Atomåldern – överlever vi den?

Lyssnade på en viktig och berörande sändning från OBS i P1. Om atomvåren, atomsommaren, atomhösten och atomvintern. Om vapenmånglarnas grepp och mänskligheten.

Lyssna på programmet här.

Samtidigt verkar det som att regeringen i Israel nu bestämt sig för att jämna det som ännu inte är jämnat av Gaza med marken. Vi kan inte tjäna Gud och mammon samtidigt. Det vet de flesta av oss. Därför är det – idag och alla dagar – tid att vända om. I en godare riktning.

Det är en svår måndag. Men den lilla talgoxen som just flög in i lägenheten vände om. Den vände hem. Fattade ett klokt beslut. Kanske en vägvisare.

Jag köpte en begagnad bok som jag tror är viktig. För att förstå vad som faktiskt hände i Hiroshima och Nagasaki. Masuji Ibuses ”Svart regn” som jag börjar läsa ikväll.

Måndagmorgon

Så är det måndag. Och jag åker inte till Uppsala. Istället bokar jag in bilen på verkstad, försöker få en tid hos veterinär för Vilda, läser studentarbeten som ska examineras och pluggar inför egen tenta och försöker att slutföra ett PM som ska lämnas in.

Sedan en vecka äter jag Losec igen. Men snart är terminen slut. Och förhoppningsvis är bilen lagad och Vilda bättre (hon har lite problem med ett öra). Förhoppningsvis känner jag mig också lite mer hemma i livet igen också. Det har varit lite för mycket och lite för spretigt det här läsåret som gått. Det fjärde. Jag har behövt koncentrera mig stenhårt och inte varit världens lättaste medmänniska för de som står mig närmast.

Konfirmandåret är slut

Jag har gått mitt första år med konfirmander. I helgen har nästan 100 unga människor konfirmerats inför 1000 mammor, pappor, släktingar och vänner i S:t Nicolai kyrka. Fyra finfina gudstjänster. Vi har vandrat ett år tillsammans med konfirmanderna och jag är så tacksam för vad jag lärt mig av alla inblandade. Det blir roligt att arbeta med sånt här när jag är färdigutbildad.

Tillsammans med min gruppledar-kollega E-M höll jag följande tal till den grupp konfirmander som vandrat med oss under året:

”Kära ni. Nu är ni konfirmerade. Och vi har frågat er om era upplevelser och om ni rekommenderar andra att konfirmera sig. Vi har också frågat er vad ni lärt er.

Men, frågan är vad ni har lärt oss. Alltså oss som fått vara era ledare. För tänk vad ni har lärt oss saker. Var och en på sitt sätt. Om olika saker. Om hur ni bemöter andra och om hur vi andra kan bemöta er. Om att det går att öppet ställa frågor för att få svar. Att människor som provar tankar tillsammans kan lära varandra ganska mycket. Om vänskap och om utmaningar. I oliver och branta uppförsbackar. I bussar och i bibeltolkningar.

I kyrkan pratar vi ofta om att vi människor är älskade som vi är. Att vi får allt det goda som Gud ger oss utan att behöva vara snyggast, bäst i klassen eller kunna ta tyngsta vikten i bänkpressen. För Gud sätter inte betyg på någon av oss. Gud kräver inget CV. Nåden är helt enkelt är gratis och tillgänglig för alla som vill ta emot den.

Ni är värdefulla. Vi är alla värdefulla. Så låt oss fortsätta att leva i den nåden tillsammans. Låt oss fortsätta att upptäcka vad som finns längs vägarna vi vandrar.

Och kanske är det just det som ni har lärt oss. För det har varit en nåd och ett äventyr att få vandra tillsammans med er de här terminerna. I Kilsbergen, Oset och Schwarzwald. Uppför och nedför. I sol och i regn.

Men kanske lever det största äventyret i svaren ni givit och frågorna ni ställt.

