Ensam på kontoret. Det känns skönt eftersom jag sitter i soffan är känner mig ganska ledsen och urlakad. Ett fint och viktigt samtal hos en kurator på samtalsmottagningen har tagit mig tillbaka till ett rum jag måste ta mig ur. Idag var C med. Vi pratar om E. Som gått till den här mottagningen sedan januari. Eftersom hon inte mår så bra som hon förtjänar.
Ångest.
Depression.
Sömnstörningar.
Ensamhet.
Det är några av sakerna vi pratat om. Länge med fokus på varför hon inte trivs i skolan. Nu flyttar vi fokus till livet hemma. Som förändrats så genomgripande för henne i omgångar sedan 2011.
Vi ritar på whiteboard. Pratar om hur vi slets isär och hittade nya liv. Som fått oss att må bättre. Men, vi pratar också om att E står kvar. Lite lämnad. Vi pratar om livet vi delade. Hur hårt det präglades av diabetes. Alla kontroller. Vi pratar om hur skönt det är att veta att E är hos sin andra förälder, och vi har tillit till varandra. Det hjälper oss att slappna av. Vi får ont i hjärtat när vi inser att vi tycker att det är skönt när vårt barn är borta hos sin andra förälder, trots att vi saknar henne.
Jag tycker det är så svårt att leva ibland. I mitt bröst bultar ett hjärta hårt. Ett hjärta som vill öppna sig och växa. Men tillsammans med det där hjärtat bor ett svart hål som alltid är öppet och växer.
I det här rummet känner jag mig som en haverist. Jag förstår och förlåter mig själv. Förstår att jag inte kan göra det här ensam. Om jag ska lyckas få mitt lilla barn att inte trampa längs samma ensamma väg. Vi tappade taget om varandra. Allihop. För länge sedan.
Därför behöver vi hjälp.
Ja, det kommer att finnas en hemlig polis i min diktatur också. Med ett enkelt uppdrag: Att finnas i samhället och göra livet lättare för människor. Precis som de små grå männen i Momos värld så kommer mina hemliga poliser obemärkt gå runt och göra små avtal med människor.
