Det här med psykisk ohälsa. Att inte må bra. Så många ord och begrepp. Så få riktiga samtal. För mig började det för länge, länge sedan. Ängslan, ångest, depression. Skapat av ensamhet. Leder till ensamhet. Jag har svårt att lita på andra. Kan inte knyta an. Så är det. Jag är nog ganska bra på det jag gör, men känner i stort sett aldrig att jag delar känslor med andra. Meningslöshet är en vardaglig nivå.
Timmar har blivit till år av samtal hos psykologen. Vi har nått fram till någon slags klar insikt om det bakomliggande problemet, eller kanske snarare varför det blev så här. Om det nu är viktigt. Vi har också pratat väldigt mycket om nuet. Att leva i det. Men, hela tiden längtar jag till någon slags diffus framtid. Det är där jag har planterat min illusion om livet.
Allt ska bli bra.
Nu försöker jag hjälpa ett barn till som slagit in på samma väg. Arvet förs vidare. Försöker finnas där. Lyssna, kramas, bekräfta. Och samtidigt fortsätter världen snurra allt fortare. Gränser stängs hårdare, murar byggs hårdare och berättelsen om ett land och en värld som gått sönder går på repeat.
Att känna hopp och mening just nu är en aning utmanande. Men, Någon och jag åker till Berlin om ett par dagar. Det ska bli varmt. Vi ska springa, vila, leva. Längtar dit.
Allt ska bli bra. Så är det.
Ingenting
Jag har lämnat över nycklarna till en lägenhet. Jag har fått 38000 i restskatt. Jag öppnar dropbox till hela världen. I övrigt? Ingenting. Absolut ingenting. Eller allt är som vanligt.
Ingenting alltså.
Magnolia och ett piano från Norrköping
Magnoliorna har börjat blomma i Stadsparken. Någon och jag har hittat ett gammalt svart piano byggt i Norrköping som ska flytta in hos oss.
Rosa
Pausar en kort stund mitt i turbulensen. De här vackra blommorna bryr sig inte ett dugg om mig. De ger mig massor ändå. Skönt.
2018 verkar handla om avveckling
Fattar beslutet. Det är dags att avveckla aktiebolaget. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. De pengar som finns där måste användas för att reglera en skatteskuld. Som beror på en felräkning hos mina arbetsgivare.
Jag har tjänat för mycket pengar och ingen av dem har betalat in den statliga skatten eftersom ingen av dem på egen hand kommit upp i det belopp som gör att de betalar den. Alltså måste jag göra det i efterhand. Rimligt.
2018 handlar om avveckling. Jag stänger dörrar. Drar mig tillbaka. Försöker fokusera. Frågan är bara vilket rum jag hamnar i till slut?
Loggbok
Sitter i en tågkö mellan Arboga och Örebro. Skriver loggbok.
Har hänt:
Gick upp för tidigt
Hann bråka lite
Skyndade till tåget
Tittade på en politisk debatt
Svarade på mail
Gjorde en föredragning för ett stort gäng kollegor i ett kommunhus
Åt en pokelunch
Producerade en annons
Firade ett beslut
Skrev underlag
Tog mig till tåget
Tackade nej till ett fint jobberbjudande
Ska hända:
Till lägenheten jag tömmer.
Fortsätta att tömma den.
Inte bråka.
Jag är så trött på att leva i ett tillstånd där allt flyter och jag är i något slags konstant krishantering utan planering. Att fatta stora och viktiga beslut just nu känns sådär. Kroppen är irriterad på mig. Huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och svårt att sova.
Just det, det är visst ett evigt tema i den här bloggen.
Unga människor och hjärtan
Utanför kommunhuset i Huddinge finns en liten park. Demokratiparken heter den. I den parken står ett antal flaggstänger. Där brukar det vaja flaggor med kommunens vapen/logo på, en EU-flagga samt en svensk flagga. I slutet av förra veckan hissade någon en nazistflagga här. Den där röda med en vit cirkel och ett hakkors. Det gjordes i en samlad aktion (eller kanske attack) vid flera kommunhus och offentliga byggnader i Stockholm samma dag. Tydligen så är nazister aktiva i Huddinge och mina gamla hemkvarter i Stuvsta. Vilket de också är i Örebro (där jag lever nu). I helgen marscherade de och tog plats på två torg utan tillstånd.
Nu har människor i Huddinge svarat. På kanten till vattenspegeln i parken har det tejpats fast hjärtan. Med viktiga och fina budskap. Handstilen får mig att tro att det är unga människor. De där som inte givit upp än. Som tycker att medmänsklighet är något viktigt.
Jag ska snart gå igenom den här parken igen. För att göra en föredragning för personal på kommunstyrelsens förvaltning. Jag tar med mig det som skrivits på de här lapparna. Det är ju liksom därför jag gör det jag gör. För att människor är bäst tillsammans. Och när vi är olika.
Debatt och beslut och en näringslivsstrategi
Sitter på ett regionaltåg på väg mellan Örebro och Huddinge. Tittar på kommunfullmäktiges debatt från Huddinge igår kväll. De förtroendevalda debatterar en ny näringslivsstrategi för Huddinge kommun. En strategi jag skrivit fram och det har varit min största och mest omfattande arbetsuppgift sedan september förra året.
Debatten är intressant. Inte minst att höra mina egna formuleringar användas av andra. I en politisk debatt där det parti jag själv varit medlem i inte är det partiet som driver frågan.
Nu har jag skrivit de aktuella näringslivsstrategierna i kommunerna Örebro och Huddinge. Jag bor i den ena, jobbar mycket i den andra. Två kommuner som växer. Jag hoppas att de här strategierna används på kreativa och bra sätt. Så att det blir riktigt bra att starta, driva och utveckla företag på de här platserna.
Samtidigt är jag på väg till en annan plats. Södern drar i mig kraftigt.
Den här debatten jag tittar på kommer att sluta med att kommunfullmäktige i Huddinge antar en ny näringslivsstrategi för 2018-2022. Det är oerhört skönt att lägga en lång process till handlingarna. Nu börjar en ny. För nu är det dags att skriva handlingsplan och komma med förslag på konkreta åtgärder som gör att strategin börjar att användas.
Det är också början på ett avslut. För det arbetet ska lämnas tillbaka till den person jag vikarierat för. I mitt eget framtida arbetsliv väntar fler kommuner. På Four PR kommer vi att satsa hårt på att hjälpa kommuner och andra offentliga organisationer. Jag hoppas att kunna fortsätta att hjälpa till i Huddinge. Och det vore kul att få frågan om att göra det i min hemkommun igen också.
Och snart så börjar jag att etablera mig och mitt arbete i Malmö. Sakta men säkert.
Fyrtiosju
Idag fyller jag år. Fyrtiosju. Tre år kvar till den gräns jag planerat för. Eller hoppats nå. Firas i stillhet.
Flyttar från min lägenhet
Tömmer min lägenhet på Skolgatan. Det har varit mitt eget lilla projekt hela tiden. Nu avslutar jag det.