Var kyrkvärd på mässa för små och stora (barninriktad) och vi tog emot församlingens nye herde (präst med chefsansvar för arbetslaget). Fick se två saker i välkomnandet som berörde mig.
- När de fyra präster som haft detta uppdrag närmast i historien lämnade en stafettpinne mellan sig som lämnades över till den nye – Kalle Bengtz – som kommer till Örebro från Dalarna. Ett fint sätt att gestalta det långa led av människor som hör ihop. Vi är inte först.
- När alla vi som var i kyrkan och på något sätt arbetar tillsammans med de barn som var i centrum för den här mässan lade våra händer på och runt om Kalle i en kort välsignelse. Det där handlar om att visa att han är välkommen och inte ensam i sitt uppdrag. Vi gör det här tillsammans.
Bilden här ovan visar det där. Det får mig att tänka på hur vi välkomnar ledare i vår kultur. Vem är stolligast, den som gör så här, eller den som anställer någon, ger den en blomma och sedan låter den stå ensam på toppen, stressa sönder sig och sedan gå vidare till annan chefsposition?