Ni är inte bara morgondagens vägvisare och ledare. Ni får vara det redan nu. Ni får faktiskt betyda något stort för den här världen. Och jag är övertygad om att ni kommer att hjälpa andra att förstå samma sak. Ni kommer att göra kyrkan bättre när ni än kommer hit. Några redan nästa termin som unga ledare, andra kanske senare i livet. Kyrkan är alltid er. Precis som hela det samhälle som kyrkan är en del av behöver er. Vår gemenskap är inte hel utan er.

Och bekymra er inte FÖR mycket om ER tro. Gud tror på ER. Hela tiden. I varje andetag.

Ordet konfirmation kommer från latinets ”confirmatio” som betyder bekräftelse. Och alla vi som sitter här idag, som får vara med er just nu. Nu ska vi bekräfta en sak för er.

Vi lovar att lyssna på er.
Vi lovar att göra plats för er.
Vi lovar att ta er på allvar.

Eller hur?”

Och tack och lov som var de 300 vuxna som satt i bänkarna redo att svara ett rungande JA. Sedan läste vi en förbön som jag skrivit tillsammans med tre av konfirmanderna:

”Gud, du är med oss i skola och arbete.
I hem och i församling. I allt det som väntar.
Gud vi kommer till dig och ber för alla som konfirmeras denna helg.
Hjälp oss med våra svårigheter och fräls oss alla med din kärlek.
Ge alla människor det hopp de behöver.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.

Hjälp oss att förstå och respektera varandra.
Lär oss att tjäna varandra med våra olika gåvor och förmågor.
Gör oss försiktiga med allt som det som är sårbart och levande.
Ge oss vilja och förstånd så att vi inte missbrukar din skapelse.
Låt fred och rättvisa blir verklighet i världen.
Ge alla en framtid och ett hopp.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.

Välsigna oss Gud,
med solens ljus ovan oss
med jordens kraft under oss.
Med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss
och med din framtid som väntar oss.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.

Välsigna oss Gud, med obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer, så att du får leva på djupet i våra hjärtan.
Välsigna oss med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning
så att vi kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Välsigna oss Gud, med tårar att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

Vi ber dig Gud, att ge oss alla tillräckligt mycket dåraktighet
för att vi ska kunna tro att vi kan få betyda något för världen,
så att vi tillsammans kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla.

Hjälp alla som har det svårt.
Alla som har det bra.
Gud, vi ber för allt och alla som lever.
I Örebro, Sverige och hela världen.
Över alla gränser.
För din gränslösa kärlek.
I din gränslösa kärlek.

I Jesu namn.
Amen.”

Det är svårt att varva ned efter den här helgen. Men nu väntar en ny vecka och snart är det dags att tenta av den sista universitetskursen för terminen.

Leaving Uppsala

Lämnar Uppsala. Den pastoralteologiska grundkursen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut är över. Två finfina dagar med starka ord från två av de bästa lärare jag mött i livet satte extra härlighet på avslutningen. Jag är så tacksam för att jag fått gå den här utbildningen. Jag är minst lika tacksam för människorna jag mött och att de ska bli präster i Svenska kyrkan. Så kloka, erfarna och varma människor med olika livsvägar.  Vi har fått mötas under en termin där pastoralteologin fått ta plats. I handlingar och i ord. Det har varit livsviktigt. För den akademiska teologin kan inte lära oss att vara i relationerna. Eller att förkunna. Eller förvalta sakrament.

Jag är tacksam för pedagogiken. För den öppna inställningen till frågor och diskussioner. För mångfalden i tankar och uttryck. Nu åker jag hem till Örebro för att slutföra några akademiska kurser, skriva magisteruppsats under hösten och förhoppningsvis kunna antas till det sista året på Prästprogrammet i januari 2026.

Allt är som det ska bli.

Döden ger hopp om livet

På begravning. Slås ännu en gång av hur bra människor är på att vara medmänniskor. När vi står samlade i sorg, framför korset, inför det oundvikliga… då är det som att vi blir jämlikar. I alla tårar, frågor och svåra känslor blir vi människor som kan hjälpa varandra att bära det svåra som livet för med sig.

Tänk om vi kunde göra det även utanför begravningarna?