Predikan: Vårt dop (första söndagen efter trefaldighet)

Vårt dop (första söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
2 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten (Joh 3:1-8), och texten från den hebreiska bibeln (Hes 36:25-28).

Predikan:

Första söndagen efter trefaldighet samlas vi i dopets helhet. För allt och alla hör ihop. Även om valrörelsen som pågår just nu inte alltid verkar utgå ifrån det. Människornas val kommer med villkor. Guds oändliga nåd kommer villkorslöst.

Villkorslöst kan vara svårt att förstå…och liksom rådsmedlemmen, alltså ledaren, Nikodemos i evangelietexten så går jag till Jesus med mina frågor, men idag väcker han ännu fler frågor i mig, när han säger att den som inte är född av Ande och vatten…den kommer inte in i Guds rike.

Den grekiska ursrpungstexten använder begreppet γεννηθῇ ἄνωθεν vilket kan översättas som att födas från ovan. Riktningen blir klarare, ovanifrån kommer initativet. Vi kanske snarast är andar med kropp, än kroppar som kanske har fått en ande? Och hur kommer det sig att kroppen anden lever i faktiskt mest består av vatten? Samma vatten som Anden svävade över i begynnelsen.

Vi ÄR vatten. Vi DÖPS i vatten. Och vattnet cirkulerar i evighet på vår planet. Precis som Guds nåd. Nåden, som liksom vattnet, är tillgängligt för allt och alla. Hela tiden. Nåden och vattnet som ger oss näring och tvättar oss rena.

Varför? Svaret är förunderligt.

Hesekiel profeterar att Guds nåd ska göra människornas förhårdnade hjärtan mjuka igen, med vatten. Det som en gång var mjukt och levande ska bli det igen. Hesekiel får senare en syn, av en flod som bryter fram ur templet. En flod som ger liv till allt den rör vid. Nåd och vatten.

Hur kan vi tacka för den gåvan?

Är det av tacksamhet människan tömmer vattnet på liv? Är det av tacksamhet människan fyller vattnet med avfall och plast? Kanske är det i så fall ett dåligt sätt att vara tacksam på, eftersom allt vi lägger i vattnet letar sig in i kretsloppet och cirkulerar. Idag hittar forskare plast i fostervatten och som en logisk konsekvens också i vävnaden hos nyfödda barn.

Spår av rädsla hittas också i alldeles för många kroppar.

Hur mycket rädsla har sköljt över de som dödar ett vildsvin och slänger det utanför en moské? Hur mycket rädsla föder den handlingen? Hur mycket rädsla har hällts över de som skriver hatfyllda kommentarer på internet till medmänniskor som delar goda budskap om fred? Vem har skickat all denna rädsla nedströms? Varför, varför?

Jag tror inte att vi kan ha det så här. Varför skulle människor vilja förvandla de mjuka hjärtan Gud ger oss till hårda hjärtan av plast eller sten? Och vattnet vi får, vad skickar vi själva med nedströms, i det vattnet?

I Psalm 236 sjunger vi med Bo Setterlinds ord:

“Guds källa har frälsning till brädden, en stilla, en underbar frid,
den frid som i dopet oss skänkes”

I dopet kanske Gud vill säga oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

DEN villkorslösa kärleken. Nåden som Gud låter cirkulera i vattnet som går igenom oss alla. Vi döps i det vattnet. Vi döps i den nåden.

Hur mycket kärlek krävs för att omvandla rädsla? Hur mycket rädsla krävs för att omvandla kärlek till hat? Nu behöver vi kärlek, och kanske kan vi hjälpa de vi kallar våra ledare. De verkar vara rädda. De verkar tro att väljarna – alltså vi – också är rädda för dom andra människorna. Dom oönskade medmänniskorna på flykt som bombas och bränns till aska där de tror sig vara trygga för en liten stund. Även när hela världen delar AI-genererade bilder som säger att vi ser dem, men inte bilderna på dem som vi säger oss se.

Den där floden av nåd Hesekiel fick se, som ger liv till allt den rör vid, behöver nog bryta fram och göra både väljares och ledares hjärtan mjuka igen.

Teologen Björn Eidsvåg har skrivit en sång om Floden. Hans ord säger något om dopet, vattnet och nåden som Gud låter omsluta hela livet. Och hans ord säger något om människans tvivel. I Sverige har sången spelats in av Bo Kaspers Orkester som sjunger:

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt
Jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat uti dess mitt
Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren
Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben
Nu undrar jag varför jag inte badar mer
Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Nu undrar jag varför jag inte badar mer.
Varför är vi så många som tvivlar på det goda?

Sången fortsätter.

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp
När jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp
Nu undrar jag varför jag inte dricker mer
Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger

Nåd och vatten kan ge klarhet och saknat hopp.

Sången avslutas.

Jag vill trotsa det motstånd jag har att ta emot det som gör mig gott
Det kloka i att gå runt och söka det som jag redan fått
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Guds flod har redan brutit fram och vi får både bada och dricka.

Jag tror att det är bra för oss. Men jag tror att vi ska passa oss för att lockas in i rädslans och hatets bubbelbad. För jag tror att det är helt meningslöst för oss att bygga murar som stänger ute… eftersom murarna också stänger IN och människorna på insidan torkar ut. När vi mest av allt behöver vattnet och nåden. Som Gud ger oss.

Som Hesekiel, Jesus och Björn Eidsvåg vittnar om.
Som dagens fina psalmer vittnar om.

Vi är alla vatten och ande. Våra hjärtan är av naturen mjuka. Alla försök att göra dem hårda är dömda att misslyckas, så länge som det finns nåd och vatten. Det är alltså lika bra att vi går till fred och frid direkt – med varandra och med Skapelsen. Om vi överhuvudtaget ska bygga något så är det nog broar, inte murar.

Vi är sedda och jag tror att vi kallas att se andra.
Vi är bekräftade och jag tror att vi kallas att bekräfta andra.
Vi är älskade och jag tror att vi kallas att älska varandra.

Ingen människa som stängts in bakom murar har blivit kärleksfull.
Ingen människa som stängts ute av murar har blivit kärleksfull.
Ingen mur är nämligen byggd av kärlek.

Kanske är vi till och med – var och en av oss – som en liten droppe vatten i Guds flod? Floden som mjukar upp alla murar – och hjärtan – till sist. I vattnets och nådens eviga kretslopp. Som vi döps i. Som vi lever i. Vi som liksom ledaren Nikodemos får komma med våra frågor till den som säger oss: Jag är levande vatten och den som tror på mig ska aldrig törsta. Han som öppnar pärleporten och säger oss: Älska varandra. Snälla, gör som jag ber er. Älska varandra.

Kanske får vi ett glädjebudskap här, att ta med till alla våra medmänniskor och till våra ledare? Hjärtan är av naturen mjuka.Vi döps i nåd och vatten. Vi döps i frid och fred. Vi döps i kärlek, tillsammans. I det dopet finns det plats för fler. Kanske säger det något viktigt om Skaparens vilja?

Jag vet inte, men jag tror på Guds budskap: Var inte rädd. Du är inte ensam. Välkommen. Följ vattnet som följer vinden.
Förunderligt.