currently on course for ecological Armageddon. If we lose the insects then everything is going to collapse.”
Inte så bra. Inte så kul. Och det är uppenbart att politiken inte kommer att kunna lösa detta. Utmärkta brittiska The Guardian har skrivit flera artiklar i det här ämnet. Viktig läsning. Livet förändras för oss alla. Eller, det upphör.
Warning of ’ecological Armageddon’ after dramatic plunge in insect numbers
A giant insect ecosystem is collapsing due to humans. It’s a catastrophe.
Insectageddon: farming is more catastrophic than climate breakdown
Det är väldigt, väldigt tydligt. Vi har inte tid att vänta längre.
Jag ska någonstans
Pratar med barnen. Flickorna som kallar mig pappa. De är hundra mil norrut. Har inte hört deras röster på länge. Jag blir glad av det. Det ska gå lite mer tid, sedan reser jag de där hundra milen norrut igen. Vi längtar efter varandra. Så jag måste åka. Vi behöver varandra.
Men, hjärtat börjar slå lite fortare igen så snart vårt samtal är avslutat. Det skaver och ett litet stråk av panik passerar. Vad är det jag åker till? Varför? Vad kommer att hända när jag kommer fram? Det är så mycket jag måste göra annorlunda. Och det är så mycket jag vill ska vara annorlunda när jag kommer fram. Men, det mesta kommer inte att ha förändrats.
Jag ska andas. Försöka hitta andra vägar, samtidigt som omgivningen kommer att bjuda på ungefär samma saker. Och den här gången är inte bara mitt förhållningssätt till den där omgivningen som måste förändras. Jag måste byta omgivningen. Eller åtminstone sluta vara i sammanhang där stress, aggressivitet och kamp präglar relationerna. Där jag inte vill vara, inte passar in eller inte är välkommen.
En röst inne i mig säger: Åk inte. Du är hemma här. Bland människor som bryr sig om dig. Vid havet. Bland ekarna och bokarna, fälten och det fria synfältet.
Jag kan inte lita på något som inte hänt än. Det är en av de stora utmaningarna. Men, det är flickorna jag just pratade med som är själva anledningen. Till att jag behöver göra den där resan. Det är det behovet, hos både dem och mig, som måste vara utgångspunkten nu. De där eviga banden.
Kärleken? Den också. Jag hoppas och vill tro på den. Behöver den. Men, jag har ingen aning om hur den ska få plats. Det finns fortfarande krafter som försöker kväva den. Inifrån och utifrån. Och den har blivit ganska sargad nu. Det bandet gick av. Nu måste det vävas ett nytt.
I will build up my arms
I ain’t as beautiful as you
I ain’t as beautiful as you
But in spite of the fact
That I ain’t noticed in a crowd
I know it ain’t all bad
I know that ain’t all bad
If I look in the right direction
In my mind
In the castle where I am the king
I will build up my arms
Until I cross my borders to conquer the world
On my one way crusade
I ain’t as clever as I seem
I ain’t as clever as I seem
In spite of the fact
That I am learning every day
I know that ain’t all bad
I know it ain’t all bad
If I look in the right direction
In my mind
In the castle where I am the king
I will build up my arms
Until I cross my borders to conquer the world
On my one way crusade
I say
I ain’t as beautiful as you
I ain’t as beautiful as you
But I may return though
To see the beauty of it all
I know that ain’t all bad
I know it ain’t all bad
If I look in the right direction
In my mind
In the castle where I am the king
I will build up my arms
Until I cross my borders to conquer the world
On my one way crusade
I say
Stop changing the world
Oh, don’t throw me away
Am I weak for saying that I needed you?
’Cause we were always acting out some drama
I had to fill this inbetween with something
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Time, time does not change
Time has never dealt an easy hand to you
Your grave is dug before they cut the cord on you
Now you’re battered, bruised in all your glory
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
And there’s more important things in life than TV
And while all of England’s staring at the screen
’Cause there’s never been chameleons that change things
So don’t regret a single thing you mean
Don’t regret a moment, a single thing you’d die for
Don’t regret a moment, a single thing you mean
Even in your darkest moment
I will be here watching
Over you, over you
Stop changing the world
You said you only want to change the nation
Those idiots who love to spark confusion
They don’t regret a single thing they mean
Until the next life
Don’t throw it all away, yeah
Everybody hurts if you look closely
So come and put your hands up if you’re guilty
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Until the next life
Don’t throw it all away, yeah