Publicerat

Påskbetraktelse: Tid för försoning

 

31 mars 2024.
Påskdag på Sollidens kursgård.

För en tid sedan så sade en person som jag sett upp till hela mitt liv, men på något sätt förlorade under några avgörande år i livet, så här till mig:

Det finns tid till försoning
Innan dagen är förbi
För jag tror, jag tror på friheten
Jag lever i

Helt oväntat citerade min far Ted Gärdestad. Efter att vi haft ett viktigt samtal. Som vi väntat in i årtionden.

Och jo, det finns tid till försoning. Kanske är det påskens viktigaste budskap? Genom passionsberättelsen, som berättats i tvåtusen år, med alla sina stora, starka och djupa känslor. När Jesus går upp till Jerusalem. När han dödas för maktens skull. När han dör för mänsklighetens skull. Som ett försoningsoffer. Och i den försoningen dras vi alla med, allt och alla som lever.

Enligt kristen tradition sammanfattar påskens budskap hoppet och frälsningen som kommer genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Påskdagen – idag – markerar livets seger över döden och kanske säger något om Guds kärlek till mänskligheten.

Kanske är det där en svår berättelse? Mystik och abstrakt? Jo, men det är kanske inte meningen att vi ska förstå den rationellt?

Där det firades påsknattsmässa i natt så ropade massor av människor ut: Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden!

Kanske kan det kännas lite….konstigt? Men, jag tror, att vi alla, oavsett vad vi tror när det gäller Jesus, kan försonas med något. Och glädjas åt att våren är här. Tron kan vara en ny början. En möjlighet till förvandling. En vår till. Det finns tid till försoning.

Nu är den tiden.

Kan vi tro på det? Inte på något särskilt sätt, eller enligt någon förutbestämd ordning. Livet ger oss det vi behöver. Våren kommer efter vintern. Oavsett om vi tror på det eller inte. Men, om vi tror på den, hoppas med den och känner tacksamhet inför den…. då kanske något försonas?

Just idag firar vi. Uppståndelsen. I Bibeln är graven tom. Han som var död är det inte längre. Här utanför håller naturen på att fyllas upp. Isen släpper taget om sjön. Knoppar växer till sig. Det som kändes så dött har sedan snödropparnas första små skott såg den bleka solen växt till sig. Under de fyrtio dagar som fastan pågått så har fler knoppar anslutit, allt fler nyanser av fågelkvitter har tillkommit och nu är det som att allt det där som kallas Skapelsen, alltså det som vi människor inte har skapat, väntar på att få brista ut i någon slags lovsång.

Och är det inte verklighet
Så drömmer jag

Sjunger Ted Gärdestad, men det här är verkligt. Verkligen verkligt.

I många av oss lever kanske Ronjas vårskrik, utan att riktigt släppas ut? Jag skulle tro att vi många av oss härinne har upplevt glädjen när någon föds. Och sorgen och smärtan när någon dör. Livet ger oss bägge delar. I just i påsken som möts allt. Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Varför skulle annars våren tveka? När allt blir nytt?

Det är rimligt att tveka. Att tvivla. Tro och tvivel vandrar inte sällan tillsammans. Men… allt är som det ska bli. Livet ser till att äggskalet brister….för annars kan inte livet se dagens ljus. Livet bor också i krisen. Ursprunget till det ordet är grekiskans KRISIS – som har en bredare betydelse. Ordet används för att beskriva en avgörande punkt eller situation där ett viktigt beslut måste fattas eller där en viktig förändring sker.

Hoppet kanske inte är att blunda och stänga in sig? Hoppet kanske är att gå ut och göra något tillsammans med andra? För ingen av oss är ensam. Vi har möjlighet att be om hjälp. Vi har möjlighet att hjälpa. Vi har varandra och vi kan förändra det som inte är bra.

Ställda inför de största utmaningarna är det lätt att ge upp. Det är mänskligt och fullt naturligt att ha en realistisk syn på det som verkar oöverstigligt och oövervinnerligt. Särskilt i vår tid med krigslarm och klimatkris.

Vår tid är så fylld av utmaningar att känslan av hopplöshet breder ut sig i vårt samhälle både bland äldre, men kanske framför allt bland de barn och unga som växer upp just nu. Det vi hoppas på och längtar efter känns långt borta.

Därför är påsktiden så viktig. För i vårt påskfirande bor den starkaste kraften i vår mänsklighet: Hoppet.

