När jag får chansen att läsa på. När jag får chansen att lyssna in. Då kan jag leda samtal och det tycker jag är meningen med livet. Människor som blir lyssnade på säger kloka saker. En förutsättning för att människor ska mötas. I morse ledde jag ett sådant möte. I förrgår ett annat. Jag vill göra mer av det.
Hit och dit och ingenstans och överallt
Jag forsätter att flyta fritt i tillvaron. Är här. Är där. Är överallt. Är ingenstans. Igår modererade jag ett fint samtal om jämställdhet, rättvisa, könsmakt och #metoo på Örebro universitet. Fick hänga med sköna människor i en hotellobby. Dessutom hann jag handleda ett tiotal studenter. Idag har jag försökt resonera om relationer och sociala medier tillsammans med ett gäng kunniga människor. Nu på ett tåg till STHLM där jag ikväll träffar en flock nytänkare som vill starta en ny rörelse. Sedan hem till en av mina bröder där jag sover på ett golv innan jag stiger upp tidigt (som varje dag) och tar mig till Huddinge och ett frukostmöte som jag ska leda. Sedan ett telefonmöte och en beredning och en tågresa innan helgen kommer.
Panta rei.
Jag blir äldre och äldre. Kommer inte att leva för evigt. Det skulle vara skönt att hitta hem.
Allt hänger ihop
”Ecological thinking might be quite different from our assumptions about it. It isn’t just to do with the sciences of ecology. Ecological thinking is to do with art, philosophy, literature, music, and culture. Ecological thinking has as much to do with the humanities wing of modern universities as with the sciences, and it also has to do with factories, transportation, architecture, and economics. Ecology includes all the ways we imagine how we live together. Ecology is profoundly about coexistence. Ecology is always coexistence. No man is an island. Human beings need each other as much as they need an environment. Human beings are each others’ environment. Thinking ecologically isn’t simply about nonhuman things. Ecology has to do with you and me.”
Så här skriver Timothy Morton tidigt i ”The Ecological Thought”. Det borde inte vara så svårt att förstå egentligen.
En väldigt rimlig innehållsförteckning
Jag har börjat läsa Timothy Morton. Börjar med ”The Ecological Thought”. Kanske med den bästa innehållsförteckning jag någonsin sett. Åtminstone en väldigt rimlig sådan.
Tänk kritiskt.
Tänk stort.
Tänk mörkt.
Tänk framåt.
Smile
Slutet på Moderna tider. Fint. Ibland när jag läser om Charlie Chaplin så undrar jag om han var från framtiden. Eller om mänsklighetens kollektiva dumhet bara upprepar sig.
Tiden och vad vi gör med den
Tristan Harris är tydlig.
Offline
Loggat ut från Facebook, Instagram och twitter. Nås nu via telefon, mail och öga mot öga.
Ensammare?
Vad händer om jag kliver ut nu? Om jag raderar den här profilen som inte är jag. Har läst några studier som visar att en av de starkaste drivkrafterna med att vara i sociala medier är rädslan att bli lämnad utanför. Att inte vara viktig. Att inte existera. Det är inte flödet som skrämmer mig. Det är messenger. Att hamna utanför konversationerna. Ändå levde jag 36 år utan de här konversationerna. Hur gjorde jag då? Hur ensam var jag då?
Kanske är det dumt att försöka fatta det här beslutet nu, med en vecka av sömnstörningar och diabeteskrishantering innanför pannbenet. När allt runt om mig fortsätter att kaosa. Samtidigt inser jag att jag inte vill vara mobilpundare längre alls. All denna tid som bara försvinner. När jag flyr in i min skärm. När andra gör det samtidigt som de pratar med mig. Jag förstår inte hur jag hamnade i ett liv där jag aktivt väljer bort möten och samtal öga mot öga för andra relationer som i så mångt och mycket mest bygger på att jag är rädd för att inte vara någon.
Få saker gör mer ont än att sitta i ett rum och prata med människor som inte lyssnar eftersom de hela tiden tänker på vad som händer i mobilen. I chattar, appar och flöden. Att bli bortvald. Jag vill inte bli behandlad så. Jag vill inte behandla människor så.
Jag tror att det bästa sättet är att lämna de sammanhang som förstör. Men är samtidigt rädd för att det nya sammanhanget bara kommer att bestå av mig själv.
Jag pratar med mig själv döpte jag den här bloggen till för länge sedan. Och det kanske är svaret på hur jag gjorde innan. Kanske är det också svaret på hur jag måste göra. Alla dessa chattar, flöden och uppdateringar gjorde mig aldrig mindre ensam. Eftersom jag spelat en roll. Vårdat mitt personliga varumärke.
Snart 47. Ändå ingen. Med massor av drömmar och längtan. Som jag inte gör något med på allvar. Eftersom jag är helt uppfylld och upptagen av ständiga intryck och bekräftelser på att det liv jag vill ha är en naiv, tramsig och ohållbar dröm. Jag hatar det, men har blivit beroende av det.
Totalt jävla mörker – eller en grej som inte är så rolig att bära
Ett föräldraskap som tas över av en sjukdom kan haverera. En förälder som inte har egenskaper som behövs för att hantera en kronisk sjukdom som förutsätter ständig kontroll, beräkning, förutsägbarhet och styrning riskerar att få en havererad relation till sitt barn. En effekt av det är att barnet riskerar att leva ett kortare liv.
Jag kan alltså förkorta mitt barns liv genom att vara mig själv. Jag måste bli någon annan.
Den vetskapen.
Det ska bli en bok
För fyra år sedan, inför valet 2014, reagerade en människa och gjorde något viktigt. Fredrik Marcus gjorde en egen kampanj där människor kunde visa att de inte funnits (i Sverige åtminstone) om inte någon annan hade korsat en gräns. Jag var med i kampanjen.
Nu kom en fråga om jag tillåter att bilden på mig används i en bok som fångar massor av livsöden som sett helt annorlunda ut om den där gränsen inte korsats. Jag svarar förstås ja. Om någon väljer ut just min bild och min lilla berättelse så får den förstås vara med.
Men, jag ber om att få byta bild. Eftersom jag på de här fyra åren som gått tappat 50 kilo i vikt och åldrats 75 år. Väljer dessutom en bild från Tempelhof i Berlin. En plats full av människor som korsat gränser. En gräns jag själv vill korsa.
