fredrik welander i ett långt samtal
Det är lätt att ta för givet. Att kunna laga mat till andra. Att sitta ned vid ett bort och äta en måltid tillsammans. Men när en inte kunnat göra det på väldigt länge så sprids det en varm känsla av tacksamhet i kroppen.
Ute ur fastan. På flera sätt.
Tack.
Jag är inte längre någons människa. Det känns som jag inte ens är ett objekt. För någon. Det krävs energi och tanke för att hålla den känslan borta. Energi som jag inte har. Söndagar och fredagar är jobbiga. Då längtar jag tillbaka till vattnet. Då är jag trött på det fria fallet.
Varför måste det göra så ont att bli ratad, bortvald och omänskligförklarad? Att suddas ut.
Den som inte låter hunden leda. Som inte finner sig i att hunden ibland faktiskt måste få ligga och tugga på en pinne en stund på promenaden. Den kommer kanske missa att en dag stå och vänta på den här hunden, titta uppåt och se…
.
.
.
.
.
.
.
.
.
något som detta.
Vid skrivbordet just nu? Förbereder anbud på två upphandlingar. Lämnar in ansökningar för att försöka göra det möjligt att fördjupa något. Det kan hända att de kommande åren får ett ganska kunskapsintensivt fokus. Vilket känns skönt. Men, just nu är fortfarande mycket oklart.
Som livet självt alltså. Hela tiden.
Läser Spoon River-antologin av Edgar Lee Masters. Där talar de döda från den djupa tiden. Påhittade små dikter från en lika påhittad plats. Men ändå väldigt levande. 1915 publicerades den. Idag är den lika tidlös som en kyrkogård. Mötet med de som gått före oss kan vara väldigt givande för den som stannar upp. För mig som stannat upp rejält är det väldigt levande. Att förstå att jag inte är ensam utan hör samman med människor i ett mycket längre perspektiv än jag förstått under alla år jag var fullt upptagen med mig själv och alla kortsiktiga mål, visioner och relationer.
Den som förklarar livet krig kan inte inte vinna. Inte heller den som försöker fly från livet. Det har blivit så uppenbart. Skönt.
Lördagkväll i mellanstor mellansvensk stad. Jag tar en kvällspromenad genom stadens kärna. Allt har stängt enligt pandemins regler. När jag kommer fram till hotellet jag bor på står en ung man som redan ser gammal ut och kissar på hotellets entré. Hans kompisar står bredvid. Dörrarna till deras sänkta Volvo V70 med EPA-triangel bak är öppna. Motorn går på tomgång. Musiken är högt uppskruvad.
När han kissat klart går jag in på hotellet.
Det är ju fint. Jag finns sökbar på Utbildningsradion Play. Efter en årslång process som skulle bli en samtalsfestival så gjorde pandemin att det blev samtal i det här formatet till att börja med.
Ja, det är djupt. Ja, det är intellektuellt. Ja, det är emotionellt. Och därför något av det mest meningsfulla jag någonsin kommit på, fått hjälp med och sedan genomfört.
Hon är med mig. Sedan åtta år. Hit och dit. Jag drar med mig henne in. Hon måste följa med mig ut. Två ängsliga typer. Nu tycker jag att det snart får räcka. Nu fastar hon med mig i ett litet rum. Ibland blir det tråkigt. Men hon är med mig. Har inget val. Och jag gör vad jag kan för att ge henne samma lojalitet tillbaka. Vilda. En hund. En levande varelse med både känslor och tankar och högskänsliga sinnen. Hon förtjänar det bästa. Fick mig. Den djupare meningen i detta är oklar.
Det här Soen. Som gjort ett fantastiskt album. Det här är Deciever. En fantastisk låt.
Allt som händer efter femtio är en bonus. Tiden fram dit känns oändlig. Den djupare innebörden i detta är ännu oklar. Som allt annat.