Någon har sagt att hoppet inte bara är en känsla, utan också ett ansvar att förmedla. Kvinnorna som går till graven där deras älskade kamrat vilar, går dit medan det ännu är mörkt. Och om vi lever oss in i berättelsen och sammanhanget när Jesus hade dött, så fanns det inget hopp om liv. Men trots att det var mörkt, trots att det var omöjligt att tro på någon som helst uppståndelse, så går kvinnorna till Jesus grav. När de vandrat genom mörkret möter dom det omöjliga. De möter det nya livet.

Vågar vi hoppas på det nya livet? På våren? Hoppet förvandlar det som verkar dött och begravt. Hoppet utmanar våra gränser, kan få oss att vandra genom mörker, möta det oöverstigliga och till synes omöjliga. Utan hopp vi orkar nog inte leva.

För hoppet handlar om livet som det är. Det förnekar inte mörker, död och elände, men bär på ett löfte om att livet är möjligt.

Den världsvida kyrkan firar varje påsk livets seger över döden när Gud uppväcker Jesus ur gravens mörker. Att Jesus uppstår är ett mysterium och omöjligt att förklara. Det är tro. Men det som är möjligt att begripa är att vi som lever i påsktiden, tiden efter Jesus uppståndelse, får tillgång till hoppet som livskraft.

Och om det hoppet kan vi berätta för varandra och för våra barn och barnbarn. Vi har ett ansvar att berätta om livet som det är, men också om hoppet som bär.

Var inte rädd.

Så säger han, Jesus.  Han som enligt berättelsen offrar sig för hela världens skull. Jesus. Som ger oss tid för försoning. Och om det är svårt att förstå, gå ut efter måltiden och se hur naturen försonas. “Med blid och livlig värma, till allt som varit dött, se solens strålar närma och allt blir återfött”. Så ska vi sjunga om någon månad, men nu är det vår och allt är som det ska bli. Någon och något tror på oss. Så jag ber:

Välsigna oss, Gud, med solens ljus ovan oss,
med jordens kraft under oss,
med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss,
med din framtid som väntar oss.

Amen.

Publicerat

Predikan: Guds mäktiga verk (Bebådelsedagen)

 

Jungfru Marie Bebådelsedag (Guds mäktiga verk)
S:t Nicolai kyrka
17 mars 2024

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten, som idag är en av de som kanske är mest känd? Lukasevangeliets första kapitel, verserna 26-38:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria.

Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

 Predikan 

Och ängeln lämnade henne. Mitt i mysteriet. Den lilla människan i den stora existensen. Där står vi kanske fortfarande?

 Häromdagen hörde jag ett av det vackraste orden i det svenska språket i Sveriges radios land- och sjöväderrapport. Siktförbättring. Ett ord som vittnar om ett hopp om att himlen ska visa sig, att det som har skymt sikten ska lätta. 

 Bebådelse kanske också handlar om siktförbättring. 

 Jag tror att Gud vill säga oss något viktigt i både land- och sjöväderrapporter och dagens evangelium. Kanske skingra dimmorna som gör att många människor verkar ha fått det svårt att se andra människor i ögonen? Gud kanske ser att vi har gjort det väldigt svårt för oss själva med allt vi släppt ut i luften och nu vill hjälpa oss att se klarare? Så att det vi själva skapat inte står i vägen för själva Skapelsen.

 I dagens evangelium sänder Gud sin ängel… till en människa.

“Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

 Gud vet att vi lätt blir rädda. Hur mycket vi skapar av rädsla. Därför låter Gud hela Skapelsen runt om oss, hela tiden, på sätt som vi ibland har svårt att förstå, säga oss: 

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Kanske är vi ibland så inbäddade i dimma att vi inte ser, hör eller känner det. Men även då är Gud allsmäktig och ingenting är omöjligt för den allsmäktige Gud som bär oss – och hela – livet. Ingenting. Guds mysterium är också vår verklighet, som kanske visar sig tydligare när det som skymmer sikten lättar. 

Ängelns svar till Maria i dagens evangelium, om hur det ska gå till när hon ska få en son som ska heta Jesus, det svaret kan också bli till en slags Gudsbild. Långt bortom våra förnuft, regler och system. 

 “Ty ingenting är omöjligt för Gud.”
Som Lukas skrev. 

Jag tror inte att Gud kräver att vi ska förstå jungfrufödseln med våra rationella tankar. Inte ens att vi måste kunna förklara eller försvara den. Guds mäktiga verk går långt bortom våra förnuft samtidigt som Gud finns allra längst in i var och en av oss. Vi får tro på det utan krav att förstå.

