Titta noga. Den sista sommarkvällens sista solstrålar lämnar långa skuggor på sin väg nedåt. Skuggor från de dödsdömda växterna som förgäves står stolta och starka. Alla ska dö. Kylan är på väg ned ifrån norr. Tjälen har ännu inte satt klorna i marken, men åtta månader av iskall svensk död ligger framför mig på vägen och väntar.
Jag känner sorg i kroppen. I varenda cell.
Försöker hitta passande musikaliska ledmotiv till de här jobbiga känslorna. Just nu är det E.S.T:s makalöst vackra avsked Leococyte som tillsammans med Brett Andersons ödesmättade Wilderness och The Verves återkomst Forth som dominerar ljudrummen. Emil Jensens tredje och självbetitlade album stryker medhårs och lugnar.