Maria vittnar om sin tro. Marias möte med den största av kallelser kan säga något. Maria kan visa en väg. Hennes JA till Gud kan säga oss något om ödmjukhet. Hon förstår att allt som ska ske kommer att ske genom Guds nåd. Jag tror inte att andra människor plötsligt saknar betydelse för Maria. Jag tror hon får evighetens perspektiv när hon väljer att lita på den Gud som tar henne i anspråk. Evighetens perspektiv tar henne hela vägen till platsen under korset där hennes son kommer att mördas av människor och samtidigt lösa hela världens synd och skuld. Som ett försoningsoffer.

Maria kommer att ge allt för Gud och Maria kommer att allt för människan. Och tänk om något endaste litet frö av Marias tro och tillit kunde gro i våra ledare. Eller i oss som utser dessa ledare. I oss alla, här och nu. För vad svarar vi när livet knackar på? Världen behöver var och en av oss, vi är också kallade. 

För just nu är en Maria förkrossad i sorg över ett barn som aldrig kommer hem igen. Igår har en Maria lyssnat på ett barn som är förälskat för första gången. Hela veckan har en Maria våndats över ett beslut som kommer att få konsekvenser för ett barn. Imorgon ska en Maria oroa sig för ett barn som slutat svara på meddelanden. Just i detta nu ligger en Maria, som nyss hade så ont, med ett nyfött barn på sitt bröst och känner livets nya hjärtslag. Samtidigt som en annan Maria inte vågar bli mamma… för världen gör henne så rädd.

Och kanske just nu, i en kyrka någonstans, samlar en ensam Maria mod. Mod att för första gången på länge våga möta en annan människas blick, i den fridshälsning och nattvarden som väntar.

Tänk om någon av oss får vara den människan som möter den blicken. Tänk om Gud vill ta oss i anspråk här och nu. Som medskapare i den Skapelse som säger till alla dessa Marior: Var inte rädd.

Jag tror att vi är sedda av den Gud som kallar oss att se varandra. Jag tror att vi är bekräftade av den Gud som kallar oss att bekräfta varandra. Jag tror att vi är älskade av den Gud som kallar oss att älska varandra. Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka och att vi kan ställa något tillrätta i en tid när vår gemenskap prövas hårt av människors rädsla för….. andra människor. Av rädsla för främlingar och för de som är nära.  Av rädsla för människor som har allt och som är rädda för människor som inget har.  Av rädsla för människor bakom vapen som är rädda för människor framför vapen som är rädda för… människor.

Kan vi vända om och svara som Maria? 

 “Jag är Herrens tjänarinna.
Må det ske med mig som du har sagt.”

Den Gud som väljer Maria – och oss – ger henne – och oss – allt vi behöver för att klara av uppdraget för livets och världens skull. Gud tror på oss. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte lämna någon ensam. Det viktiga är kanske inte alltid vad vi gör, utan att vi gör något för att läka vår väv, de mänskliga banden mellan oss. Att vi möter varandras blickar.

När vi låter det ske, då finns det goda möjligheter till siktförbättring.
Idag är det bebådelsedag. Något kan bli klarare. När vi, som Maria, säger JA till Gud, Skapelsen och varandra. När vi säger JA till evighetens perspektiv.

Där kanske vi kan se och älska varandra.
Som han kommer att be oss, människosonen.
Han som ska födas av jungfrun Maria.
Jesus Kristus, han som ska dra med oss alla i försoningen.

Publicerat

Islossning och oändlig nåd

Vilda har varit dålig i magen. Men från och med idag har jag friskförklarat henne. Fin mässa på förmiddagen och det kommer nya människor till kyrkan. Något ligger i luften. Jag tror att det är fint att flera söker sig till sammanhang där livet tas på allvar. Våra tider kanske kräver det? Åkte ut till Ässön med Vilda och såg islossning, spår av naturligt  liv, hörde sjöfåglar. Kände värme och oändlig nåd.

Livet är på väg tillbaka. I början av helgen var Camilla och jag i Linköping och hjälpte Ella att flytta från Tannefors till en studentlägenhet på Campus. Vi jobbade hårt ett dygn med flytt, möbelskruvning och sådant. Glad och tacksam för att Ella trivs och har det bra i Linköping.

Söndagskänslan är lagom trött och skön.